Nordeas analytiker tycker att Riksbanken är för optimistisk både vad gäller tillväxt och inflation, skriver de i en snabbkommentar till morgonens inflationsbesked från SCB. De förväntar sig att KPIF kommer att vara så lågt som 1,0 procent i september.

”Det är ett av skälen till varför vi inte tror att Riksbanken kommer att höja räntan detta eller nästa år, och till och med ser en möjlighet att lättnader kommer senare i år”, skriver Torbjörn Isaksson och Inge Klaver, analytiker på Nordea.

Valutastrategen Martin Enlund, också på Nordea, noterar på Twitter att den underliggande inflationen är på väg att sjunka. Så även om KPIF steg något över Riksbankens prognos förändrar det inget i grunden, skriver han.

DI:s Johanna Jeansson framhåller att det blir svårt för Riksbanken att hålla sig till sin prognos om en räntehöjning till årsskiftet, med tanke på att alla andra centralbanker tycks vara på väg åt andra hållet.

Riksbanken låter styrräntan ligga kvar på minus 0,25 procent och behåller sin prognos om att höja den om ungefär ett halvår. Detta trots att banken pekar på både risker och oro i vår omvärld.

– Våra prognoser är ganska oförändrade. Det kommer att gå bra för svensk ekonomi de kommande åren, även om ekonomin inte växer lika fort som de senaste åren. Därför är vår bedömning att sakta höja räntan i slutet av detta år eller början av nästa, säger riksbankschefen Stefan Ingves till TT.

Konjunkturen är stark, anser Riksbanken, och inflationen har legat nära målet i över två år. Ändå beslutar Riksbanken att hålla kvar reporäntan oförändrad.

Riksbanken pekar på att det finns en oro för att handelsrelationerna i världen kan komma att försämras ännu mer. Stefan Ingves nämner handelskonflikten mellan USA och Kina, komplikationer kring Storbritanniens planerade utträde ut ur EU och bekymmer med den italienska ekonomin med dåliga statsfinanser och svaga banker.

– Vi är medvetna om dessa risker. Men det är svårt att sätta siffror på dem, antingen inträffar risker eller så gör de det inte, säger Stefan Ingves.

Kronan stärktes gentemot bland annat dollarn och euron efter Riksbankens besked. Stefan Ingves vill inte dra några slutsatser av det.

– Många har synpunkter på detta med kronans värde. Vi får nog vänta några månader innan vi vet vart det tar vägen.

Riksbankens hela fokus ligger på att inflationen ska ligga kring 2 procent. Det är för att nå det målet som Riksbanken låter räntan ligga på minus 0,25 procent.

– Inflationsmålet kan man inte räkna fram genom att anlita ytterligare fem doktorer i nationalekonomi utan det är en bedömningsfråga. Två procent är lagom. Med en inflation på noll procent faller priserna ibland, säger Stefan Ingves.

Här talar Stefan Ingves om rädslan för deflation, något som både Riksbanken och många ekonomer talade om med bävan för några år sedan.

– Med fallande priser slutar man att konsumera och väntar med att handla till nästa dag, i väntan på att priserna ska falla lite till. Då får vi lågkonjunktur. Två procents inflation ger ett lagom respektavstånd från noll men är ändå inte för högt, säger Stefan Ingves.

Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, är inte förvånad över onsdagens räntebesked. Redan i april tog Riksbanken ett stort steg mot en mjukare politik, säger han.

– Jag tror att Riksbanken köper sig tid som vi ser att andra centralbanker gör, man är osäker på hur världen kommer se ut om bara några månader, säger Robert Bergqvist.

Christina Nyman, chefsekonom på Handelsbanken, var även hon förberedd på att Riksbanken skulle lämna räntan oförändrad. Däremot trodde hon att Riksbanken skulle signalera lite större oro inför omvärldsutvecklingen än vad den gjorde.

– Riksbanken påtalar det, men jag hade förväntat mig en liten justering för att signalera att banken känner oro.

Avmattning, men krisen står inte för dörren. Den bilden delas av de flesta ekonomer just nu. Men få pratar om vad det egentligen betyder och om jobbet som måste göras. ”Vi kan ha sett den sista riktiga högkonjunkturen i Sverige”, säger en ekonom till fPlus.

Försvagningen av den svenska kronan har lett till flertalet debatter, framförallt om varför kronan rasat. Men enligt en ny analys från Handelsbanken är kronan, trots en stark försvagning, inte lika svag som man kan tro.

Enligt Handelsbankens makroekonomer har kronan visst försvagats men reellt sett är den inte särskilt svag. Ser man på hur inflation mäts mellan länder, främst med det vanligaste inflationsmåttet KPI, har inflationen stigit i euroområdet i ungefär samma utsträckning som i Sverige under de senaste tio åren.

Faktum är att den reala växelkursen är nu på samma nivå som innan finanskrisen, något som talar för att undervärderingen inte är så stor som man tidigare trott.

Inflationen steg aningen överraskande i maj. Men ekonomerna tror ändå inte att Riksbanken lever upp till sin prognos och höjer räntan mot slutet av året.

Den svenska inflationen blev exakt som Riksbankens förhandsprognoser och landade över två procent i maj, visar ny statistik från SCB.

KPIF-inflationen på 2,1 procent var högre än analytiker förväntat sig. Även KPI-inflationen på 2,2 procent blev högra än väntat.

Kronan stärks 3,5 öre mot euron och en svensk krona är nu 10,70 kronor i euro.

Kronan stärks även mot den amerikanska dollarn, och gick upp 3,6 öre och en svensk krona är nu 9,50 kronor per dollar, skriver Dagens Industri.

Riksbanken har fått oförtjänt mycket kritik för den svenska kronans kräftgång. Det skriver Christos Papahristodoulou, docent i nationalekonomi på Realtids debattsida.

Efter att ha vridit och vänt på inflations- och räntestatistik går det bara att konstatera att kronans nedgång kan förklaras av spekulationer på finansmarknaden, menar han.

Vidare skriver Papahristodoulou att hypotesen om att kronan avspeglar svagheter i den svenska ekonomin saknar belägg och pekar på landets starka handelsbalansöverskott och låga statsskuld.

Med detta i åtanke talar däremot mycket för kronan kommer stärkas ordentligt mot både euron och dollarn mot slutet av året kommer, avslutar Papahristodoulou.

"Förstärkningen kommer att fortsätta även nästa år, fast med lite lägre takt, om ingen viktig händelse uppstår".

”En fallande kronkurs kan delvis förklaras av att utlandet tappat förtroende för Sveriges ekonomi och politiska styre, och därför reviderat sina förväntningar nedåt. Det handlar i så fall inte om att devalvera den svenska kronan utan om att devalvera landet Sverige”, skriver Tino Sanandaji, nationalekonom och författare, i en debattartikel i Realtid.

Han menar att den reala handelsviktade kronan aldrig har varit svagare just nu men att skuldbelägga Riksbanken och skylla hela fallet på penningpolitiken är att göra det för enkelt för sig. Han påpekar att ansvaret för samhällsekonomin inte ligger på Riksbanken utan på landets demokratiska församling.

”En stark krona är inget självändamål, medan en svag krona heller inte är någon tragedi. Sverige har med stor fördel valt att ha en rörlig valuta där det är meningen att kronan ska variera över tid. Den senaste tidens kronfall har dock gett anledning till oro, då det har varit förvånansvärt djupt – särskilt eftersom Sverige fortfarande befinner sig i en högkonjunktur. Om kronan har nått botten när ekonomin ska vara på topp, vart ska den ta vägen när nedgången kommer?”, skriver Tino Sanandaji.

Det sjunkande värdet på kronan och Riksbankens ”lågräntepolitik” har gjort att allt fler vill att penningpolitiken ska flyttas tillbaka till politikerna. Men det vore ett misstag att sträva efter att minska Riksbankens oberoende, skriver Robert Boije, chefsekonom SBAB, i en debattartikel i Realtid.

Inflationsmålet på två procent, skriver Robert Boije, ligger i linje med andra länder som har prisstabilitetsmål. Det finns inget som talar för att Riksbanken har drivit en penningpolitik som avvikit från ”best practice” för centralbanker med inflationsmål. ”Reallöneökningarna har under regimen med inflationsmål varit betydligt högre än under närmast föregående decennier”, skriver han också.

Robert Boije skriver även att det krävs en lägre ränta för att hålla inflationen uppe och arbetslösheten nere vid lågkonjunktur samt att det finns risker med att ”varaktigt låta inflationen understiga inflationsmålet” eftersom det kan medföra att inflationsförväntningarna förankras under målet.

Det vore historielöst att sträva efter att minska Riksbankens oberoende om man från politiskt håll anser det vara centralt för den ekonomiska stabiliteten i Sverige med en låg och stabil inflation, avslutar Robert Boije.

Låg inflation är vad Riksbanken anger som skäl till de senaste årens minusränta, obligationsköp och stöd för en svagare krona, skriver Realtid. Men den tidigare chefsekonomen för Riksbanken, Krister Andersson, säger i en intervju med Realtid att han ångrar att inflationsmålet sattes till exakt två procent.

Att inflationsmålet sattes till just två procent var på grund av den höga inflationen som Sverige hade under 1970- och 80-talen. Två procent ansåg beslutsfattarna vara det lägsta man kunde gå för att det skulle anses möjligt att uppnå.

– Jag ångrar inte att vi satte två procent som mål, men skulle ha uttryckt det som under två procent. Jag tycker inte att man kan klandra mig eller andra för att vi satte två procent givet hur situationen var. Däremot kunde vi ha uttryckt det lite smartare mot bakgrund av att någon nu tolkar det på det här bokstavstrogna sättet att man ska nå två procent till varje pris, säger Krister Andersson till Realtid.