Bevaka
Socialism

Foto: Montage TT
EU-valet 2019

LO kopierar kampanj om Brexit: ”Bryr oss inte om det”

Inför EU-valet har LO kopierat Brexitkampanjens slogan om att “Ta tillbaka kontrollen”, skriver Dagens Nyheter. Enligt valledaren Johan Ulvenlöv är det fullt medvetet.

I samband med Brexit-omröstningen år 2016 valde 52 procent av de brittiska väljarna att rösta för ett utträde. Brexit-sidans valkampanj handlade om att väljarna måste ”ta tillbaka kontrollen från EU”. Nu använder sig svenska LO av samma koncept inför EU-valet i maj. Därför sprider organisationen budskapet ”Ta tillbaka kontrollen” i sociala medier.

– Brexitkampanjen är en två år gammal kampanj. Vårt budskap har inget med den att göra. Tvärtom, vi behöver ett starkt EU, säger Johan Ulvenlöv, LO:s valledare, i en intervju med Dagens Nyheter.

Han menar att LO:s medlemmar oroas över ”arbetsvillkoren med lönedumpning” samt ”den växande högerextremismen” ute i Europa. Av den anledningen använder LO samma budskap som Brexit-förespråkarna.

– Men det bryr vi oss faktiskt inte om. Det var ett helt annat val i en helt annan kontext. För våra medlemmar är det tydligt att Brexit är att kasta ut länder i kris. Det som högern har gjort, Tories med Brexit liksom i Polen och Ungern, hotar hela utvecklingen i Europa, säger Johan Ulvenlöv.

En av kampanjens kritiker är den moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark.

– Det är ingen tillfällighet att man har samma slogan som i Brexitomröstningen. Man vill få Sverigedemokratiska väljare att rösta med LO, säger han till Dagens Nyheter.

Det påståendet tillbakavisar Johan Ulvenlöv.

18 feb
Anders Holmström/TT / TT NYHETSBYRÅN
Valet - analyser

”Idén om löntagarfonder är inte död”

Det är 35 år sedan den första demonstrationen mot löntagarfonderna genomfördes i oktober 1983. De togs bort av Bildt-regeringen 1991 men idén om löntagarfonderna är långt ifrån död, menar PM Nilsson i en ledare i Dagens Industri och flera andra tidskrifter påminner om att socialismen och marknadsfientliga tankar fortfarande lever.

De senaste årens debatt om vinster i välfärden påminner mycket om hur argumenten om löntagarfonder lät från vänstern och LO. Begreppet ”övervinster” hörs igen, skriver PM Nilsson och avslutar sin ledare med:

”Propositionen röstades ner av Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Denna antisocialistiska majoritet funderar C och L nu på att lämna, till förmån för ett historiskt försvagat S och ett starkare V.”

Mikaela Hellman beskriver i en krönika på Timbros hemsida hur situationen ser ut i Storbritannien. Labour störtar längre vänsterut i allt högre hastighet och lanserade nyligen ett förslag som låter bekant för den svenska publiken.

Förslaget går ut på att företag med över 250 anställda gradvis ska överföra ägandet upp till 10 procent till de anställda som också ska få del av vinsten. Mikaela Hellman kallar förslaget för ”löntagarfonder light”.

Vänstern firar framgångar också i Frankrike och Sverige. Riskerna med ett socialdemokratiskt parti i kris och en stark vänsterfalang med en marknadsfientlig politik ska inte underskattas, menar Mikaela Hellman och skriver:

”Svenska frihetsvänner kan behöva ta en titt på britterna och påminna sig om att socialismen, trots allt, inte är död.”

18 okt 2018
TT/Mostphotos
I flödet

Analys: USA:s nästa president kan vara en socialist

”Det här är början”. Alexandria Ocasio-Cortez var märkbart tagen när hon spontant adresserade sina supportrar i den sena junikvällen. Den 29-åriga socialisten från Bronx hade besegrat sin mer mittenorienterade partikamrat och primärvalsmotståndare i vad tidningen Time beskrev som årets största överraskning i mellanårsvalen. Programledare på den liberala tv-kanalen MSNBC eller Trevor Noah på The Daily Show lyfte fram Alexandria Ocasio-Cortez som ett spännande framtidsnamn, medan hon grillades hårt av CNN:s Chris Cuomo och, föga förvånande, sågades i Fox News. Stormvinden Donald Trump initierade knappast diskussionen om hur splittrade republikanerna är, men han gjorde frågan både akut och relevant för bredare lager i den amerikanska valmanskåren. Är partiet delat i två delar? I tre? Är Trump ens republikan eller bara en populist som såg sin chans och tog den?

Lite i skymundan pågår en minst lika omvälvande förändring i det andra stora partiet, Demokraterna. Att en radikal och identitetspolitisk våg svept över flera framstående amerikanska universitet har bevakats flitigt av amerikanska medier i ett drygt decennium. Komikerna Chris Rock och Jerry Seinfeld har slutat att uppträda på studentcampus då de upplever att det blivit lägre i tak och smalare i åsiktskorridoren.

Men att den uttalade socialisten Bernie Sanders under det senaste presidentvalet hade en sportslig (nåja) chans att rå på etablissemangskandidaten Hillary Clinton, var något nytt.

Visst, USA har en historia av socialism. 1 maj har trots allt sitt ursprung i Chicago, för hundra år sedan hade 38 amerikanska städer socialistiska borgmästare, och redan 1904 blev socialisten Victor L. Berger från Wisconsin invald i kongressen. Men under 1900-talet fick ideologin aldrig något starkt fäste i vare sig Vita huset, senaten eller representanthuset. I Kalla krigets logik tenderade socialism att bli synonymt med Kuba eller Kambodja. Under en tv-sänd valdebatt mellan Sanders och Clinton fick kandidaterna frågan om de föredrog socialism eller kapitalism. Sanders svarade det förstnämnda, den mer moderata Clinton höll inte med utan betonade den avgörande roll som kapitalismen spelat i att bygga upp den breda amerikanska medelklassen.

Om Demokraternas ledande presidentkandidat 2020 svarar likadant som Clinton är ytterst tveksamt. Tiden har gått snabbt sedan 2016, vilket Ocasio-Cortez oväntade framgång vittnar om.

Så, hur många amerikaner gillar socialism idag? Om man får tro undersökningar är tillväxten god när det gäller unga som blickar vänsterut. En Yougov-undersökning från 2016 visade att 53 procent av respondenterna i åldrarna 18 till 29 såg positivt på ideologin. Enligt en Harvardstudie ogillar en knapp majoritet i samma åldersgrupp kapitalism.

Bernie Sanders bröllopsresa till Sovjetunionen rimmar illa med millennials syn på socialism som något mer skandinaviskt än sovjetiskt, trots att Sanders själv gärna framhåller Danmark och Sverige som föregångsländer. Redan nästa år kommer de demokrater som känner sig manade att börja positionera sig inför presidentvalet. Det skvallras om mittenkandidater som Joe Biden, Cory Booker eller Deval Patrick, såväl som representanter för den mer progressiva falangen av partiet – Bernie Sanders, Elizabeth Warren, eller Kamala Harris. Trots den ständiga turbulensen lär den republikanske motståndaren heta Donald J Trump (han har redan nu lanserat sin återvalsslogan: ”Keep America great again”).

Att en socialist blir Trumps huvudutmanare är inte troligt, men jag vill i all ödmjukhet påpeka att vid samma tidpunkt inför förra presidentvalet var Jeb Bush den givna republikanska kandidaten, ingen diskuterade huruvida en mur mot Mexiko borde byggas och republikanerna var pålitliga frihandelsvänner.

Istället blev det ett val mellan en insiderkandidat och en outsiderkandidat. Mycket tyder på att anti-etablissemangskandidaterna nu går starkt framåt i båda lägren. Vi som skrockade åt Trump som vore han en nydemokrat med storhetsvansinne på tillfälligt besök i maktens korridorer, har tvingats acceptera både honom och ett allt mer polariserat klimat.

Om Donald Trump - som inte bara introducerade högerpopulismen på nationell nivå utan även tänjde gränserna för vad en kandidat kan säga och göra - kan bli president i USA så kan en socialist bli det. 2020 kan bli året när två outsiders gör upp om platsen i Vita huset. Minns vad Trump tweetade några veckor innan han tillträdde: ”Det här är bara början”.

24 aug 2018