Bevaka
Maria Wetterstrand

 Paulo Silva, seniorkonsult och före detta stabschef för Miljöpartiet. Foto: New Republic
Fridolin slutar som språkrör

”Det smala och radikala har inget stöd inom MP”

Förra veckan meddelade Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, att han kommer att avgå till våren. Redan har det börjat spekuleras i vilka som kan bli hans efterträdare. Paulo Silva, seniorkonsult och partner på Public affairs byrån New Republic och före detta stabschef för de tidigare språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, har två kandidater i åtanke.

– Den ene är finansmarknadsminister Per Bolund. Han har en gedigen ”track record” och är som biolog sakpolitiskt kunnig och bevandrad i partiets kärnfrågor. Bolund har en bred politisk kompetens och är engagerad i näringslivsfrågor.

– Den andra personen är Stockholmspolitikern Daniel Helldén. Han har visat att han kan uträtta saker i politiken, både vad gäller stadsutveckling och kollektivtrafik som är hans politikområden.

Precis som många andra tror Paulo Silva att MP kommer att börja orientera sig mot mitten igen och han önskar att nästa språkrör blir mer näringslivsorienterad.

– Det finns en vilja inom partiet av att hitta tillbaka till när man ville modernisera Sverige och välfärden med grön teknik. Att få med sig näringslivet kommer att vara nödvändigt för att åstadkomma utsläppsminskningar.

– Gustav Fridolin har inte förstått kraften i innovationer utan har fokuserat på statliga lösningar och subventioner. Det blev en vänstervridning under hans tid. Ibland låg partiet till och med nära Vänsterpartiet. Till exempel har MP blivit skeptiskt mot friskolor vilket skiljer sig mot hur partiet har tyckt i frågan tidigare.

Men skulle Miljöpartiets väljare ta väl emot en mittenpositionering? Finns det några väljare kvar högerut? Ja, menar Paulo Silva och säger att väljarna kan hämtas tillbaka från bland annat Centerpartiet.

– Jag tror att Centerpartiet har tagit en del väljare från Miljöpartiet. C var litet i storstäderna förr och MP stort. Med en mittenpolitik blir det konkurrens om väljarna mellan C och MP igen, särskilt bland välutbildade gröna och liberala kvinnor. Fridolin var i stället mer inriktad på de socialdemokratiska väljarna.

– I Tyskland och Belgien har de gröna partierna haft enorma framgångar med att inte positionera sig till vänster utan på att vara ett modernt alternativ i mitten.

Paulo Silva säger att MP måste hitta tillbaka till dessa gröna och liberala rötter. Men partiet har under åren haft flera olika sorters falanger – inklusive de tillväxtkritiska. Om de sistnämnda säger dock Paulo Silva att de knappast har något inflytande i partiet.

– Utvecklingsskeptikerna är en liten grupp med begränsat inflytande. De har ingen representation i riksdagsgruppen. Det smala och radikala har inget stöd längre inom MP.

De miljöpartister som utmärkte sig för att vara tillväxtkritiska – som Carl Schlyter och Valter Mutt – har lämnat riksdagen och har varit missnöjda med den förda politiken. De mittenliberala miljöpartisterna har också varit missnöjda med den förda politiken. Det väcker frågan: Är det någon miljöpartist som har varit nöjd med MP:s politik under mandatperioden?

Ja, är svaret på den frågan, enligt Paulo Silva. Han pekar på den flyktingvänligare delen av partiet. Men även där har det funnits svackor.

– En del som gick med i partiet på grund av den öppna flyktingpolitiken var till en början missnöjda med att MP fortsatte att vara en del av regeringen, säger Paulo Silva och syftar på de strängare gränskontrollerna som regeringen införde år 2015 och omläggningen av flyktingpolitiken.

– Men sedan ”räddade” gymnasieamnestin MP:s ledning hos den gruppen. Gustav Fridolin och Maria Ferm investerade en stor del av MP:s förhandlingskapital i den frågan och lyckades.

Att MP har en enhetlig syn på gymnasieamnestin stämmer inte. Enligt Paulo Silva har det funnits en diskussion inom MP där en del har velat satsa mer på arbetskraftsinvandring och anhöriga till flyktingar än på just ensamkommande.

Isabella Lövin då? Har hon fortfarande fortsatt förtroende inom partiet efter att Gustav Fridolin uppgav att han skulle avgå?

– Isabella Lövin har fått en del kritik men det finns fler som stödjer henne än vad det finns som är öppet kritiska, säger Paulo Silva.

Han anser att Isabella Lövin gör sig bättre i regeringsställning än som opposition.

– Hon är en pragmatisk journalist och inte en ”partist” som Ulf Kristersson eller Annie Lööf som ägnat hela livet åt politiken. Lövin har en inställning som passar bra i regering men hon är inte den som kommer med djärva repliker.

– I opposition skulle annat krävas av henne. Då skulle det behövas ett ideologiskt reformarbete inom partiet och jag är osäker på hur kul hon tycker att ett sådant projekt skulle vara.

Kan MP samarbeta med Alliansen i framtiden i rikspolitiken?

– Ja, det borde inte vara omöjligt att göra detta. Man har gjort det på lokal nivå, som i Stockholm.

– I en regering med S, L och C skulle MP kunna ingå. Men det blir svårare att sälja in en regering med MP tillsammans med M för väljarna. Däremot kan man ha ett parlamentariskt samarbete med Alliansen om budgeten, men även vad gäller miljöfrågor.

– Det ideala i det fallet vore ett samarbete som det som V har haft under den här mandatperioden, där man slipper den krishantering som en regeringsmedverkan innebär men påverkar politiken i övrigt. Mandaten i riksdagen ser dock inte ut att räcka för en sådan lösning.

30 okt 2018
 Carl Schlyter (MP), före detta riksdagsledamot. Foto: Adam Ihse/TT
Valet - analyser

”En mittenregering oroar mig mest”

Miljöpartiet blev valets minsta riksdagsparti och skulle inte ha kommit in i riksdagen om det inte hade varit för stödröster, enligt opinionsinstitutet Novus.

fPlus har talat med Carl Schlyter, miljöpartist och före detta riksdagsledamot, som såg det dystra valresultat långt innan det blev verklighet. I Expressens tv-program Bara Politik förra veckan sade han att han hade förutspått att MP skulle få 4,4 procent av väljarstödet – vilket stämde på pricken.

– Jag förutspådde detta för mer än ett år sedan eftersom jag träffade gräsrötterna och såg hur missnöjet växte. Väljarna kunde inte glömma sveket med Bromma flygplats motorvägsbyggen och försäljningen av kolgruvorna.

– Vi har gjort för dåliga överenskommelser i regeringen och vi har försvarat Löfvens politik framför våran. Folk minns mer det som vi inte åstadkom än det vi lyckades med.

– Utsläppen har inte ens minskat nämnvärt under den här mandatperioden och miljöskatternas del av skatteintäkterna har minskat.

Enligt Carl Schlyter är alla partier ”toppstyrda” och MP är inget undantag. MP har desperat velat vara en del av regeringen, vilket S har kunnat utnyttja, enligt honom.

– Redan de förra språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand ville hamna i regeringsställning. Socialdemokraterna har förstått MP:s strävan och därför har de ”väntat ut oss” i svåra lägen då de vet att vi kryper till taburetterna till slut.

Vad anser du om MP:s utspel förra veckan där de meddelade att de ”kommer att fälla varje regering där de själva inte ingår”?

– Väljarna är trötta på den här retoriken. Att hota varandra är inte vägen framåt. Det är ett logiskt utspel för att få inflytande, men fel fokus.

– Valrörelsen har varit intellektuellt svag och ointressant i år. Partierna borde gå tillbaka till sina klassiska hjärtefrågor. Alla partier tycker numera att det är viktigare att vara en del av makten än att vara till för gräsrötterna.

Ett maktparti, är det det MP har blivit? Carl Schlyter säger att MP i dag är ett ”mitten-höger-parti med en miljövänlig bakgrund” men att det startade som det första ”postindustriella partiet”, något det borde ta fasta på i dag.

– Så som MP driver sin politik nu handlar det främst om punktmarkeringar och småförändringar som laddstolpar. Vi har gjort miljöfrågan till en teknikalitet men det vi behöver göra är ändra på synen på bland annat tillväxt och arbetslinjen.

Just tillväxtkritik är ett område som Carl Schlyter har profilerat sig inom, liksom idén om ett omvandlat ekonomiskt system. Exempelvis säger han att bankerna borde ha krav på full reservkapitaltäckning eftersom de i dagsläget är ”beroende av skuldtillväxt”.

Frågan är då, hur ska välfärden kunna finansieras utan tillväxt?

– Många brukar ställa den frågan men man kan finansiera välfärden med annat, som med sin tid.

Ska människor arbeta gratis?

– Man kan införa en sorts social värnplikt och basinkomst.

Radikala idéer till trots ser sig Carl Schlyter inte som en idealist, utan som en ”realpolitiker”.

– Jag betraktar mig som en realpolitiker som tar hänsyn till jordens resurser. Jag vet att vi bara har en planet, andra politiker pratar som om vi hade elva.

Gällande regeringsbildningen hoppas Carl Schlyter att det blir en enpartiregering styrd av S.

– Det finns ingen drömregering i Sverige i dag. Det finns bara dåliga eller sämre alternativ. Ett ensamt S är det minst dåliga även om det blir en liten regering.

– Kristersson kommer att försöka bilda en alliansregering först som kommer att misslyckas. I tredje omgången tror jag att S eller M+KD bildar regering.

Carl Schlyter säger att en mittenregering blir det ”värsta tänkbara” alternativet i det långa loppet.

– En mittenregering skulle ge bättre politik än en M+KD-regering enligt mig, men ur en demokratisk synvinkel oroar en sådan mig mest eftersom väljare som är missnöjda med den förda politiken måste ha oppositionspartier att gå till.

– S kommer att behöva samarbeta med Centerpartiet i regeringen och när klyftorna växer kommer missnöjet att öka. Då kommer väljarna inte att gå till M. Inte heller kommer de att gå till Vänsterpartiet som har en maxgräns på cirka 12 procent med tanke på sitt förflutna. Då kommer väljarna att vända sig till Sverigedemokraterna i stället.

– Om det blir en mittenregering kommer SD som ensam reell opposition att få 30 procent till nästa mandatperiod.

Kan MP sitta i en regering i framtiden eller fungerar det bäst som oppositionsparti?

– Ja, det kan sitta i regering men MP måste våga vara obekvämt och tydligt med sina ståndpunkter och fastställa sina politiska krav i förväg gentemot sin samarbetspartner.

– Ska MP sitta i regeringen måste det bli kraftigare utsläppsminskningar och partiet måste stå för sin politik. Vart ska annars alla miljövänner vända sig?

För egen del har Carl Schlyter lämnat politiken, men inte Miljöpartiet. Härnäst berättar han att han funderar på att starta ett bolag.

– Jag har ett intressant projekt på gång. Tanken är att köpa skog och höja den biologiska mångfalden och sedan använda de bortsorterade träden till att bygga ekologiskt.

9 okt 2018
Markus Uvell
I flödet

Många olika skäl att rösta

Inför valet fylls medierna av valkompasser. Interaktiva test där väljare kan ange vad de tycker i olika frågor och vilka partier eller till och med enskilda kandidater de ligger närmast.

Det är en nyttig övning, framförallt därför att det uppmuntrar till eftertanke. Men det ger ett ganska bristfälligt underlag för hur man ska rösta.

Samstämmigheten med partiernas sakfrågor är nämligen bara en liten del av det som avgör. Det finns flera olika typer av röstande.

Åsiktsröstning är vad valkompasserna utgår ifrån. Att stödja det parti som har flest åsikter man delar. Men det är inte självklart. Dels är olika åsikter olika viktiga för partivalet, och dels är de flesta väljare inte så insatta i sakpolitiken som ofta tas för givet.

Enfrågeröstning är en mer extrem variant av åsiktsröstning, där en enda fråga är den viktiga för väljarna. Sådant väljarbeteende förekommer främst i kommunalval där enskilda lokala frågor kan avgöra. Partier i riksdagsval som ibland brukar beskrivas som ”enfrågepartier” – MP, SD och FI – är däremot snarare ”perspektivpartier”. Partier där ett specifikt ideologiskt perspektiv genomsyrar all politik.

Ideologisk röstning beskrivs ibland som den ”finaste” formen av väljarbeteende: man väljer parti utifrån de värderingar och den syn på samhället de representerar. Ofta är däremot det ideologiska underordnat, som ett slags fond till förslag man gillar eller företrädare man har förtroende för.

Just personröstning sägs ibland vara oviktig i Sverige, då effekten av partiledaren i forskningen är svår att isolera från andra faktorer. Samtidigt behöver man bara tänka på några av de senaste mandatperiodernas partiledare – Håkan Juholt, Maria Wetterstrand, Jimmie Åkesson – för att inse att partiledarna är mycket viktiga för fram- eller motgång.

Den kanske ”fulaste” typen av väljarbeteende kallas plånboksröstning, att helt enkelt rösta på den politik man själv tjänar på. Men det finns inget skäl att moralisera över detta: plånboksfrågor samverkar ofta med andra perspektiv, och få stödjer en politik de själva förlorar på.

Stödröstning misstolkas ofta som enbart en fråga om att rädda småpartier kvar i riksdagen. Och visst finns en sådan aspekt till exempel för de M-väljare (på senare tid även SD-väljare) som tänkt stödrösta på KD. Men stödröstning kan också handla om annat. Att säkerställa att ett visst synsätt – klimatengagemang, konservativ familjesyn eller vad det nu kan vara – finns representerat i riksdagen.

Vi väljare är komplexa, så också våra skäl att rösta. Det kanske inte är så lätt att hitta ett parti vars åsikter i valkompassernas enkla värld stämmer helt med dina egna. Men det finns många andra sätt att välja parti, och inget skäl att avstå från att rösta.

22 aug 2018