Bevaka
USA i fokus med Jakob Stenberg

USA i fokus med Jakob Stenberg

Därför blir Trump omvald

Den 16 juni 2015 lanserade Donald J. Trump sin presidentkandidatur och hans kampanj har rullat på sedan dess. Presidenten älskar valmöten, inte minst när han tillåter sig att tala fritt utan manus. Vilket är ofta.

Om han var hånfull mot sina republikanska duellanter i förra valet, är det inget jämfört med vad som väntar runt hörnet.

När en myriad av demokrater nu ska stångas och slåss med varandra i ett drygt år, kan Trump fortsätta att elda på sin bas och tillåta sig att recensera motståndarnas debatter. Om han var hånfull mot sina republikanska duellanter i förra valet, är det inget jämfört med vad som väntar runt hörnet. Trumps supporterskara är intakt och den här gången har han dessutom partiets stöd, vilket den årliga konservativa konferensen CPAC nyligen visade.

Addera det med faktumet att Trump den här gången kan visa upp vad han har åstadkommit eller åtminstone försökt åstadkomma, och han äntrar valet med ett klart övertag mot sin demokratiske utmanare. Presidents omvalsslogan är redan klar: ”Keep America Great” och för Trumps miljontals väljare är det en relevant verklighetsbeskrivning. De som har haft överseende med Trumps lögner, rasism, sexism, okunskap, och omoraliska leverne lär ha det även nästa år. 

Den omtalade ”Rysslandsutredningen” lär inte få presidenten på fall

Den omtalade ”Rysslandsutredningen” lär inte få presidenten på fall och även om ett avslöjande eller en utredning kan ändra läget, låt oss fokusera på varför Trump i nuläget har pole position.

Ekonomin går bra, inte minst för de med lägst inkomster, enligt en undersökning från American Enterprise Institute. Den sittande presidenten har betydligt lägre förtroendesiffror än nästan alla företrädare, men i början av året tyckte en majoritet av amerikanerna att presidenten hanterade ekonomin väl. Dessutom har han fått igenom en skattereform och kan mycket väl hinna förhandla fram ett handelsavtal med Kina innan valet.
Någon omfattande mur mot Mexiko lär inte finnas på plats tisdagen den tredje november nästa år. Däremot kan Trump kan visa att han genom veto och utlysning av nödsituation drivit frågan in i kaklet, men att Demokraterna och vissa republikaner motarbetat honom.

Inte ens den exceptionellt självupptagne Trump lär påstå att valet enbart handlar om honom

Den viktigaste framgången är emellertid att han tillsatt två konservativa domare i Högsta domstolen. Tillsättandet har tillfredsställt även republikaner som inte sympatiserar med presidenten och lär påverka USA för lång tid framöver.

Men inte ens den exceptionellt självupptagne Trump lär påstå att valet enbart handlar om honom. Avgörande är vem som tar sig igenom nålsögat och blir Demokraternas kandidat.

Trumplägrets taktik är tydlig: måla fan, eller snarare ”socialist”, på väggen. Även om enbart en person i startfältet, Bernie Sanders, är socialist så beskriver högern ofta Demokraternas vänstersväng som en socialistisk revolution i vardande. Konservativ media utmålar effektivt såväl tidiga aborter som klimatförändringar som socialism.

Allt fler bedömare lyfter fram likheterna till valet 1972

Presidentdottern Ivanka Trump var nog närmare sanningen när hon i en Fox News-intervju menade att amerikaner inte vill få saker från staten utan jobba för dem.
Demokraternas vägval lär därför spela stor roll för Trumps återvalschanser. Vill partiet prioritera att slå Trump eller genomföra en progressiv agenda? Allt fler bedömare lyfter fram likheterna till valet 1972 då Demokraterna valde en ideologisk väg, men fann sig själva bli utklassade av Nixon.

En man som inte kunde acceptera att Hillary Clinton fick fler röster lär inte finna sig i att förlora hela valet

Vänta dig inte några gentlemannamässiga gratulationer om Trump trots allt skulle förlora valet. När valdagen 2016 inleddes larmade Trumpkampanjen om att det pågick ett utbrett valfusk över hela landet, en retorik som märkligt nog avtog ju längre dagen gick.

Frågan är inte när Trump kastade handsken, frågan är om han någonsin hade den på sig.

En man som inte kunde acceptera att Hillary Clinton fick fler röster lär inte finna sig i att förlora hela valet. Med största sannolikhet var det bara en föraning av vad som väntar om Trump inte vinner nästa år.

8 apr
USA i fokus med Jakob Stenberg

Därför vill Trump och vänstern isolera USA

Trump använde N-ordet. Så länge någon kunde minnas hade ingen president gjort det och reaktionerna blev därefter. I USA är patriot ett vanligt sätt att beskriva sin kärlek till hemlandet, men för många amerikaner för ordet nationalist tankarna till vita kåpor eller beväpnade ynglingar på högstadieskolor. Kritiken blev därför hård från både demokrater och republikaner när Trump kallade sig nationalist i slutet av förra året och dessutom lade till att så kallade globalister inte vill sitt land väl.

För inte alltför längesedan startade landet två storskaliga krig i Mellanöstern, Vietnamkriget formade en hel generation och stöd till kupper i Sydamerika är levande minnen för många. Världspolis var en vanlig beskrivning av supermakten. I dag är läget ett annat. Visst har USA fortfarande världens största armé och är världens största ekonomi, men vilken roll vill landet spela i världen?

Påminner om svunnen tid

I Adam McKays Oscarsnominerade film ”Vice” påminns vi om en svunnen tid, trots den utspelar sig för bara lite mer än ett decennium sedan. I filmen ikläder sig Christian Bale rollen som Dick Cheney, vicepresidenten som blivit symbolen för en aktivistisk utrikespolitik men som i efterhand kan visa sig vara dess dödgrävare. Tea Party-rörelsen var en föraning om vad som komma skulle, precis om den förment libertarianske republikanen Ron Paul, som propagerade att USA skulle ta hem sina trupper utomlands och hade räknat ut hur mycket arméns luftkonditionering i Afghanistan kostade skattebetalarna.

Inför presidentvalet 2016 visade en Pew-undersökning att nästan hälften av alla amerikaner ansåg att landet är mindre inflytelserikt globalt än för tio år sedan och en majoritet tyckte att USA borde hantera sina egna problem före att lösa andras. Tre år dessförinnan menade 62 procent, enligt en annan Pew-mätning, att USA inte hade något ansvar för att ingripa med fotsoldater i Syrien. President Obama lyssnade in opinionen och trotsade flera kabinettsmedlemmar.

Mycket skedde före Trump

Utvecklingen inleddes således före Trump, men har eskalerat under densamme. En få röda trådar i Trumps politiska karriär har varit kritik mot Afghanistankriget och mot frihandel. Handelskriget med Kina borde således inte ha kommit som en chock. Inte heller att presidenten efter mordet på den saudiske journalisten, klargjorde att hans fokus ligger på ”America First”.

Presidenten säger sig vilja ha frihandel som innebär fair trade, något som visat sig innebära att USA ska diktera villkoren. Att en framstående panel av forskare i Bloombergs Real Yield visat att nationalism och protektionism är de största hoten mot global tillväxt, biter inte på presidenten. I förra årets mest uppmärksammade politiska bok berättar Bob Woodward om när Trump ville säga upp USA:s handelsavtal med Sydkorea. Presidentens isolationistiska reflexer stoppades den gången i hemlighet av ansvarstagande medarbetare. Mindre motståndskraftiga var länderna på G20-mötet förra året som tog bort en skrivning om att motverka protektionism.

Protektionism i båda lägren

”Presidentens America First-strategi, eller dess progressiva kusin ’begränsning’, är mycket populär i båda partierna”, skrev Robert Kagan på tankesmedjan Brookings nyligen i Washington Post. Även om Wikipedia bör tas med en nypa salt, så är det ingen slump att de två politiker som sajten listar som anhängare av icke-interventionism är högerpopulisten Ron Paul och vänsterpopulisten Bernie Sanders.

För kampen mellan internationalism och isolationism är en del av den amerikanska själen, men skiljelinjen går inte nödvändigtvis mellan höger och vänster. Allra tydligast var striden under inledningen av andra världskriget och bildandet av America First Committee. Lobbygruppen utgjordes av såväl socialister som republikanska affärsmän, framtida presidenter från båda partier, och kändisar. Den amerikanska demokratin kan inte överleva om landet dras in i kriget och USA måste fokusera på sig själv, löd devisen. Anhängare använde mer eller mindre subtil rasism för att få ut budskapet. Attacken mot Pearl Harbor ändrade allt den gången. Vissa hävdar att Trump snarare är ett barn av ”belligerent isolationism”, en strömning som var populär under 1960-talet och som istället för att förespråka ett totalt globalt tillbakadragande, ansåg att alla relationer enbart ska utgå ifrån USA:s intressen.

Svårt att jämföra

Oavsett vilken era Trumps världssyn härstammar ifrån, är det problematiskt att jämföra en tid med en annan. Globaliseringen är numera integrerad i alla öppna länder. USA:s försvar var innan andra världskriget lika stor som Portugals och säkerhetsläget ritades om efter Kalla krigets slut. Dessutom dominerar USA alltjämt i NATO och är, trots benhård kritik, det land som ger mest pengar till det största multilaterala projektet - FN. 

Om USA sluter sig under brinnande högkonjunktur, hur kommer landet att agera när lågkonjunkturen väl kommer?

Men att populister från höger till vänster skyller på andra länder eller andra grupper är ett eko från svunna tider. America First-rörelsen uppkom i kölvattnet av en ekonomisk kris och i upprinnelsen till ett världskrig. Varningslamporna bör nu åter blinka: Om USA sluter sig under brinnande högkonjunktur, hur kommer landet att agera när lågkonjunkturen väl kommer?

6 feb
USA i fokus med Jakob Stenberg

Demokratins kräftgång startade långt före Trump

Statskupper är så 1900-tal. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps ökade antalet demokratier i världen kraftigt, men på senare tid har utvecklingen stannat av betänkligt. Slutet på historien var bara början på något annat. Glöm däremot stridsvagnar som rullar in eller ledare som skjuter sig själva i huvudet, 2000-talets demokratiförfall sker inom själva systemet. Studera utvecklingen i Hugo Chavez Venezuela istället för Augusto Pinochets Chile.

Så lyder tesen i en av årets mest omtalade böcker – How Democracies Die av Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Hösten har varit en påminnelse om hur auktoritära krafter agerar, från avrättningen av den saudiske journalisten till Kinas tillfångatagande av en Interpol-chef.
Författarna tvingas göra något de aldrig trodde skulle ske: inkludera USA över länder där demokratin är hotad.


Min ryggradsreflex när någon kritiserar den amerikanska demokratin är att försvara USA. Landet var en demokrati när de flesta styrdes av despoter och ofta är ansvarsutkrävningen bättre där än här. Om man väl ska tala om de problem som finns tenderar diskussionerna domineras av svepande omdömen om amerikaners intelligens, snarare än de verkliga utmaningar som finns.

Normerna har redan brutits

Levitsky och Ziblatts bok ger emellertid även den eviga optimisten en tankeställare. Att USA lyckats undvika auktoritära ledare genom historien beror dels på partiernas sätt att nominera kandidater, dels på osynliga normer. Den typ av normer som inte står att finna i någon lagbok eller konstitution, utan genom tysta överenskommelser. Enligt forskarna inleddes uppluckringen under 1970-talet och exploderade under Newt Gingrichs republikanska revolution för ett drygt kvartssekel sedan. Två exempel på normer som brutits: 2016 blockerade kongressens republikaner president Obamas kandidat till Högsta Domstolen, men Obama bröt i sin tur mot normer genom att använda sitt presidentveto betydligt oftare än sina företrädare. Även normer om hur sittande och tidigare presidenter agerar gentemot varandra har satts ur spel, från båda partierna.

Tänk, du har läst en text om amerikansk politik och Donald Trump har inte ens nämnts! Det ska vi ändra på nu, för visst vore det märkligt att skriva om auktoritära och populistiska krafter i USA utan att prata om den främsta företrädaren för dessa?

Normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld

Inget parti och ingen enskild politiker kan beskyllas för att sätta den amerikanska demokratin ur spel, men normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld om vi trots allt ska fokusera på en person. Till skillnad från Henry Ford, Charles Lindbergh eller George Wallace, lyckades Trump bli president och inte nog med det – han fick partiet att foga sig efter honom.

Statsvetarna presenterar ett lackmustest för varningssignaler på att en ledare är auktoritär: dåligt försvar för demokratin, förnekelse av motståndarens legitimitet, tolerans eller uppmuntran av våld, och uppvisat hat mot medborgerliga friheter. Trump kryssade i alla fyra boxar redan under sin presidentvalskampanj och under årets mellanårsval fortsatte utvecklingen i form av substanslösa utspel om valfusk och påståenden om att motståndare var illegitima. Den som jublar över Demokraternas framsteg i representanthuset kan få sätta jublet i halsen – presidenten har nu fått en tydlig mot-ståndare som kan beskyllas för allt som inte går Trumps väg fram till nästa val.

En skarp kontrast till dagens Washington

Det har inte alltid varit så här. 1980 sköljde en konservativ våg genom USA och Ronald Reagan blev president. Talmannen i representanthuset, demokraten Tip O’Neill, ärade normerna genom att försöka forma presidentens agenda, istället för att blockera den. Reagan å sin sida respekterade talmannen och det osannolika samarbetet utgör en skarp kontrast till dagens Washington. Båda parter insåg att om den ena sätter normer ur spel, kan den andre också göra det.

I en kontext där inte ens republikanska företrädare visat något nämnvärt motstånd mot Trumps övertagande av partiet, är det lätt att bli uppgiven. En gång i tiden delade topprepublikanen Paul Ryan ut den libertarianska ikonen Ayn Rands skrifter till sina medarbetare, nu är han knäpptyst när presidenten hyllar tullar och protektionism. I en polariserad tid står mer på spel både för det parti som har makten och för oppositionspartiet.

Låt oss istället försöka vara konstruktiva, hur kan demokratin vändas på rätt köl igen? Robusta institutioner som domstolarna och medierna sköter i stort sina uppgifter, konstaterar författarna men presenterar i övrigt luddiga lösningar om att mittenkrafter behöver närma sig varandra och att fler måste gå och rösta, något som förvisso är viktigt efter ett val där 49 procents valdeltagande betraktas som en framgång. Låt mig få lyfta fram några aspekter som de förbiser. Demografin talar sitt tydliga språk och det talar emot Trump och hans väljarbas på längre sikt. USA förändras och inte minst gruppen hispanics kommer att växa under kommande decennier, oavsett hur höga murar som byggs eller hur många militärer som ska skickas för att stoppa ”karavaner”.

Det är även lätt att glömma bort att det faktiskt finns vuxna i rummet, även i det ovala. ”Våra motståndare är inte onda, de är bara våra motståndare”, sade FN-sändebudet Nikki Haley i höstas. Uttalandet skedde förvisso i samband med hennes avgång, men många spår att just hon är en framtida presidentkandidat. Fler exempel på resonerande personer finns i Trumps närhet.

Mer folkbildning och insatser för att minska polariseringen lär också vara avgörande. Amerikanerna är inte så delade som politikerna vill göra gällande, som en ung senator från Illinois en gång slog fast.

Populisternas åsikt är däremot den motsatta. Så länge som deras retorik tillåts få brett genomslag riskerar dystopiska – och ofta felaktiga - påståenden att bli självuppfyllande profetior.

Kanske vinner man numera val med alternativ fakta. I så fall är Trump bara den första auktoritära presidenten av många.

22 nov 2018
USA i fokus med Jakob Stenberg

Trumps kandidatur gjorde lögnen till vardagsmat

Visste du att USA har världens högsta skatter? Nej, för det stämmer inte. Trots att presidenten har hävdat det flera gånger. En lögn blir inte sann bara för att den upprepas. Eller blir den det?

Kristin Roberts var mer överraskad än arg. Tidningen Politicos nationella redaktör underströk med emfas hur ovanligt det var att en presidentkandidat ljög en rakt i ansiktet. Upprepade gånger, dessutom. ”Jag har aldrig använt ordet ’lögn’ i min journalistik innan det här året”, sade Roberts när jag intervjuade henne i Washington en månad innan presidentvalet 2016. Hon drog sig in i det sista för att använda ordet i sina artiklar. Efter 2016 lär inte det vara något problem längre.

Vi ska inte vara naiva, filosofen Hanna Arendts ord från 1967 gäller fortfarande: ”Ingen har någonsin tvivlat på att sanningen och politiken inte kommer särskilt bra överens”. Enligt legenden erkände en sexårig George Washington för sin far att han inte kunde ljuga. Den historien har senare visat sig vara lika sann som att Christopher Columbus var först med att upptäcka Amerika.

På allra högsta politiska nivå i USA har det alltid förekommit frisering av siffror, överdrifter, byte av fokus och visst, även lögner. Men då har det oftast blivit ramaskri – minns Richard Nixon och Watergate, Ronald Reagan och vapnen till Iran, eller Bill Clinton och Monica Lewinsky. Några fall befinner sig i gråzonen, mest noterbart Irakkrigets rättfärdigande under förevändningen att Saddam Hussein innehade massförstörelsevapen.

Men de upprepade lögner som omgärdade Trumps kandidatur omvandlade ljugandet till vardagsmat. Politiker har i alla tider vetat vilken skada en lögn som avslöjas kan få för karriären.
Donald Trump var ingen politiker.

Efter flytten till Vita huset har lögnerna knappast blivit färre. Några exempel på direkt felaktiga påståenden: Trump har hävdat att han var emot Irakkriget, att tre till fem miljoner illegala röster kostade honom ”the popular vote” i valet, att två personer sköts ihjäl när Obama höll ett tal, att New York Times och Washington haft så mycket fel att de bad om ursäkt till sina läsare, samt att 84 procent av kubansk-amerikanerna röstade på honom. Och just det, detta var bara under Trumps första månad i Vita huset.

Enligt Glen Kessler på Washington Post hade den amerikanske presidenten under sina 355 första dagar som president vid 2 000 tillfällen ljugit eller gett missvisande information. Efter 446 dagar hade siffran stigit till över 3 000.

I en intervju med SVT:s Agenda försvarade Vita husets tidigare presschef Sean Spicer sin före detta chef med att Trump är en säljare och en affärsman. Det skulle förklara presidentens överdrifter och beskrivningar av att allt han gör alltid är ”great”. Det förklarar däremot inte varför Trump i flera år bedrev en kampanj om att Obama var muslim och inte född i USA eller att det under upploppen i Charlottesville fanns lika mycket skuld på båda sidor.
Spicer fick för övrigt klä skott för den allra mest genanta lögnen: att fler personer besökte Trumps installationsceremoni. Siffrorna – förbannade fakta! – visade att det var tvärtom.

När Trump nyligen talade i FN möttes hans lögner varken av ilska eller av tystnad, utan av skratt från världsledare. Lögnen fnissas bort.

I mediebevakningen tenderar lögnerna allt mer att rapporteras om som ett skämt, som vore det Guiness rekordbok över vilken president som ljugit mest. Om det ens rapporteras om dem. Flera kritiker har lyft fram det faktum att medier inte nämner alla presidentens lögner, antagligen av utrymmesskäl eller för att ännu en halvlögn inte ökar tittarsiffrorna längre. En enda av dessa osanningar hade skadat vilken president som helst, nu tas den kanske inte ens upp i en nyhetssändning. Lögnen normaliseras.

Fenomenet Donald Trump är skapad av media, en hatkärleksaffär som inleddes under 1970-talet och eskalerade efter 2015. Trump och medierna har tandemcyklat sig igenom de senaste åren och båda två har tjänat på de återkommande lögnerna. Risken är överhängande att mediernas trovärdighet slår följe med Trump nedför stupet.

Ny forskning från Daniel Effron och Kathy Brewis vid London Business School visar att även om presidenten talar osanning så spelar det ingen roll så länge lögnen hade kunnat vara sann. Forskarna ger exemplet när Trump förra året retweetade anti-muslimska videor och upprörda följare ville veta om filmerna var sanningsenliga. Det spelade ingen roll, hävdade Sean Spicers efterträdare Sarah Huckabee Sanders. Det viktiga enligt administrationen var att filmerna pekade på ett större problem som var sant. Effron och Brewis slutsats är att vi gärna ursäktar lögner så länge de passar in i vår världsbild.
Kanske är det där vi landar när det gäller Trump och hans följare – det spelar mindre roll om något är sant i ett enskilt fall, huvudsaken är att det i det stora sammanhanget upplevs vara sant.

En annan studie, från psykologen Birony Swire-Thompson, pekar på att Trumpanhängares villighet att rösta på honom inte påverkas om de fick veta att han hade givit dem felaktig information.

Så länge Trump är president får vi nog finna oss i att bli ljugna för. De fact-checkers som granskar alla Trumps lögner kan ta en paus i några år. Det intressanta är att se vad som händer därefter och om de notoriska lögnerna visar sig ha varit en parentes eller blir det nya normalläget.

Vi är många som försöker navigera oss fram i detta nya politiska, kulturella och mediala landskap. Optimisten kan hävda att det är bra att lögner kommer upp till ytan och diskuteras. Pessimisten inser att det resonemanget bygger på en lögn.

17 okt 2018