”Rikaste blir rikare och fattigaste blir fattigare”, larmade Sveriges Radio häromdagen. Det bekräftar en känsla många har, att världen blir en mer ojämlik och orättvis plats. Den här gången baserades rubriken på en rapport från hjälporganisationen Oxfam, som noterade att vi får allt fler och rikare miljardärer, medan tillgångarna för den fattigaste hälften av världens befolkning minskade förra året med hela 11 procent.
Det finns två regler att hålla sig till när någon rapporterar att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Den första är att kolla källan. Den andra är att om den kollen visar att uppgifterna kommer från Oxfam så kan man kasta den i papperskorgen. Få organisationer har en så konsekvent ovana att vilseleda om världens välstånd.
Faktum är att fattigdomen minskar dramatiskt oavsett vilket fattigdomsmått man använder. Enligt FN:s och Världsbankens mått på extrem fattigdom har den minskat från 18,1 till 8,6 procent mellan 2008 och 2018. Det är det största ekonomiska lyftet i historien.
Så hur kan Oxfam få det till att de fattiga blir fattigare? Till att börja med bortser de från inkomster och konsumtion, och räknar bara finansiella tillgångar, vilket de fattiga sällan har – ofta har de inte ens ett bankkonto. Och även om vissa har det blir det inte mycket kvar sammanlagt när man drar av alla skulder de har från denna summa.
Det gör att Oxfam varje år kan chocka journalister genom att säga att en enda miljardär äger mer än två miljarder människor tillsammans. Problemet med resonemanget är bara att även min dotter – som äger ungefär 500 kronor – äger mer än två miljarder människor tillsammans, eftersom dessa två miljarder inte har några finansiella nettotillgångar alls.
Det är rörande att Oxfam oroar sig så för den gruppen
Och som om det inte skulle räcka låter Oxfam dessutom bli att justera dessa siffror för lokal köpkraft – vad det kan köpa för varor och tjänster i den lokala ekonomin. Det kan låta tekniskt, men det är en justering som är viktig för att se vilken levnadsstandard människor faktiskt har, och inte bara hur deras valuta går på världsmarknaderna. Genom att strunta i det slår växelkursförändringar igenom med full kraft.
Enda skälet till att den fattigaste hälften av världens befolkning enligt Oxfam blev 11 procent fattigare förra året är att dollarkursen steg snabbt, och samma summa i lokal valuta köper betydligt mindre dollar i dag än för ett år sedan. Det förändrar inte hur mycket lokala varor och tjänster man kan köpa, men blir ett stort problem för den som ska semestra i de kaliforniska vindistrikten eller investera på New York-börsen. Det är rörande att Oxfam oroar sig så för den gruppen.
Om man i stället tittar på faktisk levnadsstandard, så är forskarna eniga om att motsatt samband gäller: för första gången sedan den industriella revolutionen minskar den internationella ojämlikheten just nu, i den globala kapitalismens epok.
Två svenska ekonomer, Olle Hammar och Daniel Waldenström, undersökte nyligen den globala ojämlikheten i löneersättning 1970-2018, och deras slutsats är att ginikoefficienten – det vanligaste sättet att mäta ojämlikhet – var hög och stabil fram till millennieskiftet, men sedan hände något historiskt:
”Minskningen ägde rum under 2000- och 2010-talen, då den globala ginikoefficienten minskade med 15 punkter (från 65 till 50) och inkomstandelen för den fattigaste hälften av världens befolkning mer än fördubblades (från 9 till 19 procent).”
De rika blir rikare OCH de fattiga blir rikare – men de fattiga blir det snabbare än de rika. Oxfam på huvudet.
Räkna bara inte med att det någonsin kommer tillfredsställa dem som hatar rikedom mer än de hatar fattigdom.
