Bevaka
Olle Wästberg

TT
Valet - regeringsbildningen

Wästberg till fPlus: ”Nyval rycker allt närmare”

Efter det att Stefan Löfvens sonderingsuppdrag är över utan att något regeringsförslag har kommit ur det så har talman Andreas Norlén under måndagen gett besked om att nästa steg blir gruppsamtal där fyra alternativa regeringskonstellationer står i fokus.

fPlus har pratat med en liberal veteran om hur vår tids parlamentariska situation skiljer sig från tidigare års låsta lägen och om de så kallade mittenpartiernas roll i regeringsbildningen.

Olle Wästberg var statssekreterare under Bildt-regeringen på 90-talet och har ingått i Folkpartiets (numera Liberalerna) partistyrelse under tre decennier.

Du har nyligen lyft 90-talets politiska uppgörelser. Har dagens partiledare något att tjäna på att blicka bakåt i historien för att komma framåt i den nuvarande regeringsbildningsprocessen?

– Ja, i hög grad. Det borde vara viktigt för Socialdemokraterna att dels se på hur de valde att gå in och förhandla och stödja ett mycket omfattande nedskärningsprogram 1992 - trots att det var en moderatledd regering de kom överens med. Socialdemokraterna har tidigare visat att de varit beredda till centrala överenskommelser.

– En parallell är också att Folkpartiet (numera Liberalerna) hotade att lämna regeringen ifall moderaterna drev igenom sin ursprungslinje - att genomföra programmet med stöd av Ny Demokrati.

– Några år senare samarbetade statsminister Göran Persson med Centerpartiet, vilka han lät följa budgetprocessen genom att representanter tilläts komma in i kanslihuset. Om Socialdemokraterna idag skulle lägga ned rösten för att en borgerlig regering utan inflytande från SD skulle kunna tillträda så skulle en sådan lösning – insyn i budgetprocessen – kunna vara en del av en uppgörelse.

Vad är mest angeläget för partierna att komma överens om i det fall att de söker blocköverskridande samarbeten? 

– Det finns en stor bredd på de frågor som måste lösas - försvar, polis, skatterna, bostadsfrågan och integration. Men där det brådskar är att skapa förberedelser för en ny finansiell kris. Lika lite som man den 14 september 2008 visst att världen dagen efter skulle falla in i den djupaste finansiella krisen sedan 1929 kan vi idag veta vad som kommer att utlösa nästa kris.

– Men när den kommer är risken att den bli ännu värre än 2008. Dels därför att den individuella belåningen är så stor. För att bankerna ska kunna klara sig kommer de att kräva ökade amorteringar och större säkerhet. Det kommer att dra ner efterfrågan och skapa massarbetslöshet. Dels därför att Donald Trump avreglerat den amerikanska finansmarknaden. Det gör att bankerna i USA är långt mindre skyddade.

– Just när det gäller krisåtgärder är internationell trovärdighet central. Det kräver breda och långsiktiga överenskommelser. 

På vilket sätt skiljer sig 90-talets politiska skeenden från dagens?

– Då hade vi ju en borgerlig regering. Socialdemokraterna valde att stödja den politiskt i krisläget. Men idag är polariseringen i diskussionen långt starkare. Och sociala medier med dagligt raseri från alla håll fanns inte. 

Är Ny Demokrati och de traditionella partiernas hållning gentemot dem jämförbara med Sverigedemokraternas roll i svensk politik idag? (Ny Demokrati tre år i riksdagen och 6,7 procent – SD åtta år i riksdagen och 17,5 procent i årets val).

– Ny Demokrati var också ett högerpopulistiskt parti, och blev allt mer invandrarfientligt. Huvudfrågor för dem var sänkta skatter och minskat u-landsbistånd. Det hade dock ingen nazistisk historia. NyD var också rörigt och splittrat; dess riksdagsledamöter voterade inte sällan olika. Några stora överenskommelser med Ny Demokrati skedde inte, dock samtalade Carl Bildt med Ian Wachtmeister och också i riksdagsutskotten fördes samtal. 

Vilken betydelse hade de överenskommelser som slöts mellan den moderatledda minoritetsregeringen 1992 och Socialdemokraterna för Sveriges utveckling i stort? 

– Överenskommelsen hösten 1992 fick stor betydelse. Socialdemokraterna vann ju valet 1994 och fortsatte den inslagna politiken, som grundade sig på överenskommelsen, med skillnaden att de ökade skatterna. Den stora överenskommelsen ledde till att vi återvände till ekonomisk tillväxt och att arbetslösheten sjönk.

Och hade det någon betydelse för partiet Ny Demokratis fortsatta utveckling?

– Hade den borgerliga regeringen valt att genomföra programmet med Ny Demokrati hade hela den politiska debatten sannolikt utvecklats till stor blockpolitisk aggressivitet. Men att Ny Demokrati hölls utanför betydde inte så mycket just för dem. 

Vad anser du om Liberalernas roll i dagens regeringssamtal. Hur viktiga är de mindre liberala partierna för regeringsbildningen?

– Centern är ju de centrala. De har vågmästarställning. Och både C och L har varit tydliga i vallöftet att de inte kommer att medverka till att ge SD inflytande. Sviker de det löftet kommer det att leda till intern splittring, men också sannolikt till opinionskatastrof. Att släppa fram en Löfvenledd regering strider också mot vad som sagts i valrörelsen och har knappast förankring bland partiernas väljare. Men om alternativen är att antingen släppa fram en SD-stödd regering, släppa fram Löfven eller låta det bli nyval har Centern och Liberalerna en nästan omöjlig situation.

C och L har kritiserats för att inte kunna bestämma sig för vad de vill, särskilt Annie Lööfs uttalanden om regeringskonstellationer har ifrågasatts. Att säga nej till att göra sig beroende av Sverigedemokraterna är dock något samtliga partiföreträdare sagt och fortsatt säger. Vad är det som gör att löften om SD-isolering betyder mer när de kommer från Lööf och Björklund?

– Lööf och Björklund var i valrörelsen långt mer tydliga än KD och M. I motsats till Moderaterna finns det heller ingen kamp om väljarna mellan mittenpartierna och SD. 

Det tycks, åtminstone hos det borgerliga blocket, finnas en samsyn kring att DÖ inte var den bästa lösningen 2014 för Sverige. Ändå framstår det som att man över parti- och blockgränser också vid detta val varit närmast överraskade över valutgången och det parlamentariska läget igen. Är partierna och nuvarande partiledare intresserade av att regera och vilka är mest angelägna, utifrån hur du läser situationen idag?

– DÖ drevs främst av Moderaterna och blev snabbt misslyckad opinionsmässigt. Dessutom sträckte sig DÖ över 2022 års val vilket framstår som helt orimligt; att man 2014 skulle bestämma hur riksdagsledamöter valda 2022 skulle rösta. Självfallet är alla partiledare intresserade av att regera och genomdriva sitt partis åsikter - samt att hålla vallöftena. Problemet är att det inte finns någon majoritet. Det gör att man måste komma överens över blockgränserna - eller lösa upp blocken. 

– När Fredrik Reinfeldt 2005 bjöd in de övriga icke-socialistiska partierna till att forma en allians innebar det en långt djupare gemenskap än det tidigare ”borgerliga samarbetet”. De olika partierna framstår ofta som fraktioner av ett övergripande parti. Det strider mot partiernas ideologier och är i en kris av dagens slag inte hållbart.

Vad betyder talmannens besked idag om att ta processen vidare i gruppsamtal utifrån de angivna konstellationerna ( S MP Alliansen, S MP C L, Alliansen MP samt M och Allianspartier)? Och vilken statsministerkandidat är det troligast att en omröstning kommer ske om?

– Samtliga de alternativ talmannen anger strider mot bestämda ställningstaganden från partierna och mot vad Centern och Liberalerna lovat sina väljare. Det som måste prövas är en liten regering med C+L+MP. Om S och V lägger ner rösten kan den tillträda. Men också den kommer sannolikt inte få igenom sin budget. Nyval rycker allt närmare.

29 okt 2018