Det är 35 år sedan den första demonstrationen mot löntagarfonderna genomfördes i oktober 1983. De togs bort av Bildt-regeringen 1991 men idén om löntagarfonderna är långt ifrån död, menar PM Nilsson i en ledare i Dagens Industri och flera andra tidskrifter påminner om att socialismen och marknadsfientliga tankar fortfarande lever.

De senaste årens debatt om vinster i välfärden påminner mycket om hur argumenten om löntagarfonder lät från vänstern och LO. Begreppet ”övervinster” hörs igen, skriver PM Nilsson och avslutar sin ledare med:

”Propositionen röstades ner av Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Denna antisocialistiska majoritet funderar C och L nu på att lämna, till förmån för ett historiskt försvagat S och ett starkare V.”

Mikaela Hellman beskriver i en krönika på Timbros hemsida hur situationen ser ut i Storbritannien. Labour störtar längre vänsterut i allt högre hastighet och lanserade nyligen ett förslag som låter bekant för den svenska publiken.

Förslaget går ut på att företag med över 250 anställda gradvis ska överföra ägandet upp till 10 procent till de anställda som också ska få del av vinsten. Mikaela Hellman kallar förslaget för ”löntagarfonder light”.

Vänstern firar framgångar också i Frankrike och Sverige. Riskerna med ett socialdemokratiskt parti i kris och en stark vänsterfalang med en marknadsfientlig politik ska inte underskattas, menar Mikaela Hellman och skriver:

”Svenska frihetsvänner kan behöva ta en titt på britterna och påminna sig om att socialismen, trots allt, inte är död.”

Var fjärde företagare, 25 procent, ska ha röstat på SD i riksdagsvalet, enligt SVT:s vallokalsundersökning.

Samtidigt ska 26 procent ha röstat på Moderaterna.

Sverigedemokraterna ska alltså ha fördubblat antalet röster i gruppen och Moderaterna tappat mellan var fjärde och femte företagare, skriver Arbetsvärlden.

– Det fascinerande i siffrorna från Valu är att Sverigedemokraterna konkurrerar framgångsrikt med Socialdemokraterna om arbetare och numera även med Moderaterna om företagare, säger Sören Holmberg, professor emeritus vid Göteborgs universitet till tidningen.

Till skillnad från LO har varken Svenskt Näringsliv eller Företagarna tagit debatten med SD.

– Om det är någon som drivit frågan om en öppen och välkomnande arbetsmarknad med emfas så är det Svenskt Näringsliv, liksom frågan om ett öppet och välkomnande Sverige. Ett starkt Sverige är öppet för idéer och arbetskraft från andra länder och kulturer, säger Peter Isling, presschef på Svensk Näringsliv till Arbetsvärlden.

”Det här är början”. Alexandria Ocasio-Cortez var märkbart tagen när hon spontant adresserade sina supportrar i den sena junikvällen. Den 29-åriga socialisten från Bronx hade besegrat sin mer mittenorienterade partikamrat och primärvalsmotståndare i vad tidningen Time beskrev som årets största överraskning i mellanårsvalen. Programledare på den liberala tv-kanalen MSNBC eller Trevor Noah på The Daily Show lyfte fram Alexandria Ocasio-Cortez som ett spännande framtidsnamn, medan hon grillades hårt av CNN:s Chris Cuomo och, föga förvånande, sågades i Fox News. Stormvinden Donald Trump initierade knappast diskussionen om hur splittrade republikanerna är, men han gjorde frågan både akut och relevant för bredare lager i den amerikanska valmanskåren. Är partiet delat i två delar? I tre? Är Trump ens republikan eller bara en populist som såg sin chans och tog den?

Lite i skymundan pågår en minst lika omvälvande förändring i det andra stora partiet, Demokraterna. Att en radikal och identitetspolitisk våg svept över flera framstående amerikanska universitet har bevakats flitigt av amerikanska medier i ett drygt decennium. Komikerna Chris Rock och Jerry Seinfeld har slutat att uppträda på studentcampus då de upplever att det blivit lägre i tak och smalare i åsiktskorridoren.

Men att den uttalade socialisten Bernie Sanders under det senaste presidentvalet hade en sportslig (nåja) chans att rå på etablissemangskandidaten Hillary Clinton, var något nytt.

Visst, USA har en historia av socialism. 1 maj har trots allt sitt ursprung i Chicago, för hundra år sedan hade 38 amerikanska städer socialistiska borgmästare, och redan 1904 blev socialisten Victor L. Berger från Wisconsin invald i kongressen. Men under 1900-talet fick ideologin aldrig något starkt fäste i vare sig Vita huset, senaten eller representanthuset. I Kalla krigets logik tenderade socialism att bli synonymt med Kuba eller Kambodja. Under en tv-sänd valdebatt mellan Sanders och Clinton fick kandidaterna frågan om de föredrog socialism eller kapitalism. Sanders svarade det förstnämnda, den mer moderata Clinton höll inte med utan betonade den avgörande roll som kapitalismen spelat i att bygga upp den breda amerikanska medelklassen.

Om Demokraternas ledande presidentkandidat 2020 svarar likadant som Clinton är ytterst tveksamt. Tiden har gått snabbt sedan 2016, vilket Ocasio-Cortez oväntade framgång vittnar om.

Så, hur många amerikaner gillar socialism idag? Om man får tro undersökningar är tillväxten god när det gäller unga som blickar vänsterut. En Yougov-undersökning från 2016 visade att 53 procent av respondenterna i åldrarna 18 till 29 såg positivt på ideologin. Enligt en Harvardstudie ogillar en knapp majoritet i samma åldersgrupp kapitalism.

Bernie Sanders bröllopsresa till Sovjetunionen rimmar illa med millennials syn på socialism som något mer skandinaviskt än sovjetiskt, trots att Sanders själv gärna framhåller Danmark och Sverige som föregångsländer. Redan nästa år kommer de demokrater som känner sig manade att börja positionera sig inför presidentvalet. Det skvallras om mittenkandidater som Joe Biden, Cory Booker eller Deval Patrick, såväl som representanter för den mer progressiva falangen av partiet – Bernie Sanders, Elizabeth Warren, eller Kamala Harris. Trots den ständiga turbulensen lär den republikanske motståndaren heta Donald J Trump (han har redan nu lanserat sin återvalsslogan: ”Keep America great again”).

Att en socialist blir Trumps huvudutmanare är inte troligt, men jag vill i all ödmjukhet påpeka att vid samma tidpunkt inför förra presidentvalet var Jeb Bush den givna republikanska kandidaten, ingen diskuterade huruvida en mur mot Mexiko borde byggas och republikanerna var pålitliga frihandelsvänner.

Istället blev det ett val mellan en insiderkandidat och en outsiderkandidat. Mycket tyder på att anti-etablissemangskandidaterna nu går starkt framåt i båda lägren. Vi som skrockade åt Trump som vore han en nydemokrat med storhetsvansinne på tillfälligt besök i maktens korridorer, har tvingats acceptera både honom och ett allt mer polariserat klimat.

Om Donald Trump - som inte bara introducerade högerpopulismen på nationell nivå utan även tänjde gränserna för vad en kandidat kan säga och göra - kan bli president i USA så kan en socialist bli det. 2020 kan bli året när två outsiders gör upp om platsen i Vita huset. Minns vad Trump tweetade några veckor innan han tillträdde: ”Det här är bara början”.

Sverigedemokraterna idag påminner i mycket om Socialdemokraterna i början av 1900-talet: en folklig rörelse som stiger fram genom sitt motstånd mot eliten, skriver Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet och tidigare socialdemokratisk riksdagsman, i en kommentar i Kvartal.

Widar Andersson hävdar också att LO-ledningens stenhårda kampanj att SD är ett arbetarfientligt högerparti som vill sänka lönerna och krossa välfärden, har varit alltför förljugna för att fungera.

”Sverigedemokraternas uppstigande i den partipolitiska konkurrensrymden är därför den starkast lysande nutida orsaken till att det inte lyfter för Socialdemokraterna”, skriver Widar Andersson i Kvartal.