Coronapandemin har fått Salvatore Grimaldis imperium i gungning. Men cykelkungen tänker göra allt han kan för att rädda sina företag, skriver Di.

Förra veckan begärdes cykelkaféet Bianchi Café & Cycles Stockholm AB i konkurs. Nu kämpar Salvatore Grimaldi för att rädda de övriga av koncernens bolag.

– Att stänga kaféet var ett fruktansvärt svårt beslut, men på två veckor försvann nästan alla kunder, så vi såg ingen möjlighet att fortsätta driva det. Nu gäller det att rädda det som räddas kan, säger Salvatore Grimaldi till Di.

Under 2018 omsatte koncernen 2,8 miljarder kronor. Den största delen av intäkterna kommer från cykelverksamheten med kända varumärken som Bianchi, Crescent och Monark. På de största marknaderna, Italien och Frankrike, som står för hälften av koncernens totala intäkter, har både produktion och återförsäljning stoppats.

– Fokus nu är att rädda mina bolag och så många arbetstillfällen som möjligt genom att övervintra oss igenom det här, säger Salvatore Grimaldi till Di och uppger att det viktigaste framöver är att frigöra kapital.

Istället för att föra stimulanspolitik bör regeringen satsa på inkomstbortfallsstöd till företag och stöd för heltidspermitteringar, skriver nationalekonomerna John Hassler och Per Krusell, på DN debatt.

Med rätt politik kan vi undvika att åtgärderna mot coronaviruset leder till en ekonomisk depression i Sverige, skriver debattörerna. Bland annat bör regeringen inrätta ett samordningskansli med representanter för myndigheter både med smittskyddskompetens och med ekonomisk kompetens, förbereda ett direkt inkomstbortfallsstöd till företag i nedstängda branscher och göra sig redo att kickstarta ekonomin när åtgärderna som stänger ned ekonomin kan lyftas.

”Ökade statliga utgifter i behövlig omfattning kan öka statsskulden med många hundra miljarder kronor. Tack vare många år med välskötta offentliga finanser är detta inte något problem”, skriver John Hassler och Per Krusell.

Marknaden beskylls ofta för att ha misslyckats med sin uppgift, till exempel att tillgodose mediciner, sjukvårdsplatser och att upprätthålla en fungerande kollektivtrafik.

Men offentliga Sverige hade klarat sig sämre om det inte hade funnits privata verksamheter som just nu utgör ett smörjmedel, skriver DI:s ledarskribent Tobias Wikström.

Han tar avregleringen av apoteken som ett exempel. Hade de förblivit ett statlig monopol hade situationen varit ännu värre.

De flesta apotek skulle sannolikt stänga klockan 18. De kanske till och med skulel ha minskat sina öppettider på grund av sjukskrivningar i personalen, menar han.

"På många orter hade det endast funnits ett enda apotek. För att hålla socialt avstånd skulle det behöva bli köer långt ut på trottoaren", skriver Wikström vidare.

I själva verket har de statliga myndigheterna och rikspolitikerna visat sig illa lämpade att ta hand om den här livsviktiga verksamheten.

”Det är inte avregleringarna som är problemet, utan snarare de kvarvarande monopolen”, skriver han.

Apoteas vd Pär Svärdson menar att regeringens beslut att begränsa försäljningen av receptbelagda läkemedel är ett slag i luften. ”Om Sverige ensidigt håller igen men ingen annan gör det är det bara svenskarna som blir lidande”, säger han till fPlus.

Den leverans av testmaterial från Kina som i går landade på Arlanda gör att man nu hoppas på att kunna dubbla antalet coronatester i Sverige.

Det säger Lars Engstrand, professor i smittskydd på Karolinska Institutet, till Sveriges Radio. Engstrand var den som la beställningen strax innan det inte längre gick att beställa mer material.

Nu ska Karolinska institutet föra en diskussion med regionerna och Folkhälsomyndigheten för att se hur materialet ska användas på bästa sätt, säger Engstrand.

Sverige har hanterat coronavirusets utbrott på ett helt unikt sätt med färre lagar och regler, skriver Joakim Book i en analys i American Institute for Economic Research.

Han konstaterar att den stora skillnaden mellan hur Sverige och andra länder hanterar krisen handlar om det förtroende som svenskarna har för myndigheterna och de privata företag som producerar och distribuerar de varor som behövs.

”Det svenska samhällets agerande har varit ganska anmärkningsvärt: Gör din del. Hjälp dina nära och kära och dina lokala företagare. Lita på de som vet vad de gör”, skriver han.

Coronakrisen har slagit hårt mot det svenska näringslivet och de svenska storbolagen. Det skriver Dagens Nyheter som pratat med Henrik Henriksson, chef för Scania, Elisabeth Peregi, vd Kapp-Ahl, Carl-Henric Svanberg, styrelseordförande för Volvo och Åsa Bergman, vd för Sweco.

– Så klart finns det en oro, jag försöker se folk i ögonen och förklara hur det är. Jag pratar en hel del med mina branschkolleger, som sett försäljningen försvinna och vi har en dialog med facket, Elisabeth Peregi, vd Kapp-Ahl till tidningen.

Carl-Henric Svanberg, ordförande i AB Volvo, konstaterar att styrelsen kan vara ett stort stöd för en vd vid en kris då den kan hjälpa till att lyfta blicken och tänka långsiktigt.

– Ett samhälle måste ta hand om sjuka och svaga, vi vill absolut inte hamna i ett läge, där vi ställer dem mot ekonomiska faktorer. Men vi måste också tänka på vilket lidande konkurser och massarbetslöshet kan skapa. I Sverige har vi en förmåga att föra lugna resonemang. Nu är det helt nödvändigt att vi tillsammans skapar planer för hur och när vi öppnar samhället igen och minimerar skadorna, han till DN.

Han kallas ”den mystiske tysken”. Dag efter dag ställer han i princip samma fråga på Folkhälsomyndighetens pressträff: Varför har Sverige valt en så annorlunda väg jämfört med andra länder för att möta krisen?

– Tyskarna tycker att svenskarna är naiva, blinda, nästan självmordsbenägna, säger Christian Stichler, Norden- och Baltikumkorrespondent på ARD, till Aftonbladet.

På pressträffarna upprepar Stichler bland annat frågan om människor utan symtom kan smitta andra – en fråga som experter i Sverige och Tyskland besvarar helt olika. Stichler säger att han helt enkelt vill veta vem som har rätt, men förstår samtidigt att hans envisa och kritiska frågor sticker ut i Sverige.

– I Tyskland har vi en stridskultur (streitkultur) och som journalist letar man alltid efter en avvikande röst, säger han till DN.

En ny utredning som regeringen mottagit föreslår en kemikalieskatt på alla kläder och skor som säljs i Sverige, skriver Svensk Handel i ett pressmeddelande.

Utredningen listar ett antal kemikalier som kan vara skadliga. Men 80 till 90 procent av alla kläder och skor som säljs i Sverige består inte av dessa kemikalier. Skatten ska även beröra begagnade varor.

– Skatten är symbolpolitik som saknar miljönytta. Dessutom ignoreras handelns omfattande arbete och engagemang med att ta fram miljövänliga kläder, säger Mats Hedenström, näringspolitisk chef på Svensk Handel.

I det utformade förslaget ska skatten ligga på 40 kronor per kilo. Vid uppvisad avsaknad av kemikalierna ska fem procent av skatten betalas.

– Svensk Handel förutsätter att regeringen parkerar förslaget och noga utvärderar skattens omfattande skadeverkningar på företag och jobb, säger Mats Hedenström.

Kraftfulla och snabba åtgärder kan verka kostsamma, men alternativet kan bli ännu dyrare, skriver Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid IFN, i en ledare i DN.

För att förhindra konkurser och långsiktiga återverkningar på produktion och sysselsättning bör stödet till näringslivet öka kraftigt, anser han och förslår följande åtgärder:

• Bidragen vid korttidsarbete är otillräckliga. Det räcker inte att staten tar halva lönekostnaden. Vid permitteringar på heltid borde subventionen vara 80–90 procent.
• Nedsättningen av sociala avgifter bör omfatta också pensionsavgifter.
• Småföretagsstödet till hyreskostnader – upp till 25 procent – måste utökas och bli administrativt enklare.
• Det bör inrättas någon form av krisakut som kan ge selektiva stöd (motsvarande Nils Åslings industriakut på 1970-talet).
• Konkursreglerna kan tillfälligt behöva mildras.

I avvägningen mellan att vara uthållig under en lång tid och att tillta kraftiga åtgärder idag, förespråkar Calmfors det senare.

”Striktare restriktioner mot smittspridningen ställer kortsiktigt ännu högre krav på statliga stödinsatser. Men kostnaderna kan på sikt mycket väl bli mindre”, skriver Lars Calmfors.