Bevaka
USA i fokus med Jakob Stenberg

USA i fokus med Jakob Stenberg

Allt du behöver veta inför Demokraternas första debatt

Knappt har president Trump hunnit lämna Florida och kickoffen för sin återvalskampanj, innan 20 utmanare från Demokraterna möts för att debattera i samma delstat. Räkna med frågor om allmän sjukvård, klimatavtalet, vapenlagstiftning, och en eventuell riksrättsprocess mot Trump när kandidaterna uppdelat på två kvällar tar plats på scenen i Miami. Men frågan är hur viktiga sakfrågorna i själva verket blir.

Den första primärvalsdebatten tenderar att vara försiktig. Ingen vill göra bort sig, alla vill presentera sig själva och sin bästa sida för det amerikanska folket. Amy Klobuchar, John Hickenlooper och Eric Swalwell må vara Beyoncé-kända i nördkretsar, men nästan ingen amerikan vet vilka de är. Nu finns chansen att göra ett gott första intryck.
Andra, som New Yorks borgmästare Bill de Blasio eller Texas tidigare kongressledamot Beto O’Rourke, har mycket att bevisa efter en trög start. Den som framför tv:n leker dryckesleken att svepa en shot varje gång någon säger ”... and that’s why I’m running for president” lär däcka innan första reklampausen.

Trump lär vilja möta Biden


Att mätningarna hittills har dominerats av Joe Biden och Bernie Sanders är logiskt. Biden är den i särklass mest kända kandidaten i startfältet och har ett gott anseende inom partiet. Han är dessutom en erkänt skicklig debattör och förknippas av många nostalgiska demokrater med Obamaeran.
Samtidigt är detta den förre vicepresidentens tredje försök att nå nomineringen och tidigare har han inte ens varit i närheten av att vinna. Gissningsvis skulle Trump gärna se Biden som motståndare. På det sättet kan han kopiera sin kampanj från 2016, något vi såg under presidentens återvalsmöte, och kritisera Biden för att vara orsaken till landets problem, för att vara en del av etablissemanget och för att vara en ny version av Hillary Clinton. Trumps väljarbas lär snabbt hitta en anledning att skandera ”lock him up”.

Den demokratiske socialisten Bernie Sanders lockar alltjämt anhängare och drar in mycket gräsrotspengar, men gnistan kring 78-åringen har falnat under de senaste veckorna. En anledning är ökad konkurrens på den vänsterpopulistiska planhalvan i form av Elizabeth Warren, Massachusetts-senatorn som en gång i tiden var republikan men numera vill bryta upp techföretag och riktar udden mot de rikaste i landet. Warren tilltalar delar av partiets intellektuella del, men vill samtidigt attrahera Trump-väljare i arbetardistrikt. Under kampanjtemat ”I have a plan for that” har hon på rullande band lanserat förslag efter förslag under våren, det ena mer orealistiskt än det andra – åtminstone i en amerikansk kontext.

Kandidaterna kommer att ryka ihop förr eller senare

Frågan är vilken roll sakpolitiken spelar i slutänden. I ett startfält där många har snarlika åsikter är vad en person utstrålar eller symboliserar minst lika viktigt som policyförslag. De demokratiska primärvalsväljarna behöver inom en snar framtid bestämma sig för om det viktigaste är att välja en företrädare som kan besegra Trump eller om de ska chansa på en progressiv kandidat som riskerar att förlora presidentvalet.

En huvudregel i amerikanska valkampanjer är att vänta sig det oväntade. För fyra år sedan klev Trump rakt in på den politiska arenan och dominerade från den allra första debatten, medan de som skulle äga scengolvet flyttades längre och längre ut och snart befann sig i sättstycket.
För vissa, som småstadsborgmästaren Pete Buttigieg, har det oväntade genombrottet redan skett. Andra, som favorittippade Kalifornien-senatorn Kamala Harris, väntar fortfarande på medvind i mätningarna och lär vara mån om att få till en eller två Instagram-vänliga oneliners i veckans debatt.

Inför kampanjstarten har Demokraternas kandidater lovat att inte sänka sig till samma nivå som republikanerna gjorde under förra presidentvalet. Nåja. Även om det säkert blir artigt och gemytligt i början så kommer även demokraterna tvingas attackera varandra förr eller senare. Så är den amerikanska primärvalsprocessens DNA. Frågan är vem som likt Trump för fyra år sedan kastar handsken först. Den taktiken ledde som bekant hela vägen till Vita huset.

24 jun 2019
USA i fokus med Jakob Stenberg

Därför blir Trump omvald

Den 16 juni 2015 lanserade Donald J. Trump sin presidentkandidatur och hans kampanj har rullat på sedan dess. Presidenten älskar valmöten, inte minst när han tillåter sig att tala fritt utan manus. Vilket är ofta.

Om han var hånfull mot sina republikanska duellanter i förra valet, är det inget jämfört med vad som väntar runt hörnet.

När en myriad av demokrater nu ska stångas och slåss med varandra i ett drygt år, kan Trump fortsätta att elda på sin bas och tillåta sig att recensera motståndarnas debatter. Om han var hånfull mot sina republikanska duellanter i förra valet, är det inget jämfört med vad som väntar runt hörnet. Trumps supporterskara är intakt och den här gången har han dessutom partiets stöd, vilket den årliga konservativa konferensen CPAC nyligen visade.

Addera det med faktumet att Trump den här gången kan visa upp vad han har åstadkommit eller åtminstone försökt åstadkomma, och han äntrar valet med ett klart övertag mot sin demokratiske utmanare. Presidents omvalsslogan är redan klar: ”Keep America Great” och för Trumps miljontals väljare är det en relevant verklighetsbeskrivning. De som har haft överseende med Trumps lögner, rasism, sexism, okunskap, och omoraliska leverne lär ha det även nästa år. 

Den omtalade ”Rysslandsutredningen” lär inte få presidenten på fall

Den omtalade ”Rysslandsutredningen” lär inte få presidenten på fall och även om ett avslöjande eller en utredning kan ändra läget, låt oss fokusera på varför Trump i nuläget har pole position.

Ekonomin går bra, inte minst för de med lägst inkomster, enligt en undersökning från American Enterprise Institute. Den sittande presidenten har betydligt lägre förtroendesiffror än nästan alla företrädare, men i början av året tyckte en majoritet av amerikanerna att presidenten hanterade ekonomin väl. Dessutom har han fått igenom en skattereform och kan mycket väl hinna förhandla fram ett handelsavtal med Kina innan valet.
Någon omfattande mur mot Mexiko lär inte finnas på plats tisdagen den tredje november nästa år. Däremot kan Trump kan visa att han genom veto och utlysning av nödsituation drivit frågan in i kaklet, men att Demokraterna och vissa republikaner motarbetat honom.

Inte ens den exceptionellt självupptagne Trump lär påstå att valet enbart handlar om honom

Den viktigaste framgången är emellertid att han tillsatt två konservativa domare i Högsta domstolen. Tillsättandet har tillfredsställt även republikaner som inte sympatiserar med presidenten och lär påverka USA för lång tid framöver.

Men inte ens den exceptionellt självupptagne Trump lär påstå att valet enbart handlar om honom. Avgörande är vem som tar sig igenom nålsögat och blir Demokraternas kandidat.

Trumplägrets taktik är tydlig: måla fan, eller snarare ”socialist”, på väggen. Även om enbart en person i startfältet, Bernie Sanders, är socialist så beskriver högern ofta Demokraternas vänstersväng som en socialistisk revolution i vardande. Konservativ media utmålar effektivt såväl tidiga aborter som klimatförändringar som socialism.

Allt fler bedömare lyfter fram likheterna till valet 1972

Presidentdottern Ivanka Trump var nog närmare sanningen när hon i en Fox News-intervju menade att amerikaner inte vill få saker från staten utan jobba för dem.
Demokraternas vägval lär därför spela stor roll för Trumps återvalschanser. Vill partiet prioritera att slå Trump eller genomföra en progressiv agenda? Allt fler bedömare lyfter fram likheterna till valet 1972 då Demokraterna valde en ideologisk väg, men fann sig själva bli utklassade av Nixon.

En man som inte kunde acceptera att Hillary Clinton fick fler röster lär inte finna sig i att förlora hela valet

Vänta dig inte några gentlemannamässiga gratulationer om Trump trots allt skulle förlora valet. När valdagen 2016 inleddes larmade Trumpkampanjen om att det pågick ett utbrett valfusk över hela landet, en retorik som märkligt nog avtog ju längre dagen gick.

Frågan är inte när Trump kastade handsken, frågan är om han någonsin hade den på sig.

En man som inte kunde acceptera att Hillary Clinton fick fler röster lär inte finna sig i att förlora hela valet. Med största sannolikhet var det bara en föraning av vad som väntar om Trump inte vinner nästa år.

8 apr 2019
USA i fokus med Jakob Stenberg

Därför vill Trump och vänstern isolera USA

Trump använde N-ordet. Så länge någon kunde minnas hade ingen president gjort det och reaktionerna blev därefter. I USA är patriot ett vanligt sätt att beskriva sin kärlek till hemlandet, men för många amerikaner för ordet nationalist tankarna till vita kåpor eller beväpnade ynglingar på högstadieskolor. Kritiken blev därför hård från både demokrater och republikaner när Trump kallade sig nationalist i slutet av förra året och dessutom lade till att så kallade globalister inte vill sitt land väl.

För inte alltför längesedan startade landet två storskaliga krig i Mellanöstern, Vietnamkriget formade en hel generation och stöd till kupper i Sydamerika är levande minnen för många. Världspolis var en vanlig beskrivning av supermakten. I dag är läget ett annat. Visst har USA fortfarande världens största armé och är världens största ekonomi, men vilken roll vill landet spela i världen?

Påminner om svunnen tid

I Adam McKays Oscarsnominerade film ”Vice” påminns vi om en svunnen tid, trots den utspelar sig för bara lite mer än ett decennium sedan. I filmen ikläder sig Christian Bale rollen som Dick Cheney, vicepresidenten som blivit symbolen för en aktivistisk utrikespolitik men som i efterhand kan visa sig vara dess dödgrävare. Tea Party-rörelsen var en föraning om vad som komma skulle, precis om den förment libertarianske republikanen Ron Paul, som propagerade att USA skulle ta hem sina trupper utomlands och hade räknat ut hur mycket arméns luftkonditionering i Afghanistan kostade skattebetalarna.

Inför presidentvalet 2016 visade en Pew-undersökning att nästan hälften av alla amerikaner ansåg att landet är mindre inflytelserikt globalt än för tio år sedan och en majoritet tyckte att USA borde hantera sina egna problem före att lösa andras. Tre år dessförinnan menade 62 procent, enligt en annan Pew-mätning, att USA inte hade något ansvar för att ingripa med fotsoldater i Syrien. President Obama lyssnade in opinionen och trotsade flera kabinettsmedlemmar.

Mycket skedde före Trump

Utvecklingen inleddes således före Trump, men har eskalerat under densamme. En få röda trådar i Trumps politiska karriär har varit kritik mot Afghanistankriget och mot frihandel. Handelskriget med Kina borde således inte ha kommit som en chock. Inte heller att presidenten efter mordet på den saudiske journalisten, klargjorde att hans fokus ligger på ”America First”.

Presidenten säger sig vilja ha frihandel som innebär fair trade, något som visat sig innebära att USA ska diktera villkoren. Att en framstående panel av forskare i Bloombergs Real Yield visat att nationalism och protektionism är de största hoten mot global tillväxt, biter inte på presidenten. I förra årets mest uppmärksammade politiska bok berättar Bob Woodward om när Trump ville säga upp USA:s handelsavtal med Sydkorea. Presidentens isolationistiska reflexer stoppades den gången i hemlighet av ansvarstagande medarbetare. Mindre motståndskraftiga var länderna på G20-mötet förra året som tog bort en skrivning om att motverka protektionism.

Protektionism i båda lägren

”Presidentens America First-strategi, eller dess progressiva kusin ’begränsning’, är mycket populär i båda partierna”, skrev Robert Kagan på tankesmedjan Brookings nyligen i Washington Post. Även om Wikipedia bör tas med en nypa salt, så är det ingen slump att de två politiker som sajten listar som anhängare av icke-interventionism är högerpopulisten Ron Paul och vänsterpopulisten Bernie Sanders.

För kampen mellan internationalism och isolationism är en del av den amerikanska själen, men skiljelinjen går inte nödvändigtvis mellan höger och vänster. Allra tydligast var striden under inledningen av andra världskriget och bildandet av America First Committee. Lobbygruppen utgjordes av såväl socialister som republikanska affärsmän, framtida presidenter från båda partier, och kändisar. Den amerikanska demokratin kan inte överleva om landet dras in i kriget och USA måste fokusera på sig själv, löd devisen. Anhängare använde mer eller mindre subtil rasism för att få ut budskapet. Attacken mot Pearl Harbor ändrade allt den gången. Vissa hävdar att Trump snarare är ett barn av ”belligerent isolationism”, en strömning som var populär under 1960-talet och som istället för att förespråka ett totalt globalt tillbakadragande, ansåg att alla relationer enbart ska utgå ifrån USA:s intressen.

Svårt att jämföra

Oavsett vilken era Trumps världssyn härstammar ifrån, är det problematiskt att jämföra en tid med en annan. Globaliseringen är numera integrerad i alla öppna länder. USA:s försvar var innan andra världskriget lika stor som Portugals och säkerhetsläget ritades om efter Kalla krigets slut. Dessutom dominerar USA alltjämt i NATO och är, trots benhård kritik, det land som ger mest pengar till det största multilaterala projektet - FN. 

Om USA sluter sig under brinnande högkonjunktur, hur kommer landet att agera när lågkonjunkturen väl kommer?

Men att populister från höger till vänster skyller på andra länder eller andra grupper är ett eko från svunna tider. America First-rörelsen uppkom i kölvattnet av en ekonomisk kris och i upprinnelsen till ett världskrig. Varningslamporna bör nu åter blinka: Om USA sluter sig under brinnande högkonjunktur, hur kommer landet att agera när lågkonjunkturen väl kommer?

6 feb 2019
USA i fokus med Jakob Stenberg

Demokratins kräftgång startade långt före Trump

Statskupper är så 1900-tal. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps ökade antalet demokratier i världen kraftigt, men på senare tid har utvecklingen stannat av betänkligt. Slutet på historien var bara början på något annat. Glöm däremot stridsvagnar som rullar in eller ledare som skjuter sig själva i huvudet, 2000-talets demokratiförfall sker inom själva systemet. Studera utvecklingen i Hugo Chavez Venezuela istället för Augusto Pinochets Chile.

Så lyder tesen i en av årets mest omtalade böcker – How Democracies Die av Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Hösten har varit en påminnelse om hur auktoritära krafter agerar, från avrättningen av den saudiske journalisten till Kinas tillfångatagande av en Interpol-chef.
Författarna tvingas göra något de aldrig trodde skulle ske: inkludera USA över länder där demokratin är hotad.


Min ryggradsreflex när någon kritiserar den amerikanska demokratin är att försvara USA. Landet var en demokrati när de flesta styrdes av despoter och ofta är ansvarsutkrävningen bättre där än här. Om man väl ska tala om de problem som finns tenderar diskussionerna domineras av svepande omdömen om amerikaners intelligens, snarare än de verkliga utmaningar som finns.

Normerna har redan brutits

Levitsky och Ziblatts bok ger emellertid även den eviga optimisten en tankeställare. Att USA lyckats undvika auktoritära ledare genom historien beror dels på partiernas sätt att nominera kandidater, dels på osynliga normer. Den typ av normer som inte står att finna i någon lagbok eller konstitution, utan genom tysta överenskommelser. Enligt forskarna inleddes uppluckringen under 1970-talet och exploderade under Newt Gingrichs republikanska revolution för ett drygt kvartssekel sedan. Två exempel på normer som brutits: 2016 blockerade kongressens republikaner president Obamas kandidat till Högsta Domstolen, men Obama bröt i sin tur mot normer genom att använda sitt presidentveto betydligt oftare än sina företrädare. Även normer om hur sittande och tidigare presidenter agerar gentemot varandra har satts ur spel, från båda partierna.
Tänk, du har läst en text om amerikansk politik och Donald Trump har inte ens nämnts! Det ska vi ändra på nu, för visst vore det märkligt att skriva om auktoritära och populistiska krafter i USA utan att prata om den främsta företrädaren för dessa?

Normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld

Inget parti och ingen enskild politiker kan beskyllas för att sätta den amerikanska demokratin ur spel, men normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld om vi trots allt ska fokusera på en person. Till skillnad från Henry Ford, Charles Lindbergh eller George Wallace, lyckades Trump bli president och inte nog med det – han fick partiet att foga sig efter honom.

Statsvetarna presenterar ett lackmustest för varningssignaler på att en ledare är auktoritär: dåligt försvar för demokratin, förnekelse av motståndarens legitimitet, tolerans eller uppmuntran av våld, och uppvisat hat mot medborgerliga friheter. Trump kryssade i alla fyra boxar redan under sin presidentvalskampanj och under årets mellanårsval fortsatte utvecklingen i form av substanslösa utspel om valfusk och påståenden om att motståndare var illegitima. Den som jublar över Demokraternas framsteg i representanthuset kan få sätta jublet i halsen – presidenten har nu fått en tydlig mot-ståndare som kan beskyllas för allt som inte går Trumps väg fram till nästa val.

En skarp kontrast till dagens Washington

Det har inte alltid varit så här. 1980 sköljde en konservativ våg genom USA och Ronald Reagan blev president. Talmannen i representanthuset, demokraten Tip O’Neill, ärade normerna genom att försöka forma presidentens agenda, istället för att blockera den. Reagan å sin sida respekterade talmannen och det osannolika samarbetet utgör en skarp kontrast till dagens Washington. Båda parter insåg att om den ena sätter normer ur spel, kan den andre också göra det.

I en kontext där inte ens republikanska företrädare visat något nämnvärt motstånd mot Trumps övertagande av partiet, är det lätt att bli uppgiven. En gång i tiden delade topprepublikanen Paul Ryan ut den libertarianska ikonen Ayn Rands skrifter till sina medarbetare, nu är han knäpptyst när presidenten hyllar tullar och protektionism. I en polariserad tid står mer på spel både för det parti som har makten och för oppositionspartiet.

Låt oss istället försöka vara konstruktiva, hur kan demokratin vändas på rätt köl igen? Robusta institutioner som domstolarna och medierna sköter i stort sina uppgifter, konstaterar författarna men presenterar i övrigt luddiga lösningar om att mittenkrafter behöver närma sig varandra och att fler måste gå och rösta, något som förvisso är viktigt efter ett val där 49 procents valdeltagande betraktas som en framgång. Låt mig få lyfta fram några aspekter som de förbiser. Demografin talar sitt tydliga språk och det talar emot Trump och hans väljarbas på längre sikt. USA förändras och inte minst gruppen hispanics kommer att växa under kommande decennier, oavsett hur höga murar som byggs eller hur många militärer som ska skickas för att stoppa ”karavaner”.

Det är även lätt att glömma bort att det faktiskt finns vuxna i rummet, även i det ovala. ”Våra motståndare är inte onda, de är bara våra motståndare”, sade FN-sändebudet Nikki Haley i höstas. Uttalandet skedde förvisso i samband med hennes avgång, men många spår att just hon är en framtida presidentkandidat. Fler exempel på resonerande personer finns i Trumps närhet.

Mer folkbildning och insatser för att minska polariseringen lär också vara avgörande. Amerikanerna är inte så delade som politikerna vill göra gällande, som en ung senator från Illinois en gång slog fast.

Populisternas åsikt är däremot den motsatta. Så länge som deras retorik tillåts få brett genomslag riskerar dystopiska – och ofta felaktiga - påståenden att bli självuppfyllande profetior.

Kanske vinner man numera val med alternativ fakta. I så fall är Trump bara den första auktoritära presidenten av många.

22 nov 2018