TT
Den globala konjunkturen

Varningen: Svenska skattebetalare tvingas rädda krisande Italien

En återhämtningsfond på 750 miljarder euro ska rädda Europa efter krisen, menar EU-kommissionen och vill att detta till viss del ska finansieras genom att EU får större beskattningsmöjligheter i medlemsländerna. Men flera experter varnar för att Sverige tvingas betala för skuldtyngda länders gamla synder och den krisande euron.

Imorgon inleds EU-toppmötet om den återhämtningsfond på 750 miljarder som kommissionen föreslår och som ska kickstarta Europa efter coronakrisen.

Förslaget är döpt till Next Generation EU och ska finansieras genom att kommissionen lånar upp pengarna på den internationella marknaden och målet är att fonden ska börja användas den första januari 2021.

Av de totala medlen föreslås att 500 miljarder euro ska utbetalas som direkta bidrag medan 250 miljarder reserveras för lån. Amorteringarna för återhämtningsfonden är tänkta att betalas tillbaka mellan 2028 och 2058.

Risk för ”moral hazard”

Att på detta sätt gemensamt låna upp stora belopp för att sedan slussa ut merparten som direkta bidrag är en mycket stor förändring i EU:s sätt att arbeta och kan också betyda att EU förvandlas till något som det inte var tänkt att vara, menar experter och ekonomer som fPlus talat med.

För även om man är överens om att det behövs nyinvesteringar och stödåtgärder så är många länder inte pigga på att ge bort pengar utan motprestation. Särskilt inte till länder som inte skött sina statsfinanser.

I en debattartikel i Financial Times skriver ledarna för de så kallade ” fyra sparsamma länderna”, Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike att ”hur kan det plötsligt vara ansvarsfullt att spendera 500 miljarder euro av lånade pengar och skicka räkningen till framtiden?”.

Fredrik Erixon

Fredrik Erixon, vd på den Brysselbaserade tankesmedjan ECIP, menar också att det finns en klar risk att det bidrar till så kallad ”moral hazard”.

– Det riskerar att förstärka obalanser som redan finns mellan medlemsstaterna. Det handlar om att vissa länder anser sig ha en större rätt till att ta del av de andra ländernas skattepengar. Länder som Tyskland och Sverige menar att vi måste vara försiktiga här medan andra länder som Italien och Spanien menar att det är absolut nödvändigt, säger Fredrik Erixon, vd på den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE.

För att finansiera förslaget vill kommissionen att EU ska ges en viss beskattningsrätt för att betala ränteutgifterna. Man föreslår bland annat att företag som har ”stor nytta” av den inre marknaden ska beskattas, att det införs en importavgift baserad på fossilförbrukning, att plastartiklar ska beskattas och en ”digital skatt” på företag med en omsättning på över 750 miljoner euro.

– Det är ett rätt uppseendeväckande förslag även om det är väldigt oklart vad man är ute efter. I förslaget nämner kommissionen att det skulle handla om en slags omsättningsskatt för stora företag och det är vi starkt kritiska till. Men det här förslaget är fortfarande så pass oklart att det är svårt att uttala sig om, säger Claes Hammarstedt, skatteexpert internationella skatter på Svenskt Näringsliv.

Fara att ge EU beskattningsmakt

Ett EU utrustat med beskattningsrätt skulle kunna ge EU en helt ny maktposition gentemot medlemsstaterna. Det menar Johan Lindholm, professor i rättsvetenskap vid Umeå Universitet.

– Det finns en risk att EU genom den beskattnings- och budgetmakten man då skaffar sig kan styra över medlemsstaterna utöver vad som framgår av fördragen. Det finns exempel på detta i USA där den federala staten har väldigt begränsade befogenheter men där den kunnat utnyttja beskattningsmakten och sätta press på delstater som inte följt statens dekret. Man kan tänka sig en liknande utveckling i EU om man inte ser upp, säger Johan Lindholm.

Lauri Hälikkä, valuta och ränteanalytiker på SEB, menar dock att EU måste minimera risken genom att se till att pengarna hamnar där de gör mest nytta och övervaka utgifterna noggrant. Han menar också att EU är i stort behov av strukturella reformer och nyinvesteringar.

– Tillväxten och investeringar i EU har varit låga under de senaste tio åren och EU har länge behövt göra något. Svaga tillväxtutsikter är till exempel ett skäl för väldigt låga räntor. Att skapa en fond på det här sättet är en morot, eftersom man skapar incitament för strukturella reformer och investeringar genom att göra de här pengarna tillgängliga. Högre tillväxt gynnar hela Europa och gör det lättare att betala tillbaka pengar i framtiden.

– Tanken är att återhämtningsfonden är temporär och att pengarna ska användas under sju år. Därefter ska de betalas tillbaka under väldigt lång tid, 30 år. Konkret handlar det om att medlemsländerna får ge lite större bidrag under den här tiden samtidigt som EU skapar lite egna inkomster genom exempelvis gröna skatter på utsläpp, plast och annat som är skadligt för miljön, fortsätter han.

Stor pengapåse förstärker friktioner

Fredrik Erixon anser dock att det finns en stor risk för att EU inte kommer att kunna återgå till sin ursprungliga struktur när och om man väl har tagit de här stegen.

– Det långsiktiga problemet är väl att inget är så permanent som ett tillfälligt krispaket, och när du sätter en stor pengapåse på bordet och säger att nu ska vi förhandla blir det inte bra. Det riskerar att förstärka de friktioner som redan finns och skapa disharmoni mellan länderna. Det är ett långsiktigt problem som jag ser det.

– Men, sen kan man mycket väl se en slags federal ordning växa fram, men den behöver inte innebära att man måste ha delstater som ska ha rätt att ta pengar av andra, eller att det ska krävas en så pass stor budget, fortsätter han.

Innan budgeten kan bli verklighet måste dock parlamenten i de olika medlemsländerna godkänna förslaget. Det sannolika är därför att de första utbetalningarna kan göras en bit in på nästa år. Fredrik Erixon menar dock att länder som Italien, Spanien och Grekland behöver pengar nu.

– Italien har behov av pengar till statskassan nu på en gång. Som det här förslaget är konstruerat måste det först förhandlas och sedan bli en del av EU:s budget, som heller inte är förhandlad. När det blir aktuellt med eventuella utbetalningar kommer det att göras via olika investerings- och strukturprojekt men de här länderna behöver fiskalt stöd på en gång.

Det finns också oklarheter kring hur medlen ska fördelas mellan de olika länderna. Det förslag som ligger på bordet ska titta på medlemsländernas BNP och arbetslöshet mellan 2015 och 2019. Här menar kritiker att man utelämnar den skada som coronaviruset har gjort på ekonomin.

– Risken är att pengarna kommer att gå till att betala för gamla synder istället för att riktas in på de specifika ekonomiska problem som har skapats av pandemin och dess ekonomiska effekter. De medlemsstater som är mest högljudda om att få på plats det här programmet är de länder som länge har argumenterat för just sådan här politik - och då också med förväntan att det är just de som kommer att bli vinnare i fördelningen av nya resurser, menar Fredrik Erixon.

”Handlar om att rädda eurosamarbetet”

Den tidigare EU-ambassadören Lars Anell menar att hela projektet handlar om att rädda euron vilket är en valutaunion som Sverige har valt att stå utanför.

”Det är svårt att se någon annan förklaring än euron. Gemensamt för de fyra Italien, Spanien, Grekland och Portugal, varav två drabbats mycket lindrigt av pandemin, är att de kan utgöra ett hot mot valutaunionen. Vi ska naturligtvis inte lägga oss i eller ta ansvar för ett program som syftar till att rädda en valutaunion som vi valt att inte vara medlem av”, skriver han i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer