Bevaka
Jan-Erik Andelin

Jan-Erik Andelin

Slutfluget för systerflygplatserna?

Flygplatserna Malm och Bromma har i historien varit viktiga länkar för affärsliv och resande mellan Finland och Sverige. Nu ser båda flygfälten ut att bli råhektar som bostadsmark. Finländska Malm går först.

Den sjätte december firade Finland sin national- och självständighetsdag, precis diametralt motsatt på årsklockan till Sveriges motsvarande dag i juni.

I år blir det på nyårsafton 101 år sedan en delegation ledd av finska senatsordförande Svinhufvud 1917 hämtade Lenins samtycke till att Finland lämnar Ryssland.

Den unga republiken byggde direkt sina monument och institutioner. År 1931 stod ett nytt riksdagshus klart på Arkadiabacken i Helsingfors. 1934 började man bygga en olympisk stadion (för OS i Helsingfors 1940 som aldrig hölls). 1936 invigdes den första moderna flygplatsen i Helsingfors Malm på en mo som flygpionjären Charles Lindbergh hade valt.

I Stockholm hade motsvarande anläggning, Bromma, invigts bara sju månader tidigare. När Helsingfors hade aviserat betongbelagda startbanor sägs Bromma hastigt ha gjort samma val, framför grusbanor.

Sverige och Finland stod varandra nära. Det första trafikplan som landade i Malm var ABA:s Helsingforsplan, tremotoriga ”Södermanland” med kapten Ernst Roll vid spakarna – Sveriges första ”flygmillionär” med en miljon flygkilometer bakom sig.

För den som lägger nationell stolthet i Finlands flyghistoria blev självständighetsdagen i år, 2018, en besvikelse. Sedan den finska staten 2016 lämnade Malm och drog bort flygledare och fältunderhåll drivs fältet av en förening. Dagen före den nationella helgen sade Helsingfors stad upp hyreskontraktet med föreningen. Malm ska stängas och området ska bli bostäder för 20 000 helsingforsare; samma öde aviseras också för Bromma.

Stor-Helsingfors har en stark inflyttning och behöver mera bostadsmark. Fast då pekar Malmentusiasterna gärna på en av de besynnerligaste manövrerna i Finlands kommuners historia. Det var när Helsingfors 2009 tilläts annektera en tiondel av en liten lantbruksdominerad, idyllisk grannkommun mitt i det industrialiserade södra Finland.

Det var en ren maktutövning av den finländska Centern som då som statsministerparti ville visa att man kan agera också i citymiljöer. Det 29 kvadratkilometer stora Östersundom skulle bli en ny stadsdel med metrostationer och ett naturnära boende för 100 000 nya invånare. I dag, tio år senare, har ingenting av det förverkligats.

Helsingfors har i stället jobbat med nytt och tätare centrumboende koncentrerat till motorvägar som ska byggas om till ”stadsboulevarder”. Nu befarar man att Malms flygplats som ett teknik- och kulturhistoriskt monument med sin arkitektoniskt unika funkisterminal tillåts dö av samma kortsiktiga skäl.

Å andra sidan har det legendariska Malm har gått en annan väg än svenska Bromma. Finland fick en ny chans till olympiska spel 1952 och för det invigdes den större nuvarande Helsingfors-Vanda flygplats bara nio kilometer norrut.

Den är i dag en port till Ryssland och Asien för Norden – allt sedan finländska Finnair som första västliga flygbolag började flyga över järnridån till Stalins Moskva med sina amerikansktillverkade Convair Metropolitanplan 1952.

I Stockholm har Bromma sedan 1990-talet haft ett uppsving med både affärsflyg och ett växande inrikesflyg. Det har inte Malm som förblev enbart en livlig hobby- och skolflygplats.

En starkare public-private-affärsvision hade kanske kunnat förverkliga en modern cityflygplats med modern inflygningsteknik till nydragna 2 000 meters banor i Malm, kanske med en affärspark. Men beredskapen kring infraprojekt som en flygplats fanns inte.

Nu fördes kampen mest av flygentusiaster som stod vid sina trotjänar-Cessnor och hävdade att flyget är den ädlaste av sporter. Men det går inte hem i en tid som präglas av både klimatkritik mot flyget, och av en kritik av att flyg som hobby är mest bara för de få som har råd.

11 dec 2018
Jan-Erik Andelin

Åkesson hade inte haft en chans i Finland

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Det kan ha varit för att hösten var här och det hade börjat väsa i värmeelementen i min nya Stockholmsbostad.

Jimmie Åkesson hade av regeringssonderaren uppmanats att åka hem över helgen. Spika lite på villan. Prata med Louise. Tänk över saken.

Jimmie hade blivit erbjuden utrikesministerposten. Sverige var inne på det fjärde försöket att bilda regering och alla stenar hade vänts. En del Sverigedemokraters bruna tid var glömd och förlåten. Goda råd var dyra.

Den blivande statsministern hade inte velat ge Jimmie makten över svensk integration. Men däremot en chans att visa därute hur Sverige stävjar migrantflödet till Europa. Och ”hjälper dom där dom är”.

Jag vänder mig på madrassen. Morgonplanen från Bromma mullrar över mitt hus. Nu tackar Jimmie Åkesson ja. Den nya regeringen tillträder. Det blir jul i Sverige.

Utrikesminister Åkesson börjar uppträda i helmörk kostym. UD-protokollet ornamenterar ceremonierna åt honom. Han är mycket utomlands, borta över 200 dagar per år.

SD-styret börjar svaja. Jimmie är kvar som partiledare. Men när stora frågor ska avgöras, då är han i New York, Nigeria, Saudiarabien eller Japan. Är han på plats är hans repliker jetlaggade och symboliska.

Medan Jimmie är borta dansar tasslet från valrörelsen på bordet. Om hans jag-attityd och slarvet med siffrorna. Vid nästa SD-kongress utmanas han som ordförande. Någon som i drömmen är förvillande lik Mattias Karlsson, tar över. AfS:are som har spöats i valet 2018 återvänder till SD. Partiet blir radikalare.

Statsministern bryter med det nya SD och det blir regeringskris. Den sidsteppade Jimmie Åkesson, statsråden Jomshof, Bieler och någon till bildar då den nya grupperingen i riksdagen – Sverigevännerna, som sitter kvar i regeringen! De sitter där ända till valet 2022, men faller därefter ohjälpligt för röstspärren. Sedan är Jimmie Åkesson är borta från löpsedlarna.

Så vaknade jag och reste mig och sa: Precis så gick det i Finland.

I Finlands riksdagsval 2015 fick Sannfinländarna nästan på decimalen samma 17-plus procents resultat som SD i Sverige i år.

Den bullriga marknadsmånglaren och partiledaren Timo Soini skickades ut i Brunnsparken i Helsingfors och havets dån en stund för att tänka över sitt livs anbud. Så gick han in och tackade ja till att bli utrikesminister.

Hans föregångare, finlandssvensken Alexander Stubb var en triathlonist. Det kan man inte säga om Soini. Resorna i världen har tärt hårt på honom fysiskt. I helgen var han intagen på sjukhus.

Populistpartiet i Finland sprack. Sannfinländarna i opposition fick en radikalare, vithyad agenda under den kallt intellektuelle Jussi Halla-aho. Ex-ordförande Soini och hans kumpaner som hade bildat konstruktionen Blå framtid satt kvar i sina ministerbilar.

Någon politik har ”de blå” inte att föra. Utom att de då och då klankar på det ofosterländska i att finska skolelever måste läsa lite svenska i veckan från klass 6.  Till val i april 2019 går de nu på ett stöd om mellan två procent och noll.  De ursprungliga Sannfinländarna har nio procent i mätningarna.

Jag borstar mina tänder för en ny dag i Sverige. Demokrati, tänker jag, är inte bara att segra och härska. Det är också att ta ansvar. Precis som Ulf Kristersson just nu får förtydliga vad kakel betyder.

Den svenska negativa parlamentarismen understryker just detta. Tryck på gult och lägg armarna i kors. Låt den värderade riksdagsledamoten för fan visa hur han har tänkt sig. Om det som sades i valrörelsen funkar. Makten är svår.

En liten slummer med mentolsmak i munnen ännu. Det susar som på ett höstligt hav. Efter åren i politiken har Jimmie Åkesson för att döva tristessen åkt på kryssning på en Finlandsbåt. Vid bardisken i skybaren möter han Timo Soini, som är ute och åker Sverigebåt.

Timo Soini bjuder.

Jan-Erik Andelin är Nordenkorrespondent för Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

10 okt 2018