Bevaka
Nordiska ministerrådet

Peter Stadius, forskare i Helsingfors universitet. Foto: Linda Tammisto
Internationellt samarbete

”Nordisk identitet förstärks av globaliseringen”

Nordiskt samarbete är på tapeten igen. I dag tisdag börjar Nordiska rådets 70:e session och i år kommer den att äga rum i Oslo, Norge. Trots detta är medieintresset för mötet svalt.

fPlus har intervjuat Peter Stadius som forskar om Norden vid Helsingfors universitet. Han har teorier som förklarar den bristfälliga rapporteringen.

– Det finns kunskap om de andra nordiska länderna på lokal nivå, speciellt i gränsområden. Men visst, vårt intresse för att upptäcka världen har nog bidragit till att vi inte intresserar oss för det nordiska så värst mycket. Och det nordiska samarbetet rapporteras inte för man uppfattar att det inte tas några viktiga beslut där.

– Delvis är detta också ett arv från kalla kriget då det var lättare att diskutera global orättvisa och fattigdom än att ta tag i lokala frågor som Östersjöområdet under Sovjettiden, samer eller Grönland.

– Utmaningen är att börja tala om viktiga frågor i Nordiska rådet, vilket jag tycker borde vara något att ta en allvarlig funderare på för respektive länders politiker.

De nordiska länderna kanske inte är så intresserade av varandras politik, men finns det en nordisk kultur eller identitet där man kan finna gemenskap i? Enligt Peter Stadius finns det en sådan, men den är inte så uppenbar eller enkel att definiera.

– Den finns en gemensam nordisk identitet precis som det finns en europeisk identitet eller en svensk identitet. När man pratar om tillhörigheten mellan de nordiska länderna syftar man ofta på språket, finskan undantaget, eller den lutherska kulturen.

– Sedan är det svårt att veta hur stark den nordiska identiteten är jämfört med den nationella, men den tycks bli förstärkt av globaliseringen – det är när man befinner sig utanför Norden som man känner en större gemenskap med andra personer från regionen.

Peter Stadius kunskap om de nordiska länderna har lärt honom att sätta fingret på vad som förenar och vad som skiljer länderna åt.

– Danmark har alltid sett sig som en motbild till Tyskland, och haft en anti-tyskhet, men också som mer europeiskt än de andra nordiska länderna. I Finland vill man i stället få bort det svenska som representativt för det västerländska. Finländarna anser att man inte ”behöver” Sverige eller Norden för att vara en del av Väst. Och Island är inte intresserat av EU. Landet kör ”sitt eget race”.

– Norge är ekonomiskt beroende av England och Sverige ser sig självt som det centrala landet som har ett förhållande till de andra nordiska länderna.

– Sverige, Norge och Danmark är också kärnländerna i det nordiska samarbetet. Finland och Island har alltid varit lite utanför.

De nordiska ländernas olika intressen i internationella frågor har varit en bidragande faktor till varför politiska samarbeten länderna emellan inte har fungerat särskilt väl. Peter Stadius nämner flera misslyckade projekt.

– Nordek, som var till för att skapa en organisation för ekonomiskt samarbete, misslyckades. Nordiska ministerrådet grundades år 1971 som ett resultat av att Nordek hade misslyckats.

– Man har även velat skapa en nordisk försvarsunion som också har misslyckats.

Idén om Nordek övergavs när Finland valde att dra sig ur projektet på grund av rädsla för Sovjetunionen. Danmark började samtidigt intressera sig för den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). När det kommer till Nato är tongångarna liknande även i dag. Där vill Finland inte stöta sig med sin ”östra granne”.

Allt det som rör nordiskt samarbete är dock inte nattsvart – snarare tvärtom. Peter Stadius forskning visar följande: Medan det politiska samarbetet ofta resulterar i misslyckade försök, fungerar det informella samarbetet mellan medborgarna desto bättre.

– Länderna ”kompenserar” för misslyckade politiska samarbeten med ökat kulturellt samarbete, säger Peter Stadius.

– Det finns exempelvis en jättestark tradition av stora branschmöten där medborgare från de olika länderna träffas.

En av de mest kända och självklara organisationerna inom Norden är Föreningen Norden som grundandes strax efter första världskriget.

– Föreningen Norden styrdes under 20-talet av eliten, främst borgare och liberaler, som ville främja ett nordiskt samarbete inom näringslivet. Föreningen är en bra indikator på att det är lättare att samarbeta inom näringslivet än politiken.

– Efter andra världskriget blev Föreningen Norden en folkrörelse och en viktig lobbyorganisation för Nordiska rådet.

Omvärldens bild av Norden, hur är den?

– Norden är ett starkt globalt varumärke med olika narrativ. De som är vänsterliberala, som amerikanske demokraten Bernie Sanders, säger att Norden är en existerande utopi. Till det finns det en motbild som i stället säger att staten i de nordiska länderna är för stark. På 50-talet i USA spreds myten om den höga svenska självmordsfrekvensen.

– Nordens rykte över lag är att det är mer progressivt och perfekt än vad det är. Det bildas en del myter kring länderna, som om olja, gas och kol skulle vara mer ekologiskt bara för att det kommer från Norden.

Peter Stadius säger att de nordiska länderna inte är sena att utnyttja mytbildningen, vilket gör att de inhemska problemen, som behandlingen av samerna, underskattas.

– Vi dömer andra hårdare men ser inte våra egna problem.

30 okt 2018