Bevaka
USA i fokus med Jakob Stenberg

USA i fokus med Jakob Stenberg

Demokratins kräftgång startade långt före Trump

Statskupper är så 1900-tal. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps ökade antalet demokratier i världen kraftigt, men på senare tid har utvecklingen stannat av betänkligt. Slutet på historien var bara början på något annat. Glöm däremot stridsvagnar som rullar in eller ledare som skjuter sig själva i huvudet, 2000-talets demokratiförfall sker inom själva systemet. Studera utvecklingen i Hugo Chavez Venezuela istället för Augusto Pinochets Chile.

Så lyder tesen i en av årets mest omtalade böcker – How Democracies Die av Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Hösten har varit en påminnelse om hur auktoritära krafter agerar, från avrättningen av den saudiske journalisten till Kinas tillfångatagande av en Interpol-chef. Författarna tvingas göra något de aldrig trodde skulle ske: inkludera USA över länder där demokratin är hotad.

Min ryggradsreflex när någon kritiserar den amerikanska demokratin är att försvara USA. Landet var en demokrati när de flesta styrdes av despoter och ofta är ansvarsutkrävningen bättre där än här. Om man väl ska tala om de problem som finns tenderar diskussionerna domineras av svepande omdömen om amerikaners intelligens, snarare än de verkliga utmaningar som finns.

Normerna har redan brutits

Levitsky och Ziblatts bok ger emellertid även den eviga optimisten en tankeställare. Att USA lyckats undvika auktoritära ledare genom historien beror dels på partiernas sätt att nominera kandidater, dels på osynliga normer. Den typ av normer som inte står att finna i någon lagbok eller konstitution, utan genom tysta överenskommelser. Enligt forskarna inleddes uppluckringen under 1970-talet och exploderade under Newt Gingrichs republikanska revolution för ett drygt kvartssekel sedan. Två exempel på normer som brutits: 2016 blockerade kongressens republikaner president Obamas kandidat till Högsta Domstolen, men Obama bröt i sin tur mot normer genom att använda sitt presidentveto betydligt oftare än sina företrädare. Även normer om hur sittande och tidigare presidenter agerar gentemot varandra har satts ur spel, från båda partierna. Tänk, du har läst en text om amerikansk politik och Donald Trump har inte ens nämnts! Det ska vi ändra på nu, för visst vore det märkligt att skriva om auktoritära och populistiska krafter i USA utan att prata om den främsta företrädaren för dessa?

Normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld

Inget parti och ingen enskild politiker kan beskyllas för att sätta den amerikanska demokratin ur spel, men normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld om vi trots allt ska fokusera på en person. Till skillnad från Henry Ford, Charles Lindbergh eller George Wallace, lyckades Trump bli president och inte nog med det – han fick partiet att foga sig efter honom.

Statsvetarna presenterar ett lackmustest för varningssignaler på att en ledare är auktoritär: dåligt försvar för demokratin, förnekelse av motståndarens legitimitet, tolerans eller uppmuntran av våld, och uppvisat hat mot medborgerliga friheter. Trump kryssade i alla fyra boxar redan under sin presidentvalskampanj och under årets mellanårsval fortsatte utvecklingen i form av substanslösa utspel om valfusk och påståenden om att motståndare var illegitima. Den som jublar över Demokraternas framsteg i representanthuset kan få sätta jublet i halsen – presidenten har nu fått en tydlig mot-ståndare som kan beskyllas för allt som inte går Trumps väg fram till nästa val.

En skarp kontrast till dagens Washington

Det har inte alltid varit så här. 1980 sköljde en konservativ våg genom USA och Ronald Reagan blev president. Talmannen i representanthuset, demokraten Tip O’Neill, ärade normerna genom att försöka forma presidentens agenda, istället för att blockera den. Reagan å sin sida respekterade talmannen och det osannolika samarbetet utgör en skarp kontrast till dagens Washington. Båda parter insåg att om den ena sätter normer ur spel, kan den andre också göra det.

I en kontext där inte ens republikanska företrädare visat något nämnvärt motstånd mot Trumps övertagande av partiet, är det lätt att bli uppgiven. En gång i tiden delade topprepublikanen Paul Ryan ut den libertarianska ikonen Ayn Rands skrifter till sina medarbetare, nu är han knäpptyst när presidenten hyllar tullar och protektionism. I en polariserad tid står mer på spel både för det parti som har makten och för oppositionspartiet.

Låt oss istället försöka vara konstruktiva, hur kan demokratin vändas på rätt köl igen? Robusta institutioner som domstolarna och medierna sköter i stort sina uppgifter, konstaterar författarna men presenterar i övrigt luddiga lösningar om att mittenkrafter behöver närma sig varandra och att fler måste gå och rösta, något som förvisso är viktigt efter ett val där 49 procents valdeltagande betraktas som en framgång. Låt mig få lyfta fram några aspekter som de förbiser. Demografin talar sitt tydliga språk och det talar emot Trump och hans väljarbas på längre sikt. USA förändras och inte minst gruppen hispanics kommer att växa under kommande decennier, oavsett hur höga murar som byggs eller hur många militärer som ska skickas för att stoppa ”karavaner”.

Det är även lätt att glömma bort att det faktiskt finns vuxna i rummet, även i det ovala. ”Våra motståndare är inte onda, de är bara våra motståndare”, sade FN-sändebudet Nikki Haley i höstas. Uttalandet skedde förvisso i samband med hennes avgång, men många spår att just hon är en framtida presidentkandidat. Fler exempel på resonerande personer finns i Trumps närhet.

Mer folkbildning och insatser för att minska polariseringen lär också vara avgörande. Amerikanerna är inte så delade som politikerna vill göra gällande, som en ung senator från Illinois en gång slog fast.

Populisternas åsikt är däremot den motsatta. Så länge som deras retorik tillåts få brett genomslag riskerar dystopiska – och ofta felaktiga - påståenden att bli självuppfyllande profetior.

Kanske vinner man numera val med alternativ fakta. I så fall är Trump bara den första auktoritära presidenten av många.

22 nov 2018
USA i fokus med Jakob Stenberg

Trumps kandidatur gjorde lögnen till vardagsmat

Visste du att USA har världens högsta skatter? Nej, för det stämmer inte. Trots att presidenten har hävdat det flera gånger. En lögn blir inte sann bara för att den upprepas. Eller blir den det?

Kristin Roberts var mer överraskad än arg. Tidningen Politicos nationella redaktör underströk med emfas hur ovanligt det var att en presidentkandidat ljög en rakt i ansiktet. Upprepade gånger, dessutom. ”Jag har aldrig använt ordet ’lögn’ i min journalistik innan det här året”, sade Roberts när jag intervjuade henne i Washington en månad innan presidentvalet 2016. Hon drog sig in i det sista för att använda ordet i sina artiklar. Efter 2016 lär inte det vara något problem längre. Vi ska inte vara naiva, filosofen Hanna Arendts ord från 1967 gäller fortfarande: ”Ingen har någonsin tvivlat på att sanningen och politiken inte kommer särskilt bra överens”. Enligt legenden erkände en sexårig George Washington för sin far att han inte kunde ljuga. Den historien har senare visat sig vara lika sann som att Christopher Columbus var först med att upptäcka Amerika. På allra högsta politiska nivå i USA har det alltid förekommit frisering av siffror, överdrifter, byte av fokus och visst, även lögner. Men då har det oftast blivit ramaskri – minns Richard Nixon och Watergate, Ronald Reagan och vapnen till Iran, eller Bill Clinton och Monica Lewinsky. Några fall befinner sig i gråzonen, mest noterbart Irakkrigets rättfärdigande under förevändningen att Saddam Hussein innehade massförstörelsevapen. Men de upprepade lögner som omgärdade Trumps kandidatur omvandlade ljugandet till vardagsmat. Politiker har i alla tider vetat vilken skada en lögn som avslöjas kan få för karriären. Donald Trump var ingen politiker.

Efter flytten till Vita huset har lögnerna knappast blivit färre. Några exempel på direkt felaktiga påståenden: Trump har hävdat att han var emot Irakkriget, att tre till fem miljoner illegala röster kostade honom ”the popular vote” i valet, att två personer sköts ihjäl när Obama höll ett tal, att New York Times och Washington haft så mycket fel att de bad om ursäkt till sina läsare, samt att 84 procent av kubansk-amerikanerna röstade på honom. Och just det, detta var bara under Trumps första månad i Vita huset. Enligt Glen Kessler på Washington Post hade den amerikanske presidenten under sina 355 första dagar som president vid 2 000 tillfällen ljugit eller gett missvisande information. Efter 446 dagar hade siffran stigit till över 3 000.

I en intervju med SVT:s Agenda försvarade Vita husets tidigare presschef Sean Spicer sin före detta chef med att Trump är en säljare och en affärsman. Det skulle förklara presidentens överdrifter och beskrivningar av att allt han gör alltid är ”great”. Det förklarar däremot inte varför Trump i flera år bedrev en kampanj om att Obama var muslim och inte född i USA eller att det under upploppen i Charlottesville fanns lika mycket skuld på båda sidor. Spicer fick för övrigt klä skott för den allra mest genanta lögnen: att fler personer besökte Trumps installationsceremoni. Siffrorna – förbannade fakta! – visade att det var tvärtom.

När Trump nyligen talade i FN möttes hans lögner varken av ilska eller av tystnad, utan av skratt från världsledare. Lögnen fnissas bort.

I mediebevakningen tenderar lögnerna allt mer att rapporteras om som ett skämt, som vore det Guiness rekordbok över vilken president som ljugit mest. Om det ens rapporteras om dem. Flera kritiker har lyft fram det faktum att medier inte nämner alla presidentens lögner, antagligen av utrymmesskäl eller för att ännu en halvlögn inte ökar tittarsiffrorna längre. En enda av dessa osanningar hade skadat vilken president som helst, nu tas den kanske inte ens upp i en nyhetssändning. Lögnen normaliseras.

Fenomenet Donald Trump är skapad av media, en hatkärleksaffär som inleddes under 1970-talet och eskalerade efter 2015. Trump och medierna har tandemcyklat sig igenom de senaste åren och båda två har tjänat på de återkommande lögnerna. Risken är överhängande att mediernas trovärdighet slår följe med Trump nedför stupet.

Ny forskning från Daniel Effron och Kathy Brewis vid London Business School visar att även om presidenten talar osanning så spelar det ingen roll så länge lögnen hade kunnat vara sann. Forskarna ger exemplet när Trump förra året retweetade anti-muslimska videor och upprörda följare ville veta om filmerna var sanningsenliga. Det spelade ingen roll, hävdade Sean Spicers efterträdare Sarah Huckabee Sanders. Det viktiga enligt administrationen var att filmerna pekade på ett större problem som var sant. Effron och Brewis slutsats är att vi gärna ursäktar lögner så länge de passar in i vår världsbild. Kanske är det där vi landar när det gäller Trump och hans följare – det spelar mindre roll om något är sant i ett enskilt fall, huvudsaken är att det i det stora sammanhanget upplevs vara sant.

En annan studie, från psykologen Birony Swire-Thompson, pekar på att Trumpanhängares villighet att rösta på honom inte påverkas om de fick veta att han hade givit dem felaktig information.

Så länge Trump är president får vi nog finna oss i att bli ljugna för. De fact-checkers som granskar alla Trumps lögner kan ta en paus i några år. Det intressanta är att se vad som händer därefter och om de notoriska lögnerna visar sig ha varit en parentes eller blir det nya normalläget.

Vi är många som försöker navigera oss fram i detta nya politiska, kulturella och mediala landskap. Optimisten kan hävda att det är bra att lögner kommer upp till ytan och diskuteras. Pessimisten inser att det resonemanget bygger på en lögn.

17 okt 2018