På måndagen kom nyheten att Svenska Handelsbankens styrelse utsett Carina Åkerström till ny vd i banken. Hon är en långvägare med mer än 30 års erfarenhet inom Handelsbanken som nu ställs inför utmaningen att återvinna marknadens förtroende för bankens affärsmodell och den sargade aktien.

Kursen står just nu 5 procent lägre än för fem år sedan, vilket ger Handelsbanken en föga smickrande sistaplats vid en jämförelse mellan de fyra stora bankaktierna på Stockholmsbörsen. Den enda som ligger i närheten av en lika svag utveckling är Nordea.

Inte heller aktieägarna i SEB och Swedbank kan känna sig nöjda. De båda aktierna står visserligen 12 respektive 18 procent jämfört med februari 2014 men det är ändå rejält sämre än index som under samma period stigit 36 procent.

Tittar vi på kortare tidsperioder syns en liknande bild. I ett läge där hela haft det tufft på börsen är det den tidigare så hyllade Handelsbanken som underpresterat mest i konkurrens med likaledes ifrågasatta Nordea.

Det finns gott om förklaringar till bankaktiernas svaga utveckling. I både Handelsbanken och Nordea spelar interna problem stor roll. Tittar vi på hela sektorn har räntenettot pressats av låga räntor. Riksbankens minusränta får bland annat till följd att det blir svårare för bankerna att tjäna pengar på inlåningen när räntan på kundernas konton ligger kvar på noll. Å andra sidan har bankerna i ett sjunkande ränteläge varit duktiga på att höja vinstmarginalen på sin växande utlåning till kunder med bostadslån.

Det går också att måla upp hot från diverse uppstickare som med hjälp av ny teknik och andra affärsmodeller försöker utmana bankerna. Men hittills har det inte kommit fram någon aktör som i grunden hotar de traditionella aktörerna, i alla fall inte på kort sikt.

Förmodligen kommer bankerna att fortsätta leverera höga vinster under flera år framöver. Det kommer samtidigt att vara svårt för dem att växa. Kostnadsjakt och it-investeringar som leder till effektiviseringar fortsätter därför spela en betydande roll för att hålla uppe lönsamheten.

Med detta framtidsscenario är det knappast troligt att bankaktierna blir några kursraketer, möjligen med undantag för de kortare kursryck som förr eller senare alltid inträffar.

Det är i stället utdelningen som gör bankaktierna intressanta, med reservation för att de penningtvättsmisstankar som riktas mot Swedbank kan komma att pressa aktien ytterligare. Direktavkastningen, det vill säga utdelningen i förhållande till aktuell börskurs, ligger i intervallet 5,3-8,4 procent. Lägst ligger Handelsbanken medan Nordea erbjuder högst avkastning. Däremellan hittar vi SEB med 6,1 procent (6,6 procent om årets extrautdelning på 50 öre räknas in) och Swedbank med 6,8 procent.

Det är enligt min mening dessutom de båda mittenalternativen som är mest intressanta. Frågetecken kring Handelsbankens strategi riskerar att fortsätta tynga aktien i en sådan utsträckning att det blir svårt att få kompensation för den lägre direktavkastningen genom en bättre kursutveckling.

Nordea erbjuder den bästa chansen, men risknivån är också som jag upplever det högre än i de andra bankaktierna. Aktivistfonden Cevians aktieköp kan bidra till att få bättre fart på banken. Nordea står dessutom inför ett ordförandeskifte och kanske också ett vd-byte inom något år. Samtidigt är lönsamheten sämre än hos konkurrenterna och det är svårt att se någon snabb lösning för att lyfta siffrorna.

För den som är ute efter hög och stabil utdelning, helst under flera år framöver, känns därför SEB som det mest förutsägbara och därmed också stabilaste alternativet just nu.

Svenska kronan dök rejält efter att nya siffror över den svenska inflationen publicerades under tisdagsmorgonen. Under eftermiddagen var en euro 13 öre dyrare och en dollar 14 öre dyrare.

Inflationen i januari var inte alls som Riksbanken eller marknaden hade räknat med. 2,0 procent i årstakt enligt måttet KPIF var under marknadens prognos på 2,3 procent och Riksbankens prognos på 2,4 procent.

En låg inflation gör det svårt för Riksbanken att höja räntan och samtidigt hålla inflationen på 2-procentsmålet. En låg ränta minskar efterfrågan på svenska kronan och kan tynga växelkursen.

”Tillfälliga faktorer har bidragit negativt […] men inflationsiffrorna sår ändå tvivel kring om det sker ytterligare räntehöjningar under 2019”, skriver Swedbanks chefsekonom Anna Breman på Twitter.

Det är dags att styra upp debatten om kapitalskatterna, anser Lotta Engzell-Larsson. I en ledare i Dagens Industri skriver hon att det är en myt att Sverige har låga kapitalskatter, och att vad som krävs är en skattesänkning, inte höjning.

Snittet för EU-länder är att ha en kapitalskatt på 14 procent. I Sverige ligger skattesatsen på mellan 20–30 procent. Lotta Engzell-Larsson menar att det är en myt att Sverige har låga kapitalskatter, såsom har påståtts.

”När man talar om nivån på kapitalskatt i Sverige ska man också veta att den inte är indexerad som inkomstskatterna. Det innebär att vid noll inflation är den nominella och reala skatten densamma. Men vid exempelvis 3 procents inflation är den reala skatten på kapitalinkomster 60 procent”, skriver Engzell-Larsson.

Stefan Löfven vill inte ta debatten, menar Engzell-Larsson. Det krävs sänkta skatter för att inte skrämma bort den höginkomsttagande kompetensen som svenska företag kräver.

”Vi vet också vad som händer i ett litet land som Sverige när ägarskatterna når en oacceptabel nivå. Storägarna flyttar, som en gång familjen Lundberg, eller planerar bort skatten. Dessutom motverkar arvsskatten den svenska önskan om att ägandet av svenska bolag ska stanna i Sverige”, skriver Engzell-Larsson.

Riksbankens räntehöjning i december var endast en engångsföreteelse, bedömer danska Nykredit i en analys. Det skriver Affärsvärlden.

"Sedan i december har statistiken försämrats ytterligare och det fönster som tidigare stod på glänt för ytterligare räntehöjningar är enligt oss nu stängt. Vi tror inte att Riksbanken höjer räntan ytterligare, vare sig 2019 eller 2020", skriver Nykredits chefekonom Tore Stramer.

Han påpekar att utsikterna för den svenska ekonomin försämrats på sistone. Ett stort exportberoende gör Sverige sårbart för avmattning i världskonjunkturen och inhemskt har detaljhandeln överraskat svagt, skriver Affärsvärlden.

Ytterligare faktorer är att nedgången på bostadsmarknaden tydligt har dämpat byggaktiviteten. BNP sjönk under det tredje kvartalet och mycket tyder på att BNP sjönk även det fjärde kvartalet, skriver Affärsvärlden.

Vid en kommande kris måste inflationsbekämpning gå före sysselsättning, skriver Gunnar Eliasson, professor emeritus i industriell dynamik, på Svd Debatt.

”Många års slapp penningpolitik och negativ ränta, särskilt inom EU, har pumpat världsekonomin full med likviditet, som bara väntar på att aktiveras. I Sverige har samma penningpolitik motiverats av att hålla nere kronkursen, för att hjälpa fram en export, som inte behövt någon hjälp från det hållet, och sänka en arbetslöshet, som i ett internationellt perspektiv redan var låg.”

I industriländerna ligger den monetära räntan sedan länge långt under den naturliga ränta, konstaterar han. En förklaring är den inflationsdämpande låglöneexporten från Kina. En annan är att den nya gig-ekonomin har försvagat fackföreningarna, och att effektivare tillverkning har hållit lönerna i schack genom att eliminera låglönejobb. Allmänna förväntningar om fortsatt låg inflation och ränta är ytterligare en förklaring, som tillfälligt kan ha hållit löner och inflation på mattan.

”Men när nu den amerikanska centralbanken börjar justera upp räntan för att återställa normala förhållanden kan mycket oväntat inträffa. Förväntningarna kan ändra förtecken, och skapa oväntade icke linjära ketchupeffekter i form av plötslig inflation.”

Expansiv penning- och finanspolitik under en god konjunktur har drastiskt reducerat förutsättningarna att föra expansiv politik under den kommande lågkonjunkturen – den ”likviditetsstinna världsekonomin har blivit en inflationistisk krutdurk”, skriver han.

”Då måste inflationsbekämpning få företräde före arbetslöshet.”

I SBAB:s nya bomarknadsrapport reviderar man sin senaste prognos om hur bostadspriserna kommer att utvecklas.

Nu spår SBAB ett fall på fem procent fram till 2022, enligt den rapport från SBAB som Nyhetsbyrån Direkt tagit del av.

Det skriver Veckans Affärer.

SBAB räknar med att räntan kommer att stiga framöver och tidigare hade SBAB räknat med ett prisfall på tio procent.

Men eftersom det nu råder stor osäkerhet om Riksbanken kommer att höja räntan i den takt den lovat reviderar man den prognosen.

– Osäkerheten om bostadsprisutvecklingen är ovanligt stor just nu. En svagare konjunkturutveckling än väntat kan ge en mer dämpad prisutveckling på bostäder samtidigt som Riksbanken i ett sådant läge kan komma att avstå ytterligare reporäntehöjningar i närtid, vilket skulle bidra till att hålla uppe bostadspriserna, säger SBAB:s chefsekonom Robert Boije i en kommentar.

Riksbanken lämnar som väntat räntan oförändrad. Banken håller också fast vid att nästa höjning kommer under andra halvåret, förutsatt att utsikterna för konjunkturen och inflationen står sig.

Direktioner skriver att det finns flera faktorer som talar för att penningpolitiken behöver gå försiktigt fram, och bedömer att räntan från 2020 och framåt behöver höjas ungefär två gånger per år med 0,25 procentenheter vid varje tillfälle.

Det meddelade banken när man i dag lämnade sitt första räntebesked för året.

När det gäller tillväxtprognosen för 2019 så sänks den till 1,3 procent från tidigare 1,5 procent. Även prognosen för 2020 skruvas ner.

På onsdag levererar Riksbanken sitt räntebesked. I vågskålen ligger en vikande konjunktur och rekordhögt skuldsatta hushåll. Hur ser vägen framåt ut? Måste Riksbanken välja mellan pest eller kolera? fPlus har talat med flera ekonomer och bedömare om Riksbankens dilemman.

Fallet för svenska kronan har tilltagit den senaste veckan. Danske Banks svenska chefsekonom Michael Grahn varnar för att försvagningen kan bli kronisk och menar att den är förödande för Sveriges ekonomi.

Centralbankerna lär sitta kvar med fingret nära höjningsknappen ett tag till – trots konjunkturoron. Det spår Johanna Jeansson i en analys i Dagens Industri.

”Under 2018 kröp en rad prisindikatorer uppåt och det fick framför allt amerikanska marknadsräntor att stiga ordentligt. I spåren av den senaste konjunkturoron har ränteuppgången kommit av sig, men anas ett stigande inflationstryck lär räntorna stiga igen”, skriver hon.

Faktorer som avgör konjunktur och inflationsutsikterna 2019 är USA:s konfrontativa handelspolitik, den övermogna konjunkturen med arbetskraftsbrist på många håll och fallande priser i cykliska tillgångar som olja.

”Handelshinder kan till exempel ge stigande inflation både genom att importkostnaderna stiger och genom att konkurrensen på hemmamarknaden avtar” skriver Johanna Jeansson.