Det är enkelt att förstå varför människor attraheras av socialismens ideal, säger den omskrivne psykologiprofessorn och föreläsaren Jordan B Peterson i en intervju i the Daily Signal. Peterson beskriver en avsaknad av historisk bildning som en orsak och ger sin syn på hur många tolkar världens utveckling pessimistiskt.

”De förstår inte hur snabbt den ekonomiska utvecklingen går. Mellan åren 2000 och 2012 minskade den absoluta fattigdomen med 50 procent”.

Peterson menar att saker och ting förändras med en sådan hastighet idag att det är närmast omöjligt att hålla sig uppdaterad.

På frågan om polarisering svarar Peterson varför han inte tror att den tid vi lever i nu är mer polariserad.

När jag gick i skolan för sisådär 25 år sedan fick jag lära mig att Sverige var en blandekonomi – ett slags mellanting av plan- och marknadsekonomi. Det här var under 1990-talet och egentligen hade nog min samhällskunskapsbok passerat bäst-före-datumet. Beskrivningen som gavs stämde bättre in med hur det hade sett ut under föregående decennier.

På den tiden var staten inne och styrde i ekonomin på ett betydligt mer aktivt sätt än idag. Det fanns en stark tilltro till keynesiansk stabiliseringspolitik och, får man nog konstatera, en övertro på politikers förmåga att styra över konjunkturen.

Vi hade också mängder av regleringar. Kredit- och valutaregleringar till exempel. Det sistnämnda innebar att det inte gick att föra ut kontanter hur som helst ur landet. Som en del säkert kommer ihåg var valutasmuggling i ett knäckebrödspaket ett centralt tema i 80-talsklassikern Sällskapsresan. Vid den tiden funkade en sådan intrig, men dagens yngre generation har säkert svårt att se det brottsliga i att ta med sig sina egna pengar på flygresan. Dessutom hade vi en massa produktmarknader som inte var fria: telemarknaden, TV, posten, energimarknaden och så vidare.

Att Sverige hade långt till det marknadsekonomiska idealet kan också uttryckas i siffror. Den kanadensiska tankesmedjan, Fraser Institute, mäter varje år graden av ekonomisk frihet bland världens länder. Bedömningen sammanfattas, från låg till hög, på en tiogradig skala. 1975 fick Sverige värdet 5,3 medan USA fick 7,9.

Som bekant var dock den låga graden av marknadsekonomi inte hållbar i längden. Perioden 1970-1995 var fylld med svårigheter som i stor utsträckning hade sin rot i den förda politiken. Resultatet blev att BNP-tillväxten gick ned och att vi blev omkörda av en rad länder. Mellan 1970 och 1994 backade vi från att ha varit OECD:s fjärde rikaste land till en trettonde plats.

1990-talskrisen som blev kulmen på alla dessa problem innebar tre år av krympande BNP och över en halv miljon förlorade jobb. Å andra sidan gjorde krisen att det reformarbete som hade inletts redan i slutet av 1980-talet fortsatte och ganska snabbt började svensk ekonomi att ändra skepnad. Mycket av det gamla regleringstänket försvann. Riksbanken fick ett inflationsmål och blev mer självständig. Skattesystemet förändrades så att drivkrafterna till arbete stärktes. Lönebildningen började fungera bättre. Förvånansvärt fort förvandlades Sverige till ett land som återigen börjande inse vikten av såväl inhemsk som internationell konkurrens. Vi rörde oss snabbt uppåt på Frasers frihetsskala. Man kan säga att vi delvis återgick till de rättesnören som hade gjort Sverige så framgångsrikt under de föregående hundra åren, 1870–1970.

Jag påstår inte att vi idag är lika marknadsliberala som USA, men väl att vi ligger väsentligt närmare dem. 2016 fick vi 7,4 på frihetsindexet vilket bara är 0,6 enheter under USA. Denna omvandling av svensk ekonomi, som många gånger genomfördes i samförstånd över blockgränsen, är viktig att påminna oss själva om för att undvika att se alltför nostalgiskt på vår nära dåtid och undvika att göra om samma misstag igen. Blandekonomin som den såg ut under 1970- och 80-talen fungerade inte och bör därför inte heller upphöjas till ideal.

Denna lärdom gäller för övrigt inte bara Sverige. Häromdagen läste jag en rapport från den amerikanska presidentens ekonomiska råd, CEA, som var inne på samma spår. Rapporten var egentligen en uppgörelse med socialismen, eller i alla fall en redogörelse för dess kostnader. Som rapportförfattarna noterade framhålls ibland Sverige och våra nordiska grannar fortfarande som föredömen av amerikanska vänsterdebattörer. Frågan är bara vilket Sverige dessa debattörer har i åtanke. Är det dåtidens hårt reglerade blandekonomi eller nutidens relativt väl fungerande marknadsekonomi? Enligt rapportförfattarna tycks det ofta röra sig om den gamla modellen. Om så verkligen är fallet finns det anledning för fler amerikaner att uppdatera sin Sverigebild. Det var nämligen väldigt längesen vi drog slutsatsen att den typen av blandekonomi blev alltför kostsam. Sisådär 25 år sedan.

För övrigt…

CEA uppskattar att om USA skulle införa en politik likt den som bedrevs i Norden under 70-talet skulle BNP minska med åtminstone 19 procent långsiktigt. Räknar man om det enligt dagens växelkurs motsvarar det cirka 34 000 miljarder kronor. Det skulle krävas ganska många knäckebrödspaket för att föra ut så mycket rikedom ur landet…

Journalisten Magnus Sandelin är högaktuell i och med den nya satsningen Doku, där han tillsammans med bland andra journalisten Sofie Löwenmark kommer att granska salafistiska rörelser i Sverige. För fPlus berättar han om Doku och om islamismens utbredning i samhället och politiken.

– Islamism är ett brett begrepp som inkluderar många rörelser. Islamister är de som inte längre vill hålla religionen islam till den privata tron utan vill att den ska styra samhället, säger Magnus Sandelin.

– Av islamisterna är salafisterna, som vill ha en total underkastelse av sharia styrt av koranen och haditherna, en liten del, och av salafisterna finns ytterligare en mindre del militanta islamister som vill sprida islam genom jihad.

– Sedan finns det islamister som verkar inom de politiska systemen. Hizb Ut-Tahrir är ett exempel på det. Det är en organisation som finns i många länder, även i Sverige. Hizb Ut-Tahrir arbetar genom att dela ut flygblad eller visa propagandafilmer. De hatar judar och andra muslimer och uppmanar muslimer att inte rösta i riksdagsvalet. Men de är inte jihadister och de är kritiska mot IS.

Har den parlamentariska islamismen och den militanta islamismen funnits lika länge eller uppstod den ena senare än den andra?

– Den politiska islamismen kom till under 20-talet i samband med grundandet av Muslimska brödraskapet i Egypten. Den globala jihadismen kom inte förrän på 80-talet i samband med kriget i Afghanistan då personer, mujaheddiner, från olika delar av världen reste till landet för att kriga mot Sovjetunionens ockupation. Kort därefter bildade Usama bin Ladin och Abdullah Azzam al-Qaida.

– Ideologin bakom den globala jihadismen har dock funnits länge. Usama bin Ladin plockade idéer från olika tänkare och skapade bilden om att muslimer var under attack från judarna och västvärlden och att det krävdes ett försvarskrig för att slå tillbaka.

Enligt Magnus Sandelin är en gemensam nämnare för alla islamister att de vill ha sharialagar, islamisk lag, men i olika utsträckning. En del vill att sharialagarna bara ska gälla muslimer medan andra vill att det ska inkludera hela samhället.

– Ofta har förslagen varit inriktade på muslimer. I Sverige föreslog till exempel den förre detta centerpartisten Mahmoud Aldebe särlagar för muslimer på familjerättsområdet. Vissa andra vill i stället ha ett kalifat där alla måste underkasta sig den islamiska staten. I ett sådant kalifat skulle det finnas en teoretisk möjlighet för exempelvis kristna att betala en extra skatt för att få skydd, men det är bara en utopi.

Vissa hävdar att de som åker för att kriga med IS inte har mycket kunskap om religionen islam, och därför inte är sanna muslimer, medan andra påpekar att många av dem är bokstavstrogna. Vad gäller, är jihadister mer eller mindre religiösa än andra muslimer?

– Det är svårt att svara på det. Flera salafister följer religionen till punkt och pricka medan andra har påkommits med att ha väldigt ytlig kunskap om islam. Däremot kallar sig alla för muslimer.

Om vi går tillbaka till Sverige. Håller islamister på att infiltrera den svenska politiken?

– I högerextrema kretsar brukar man säga så men det är en konspirationsteori. Däremot är det ingen hemlighet att islamistiska organisationer och personer försöker påverka den svenska politiken.

Magnus Sandelin säger att Miljöpartiet har varit mest utsatt för islamister, främst på grund av partiets identitetspolitik och missriktade mångfaldsinkludering, även om de klassiskt stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna inte heller har kunnat undgå samröre.

Hur ska svenska politiker göra för att undvika islamistisk påverkan?

– Man ska vara uppmärksam på vilka organisationer man samarbetar med, som Islamiska förbundet eller Sveriges unga muslimer. Kolla vad de bjuder in för föreläsare så att det inte rör sig om hatpredikanter. Man ska också vara försiktig så fort någon vill blanda in religion i politiken, som när man propagerar för separata badtider för pojkar och flickor.

– Det är också ett problem om man ser alla muslimer som en homogen grupp som behöver särskilda rättigheter i stället för som individer.

En del säger att islamister använder sig av händelser där troende muslimer behandlas negativt i propagandasyfte. Till exempel så ska det ha stärkt islamisternas tes om att muslimer behandlas illa i västvärlden när Yasri Khan fick lämna Miljöpartiet för sin uteblivna handskakning. Finns det en sanning bakom det?

– Ja, islamister använder det i sin propaganda. Men de kan å andra sidan använda vad som helst som intäkt för sin åsikt.

Berätta lite om projektet Doku.

– Doku ska vara en motsvarighet till Expo när det kommer till dokumentation av de salafistiska miljöerna i Sverige, så som hatpredikanter eller radikaliserade ungdomar. Jihadismen är på frammarsch nu och det finns mycket att gräva i. Kanske hittar vi något om någon lokalpolitiker.

– Det här projektet är något som många har efterfrågat och som jag själv har funderat på att starta sedan länge. I våras frågade jag Sofie Löwenmark om hon ville vara med och det ville hon. Så småningom ska vi även anställa frilansare. Vi har startat en insamlingsstiftelse nu. Än så länge har vi fått in en del privata donationer men om vi får en större finansiär kanske vi kan starta redan i augusti.

Om Stiftelsen Doku:

• Bildades av journalisterna Magnus Sandelin och Sofie Löwenmark samt Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, och Peter Gustavsson, advokat.
• Syftet är att granska salafismen i Sverige. Detta dokumenteras i en webbsida.
• Magnus Sandelin kommer att vara ansvarig utgivare.

Trots att intentionerna må vara goda och diskriminering motarbetas så slår en ökande politisering av högskolor, museer och myndigheter fel. Det skriver Linda Nordlund på Expressens ledarsida.

Hon uppmärksammar en nyutgiven bok av Ivar Arpi och Adam Cwejman som skildrar farorna med identitetspolitikens genomslag.

Boken problematiserar strukturell rasism som sådan och pekar på att skillnader i inkomster, arbetslöshet och hälsa mellan olika grupper kan inte enbart kan förklaras med rasism.

"Arpi och Cwejman visar hur honnörsord som mångfald och antirasism allt oftare används med samma logik som de mörkerkrafter som de är tänkta att bekämpa. Men man bekämpar inte rasism genom att använda samma logik." Så låter Magnus Henreksons, professor i nationalekonomi vid IFN, beskrivning av Ivar Arpis och Adam Cwejmans kommande bok som gör upp med identitetspolitiken. 3:e april finns boken i handeln.

Söndagens ledarsvep inleds med Dagens Nyheter som skriver om hot mot folkvalda efter att flera politiker utsatts för hot och direkta våldsamheter. Regeringen har presenterat en handlingsplan, men den är inte särskilt genomtänkt, skriver tidningen. Och det är viktigt att skilja på hat och hot. ”Så länge vi inte tänker klart är det tyvärr svårt att motverka det mycket allvarliga demokratiska sabotage som stavas politiskt motiverade brott som hot, trakasserier och våld.”

Expressen slår ett slag för gårdsförsäljning av alkohol. Sverige är det enda EU-landet som inte tillåter gårdsförsäljning. Det är en förlorad chans både för svenska bönder och svensk turism, skriver ledarredaktionen. ”Det är konstigt att svenska bönder inte tillåts sälja sina egna produkter utan i stället måste hänvisa de förvirrade turisterna till närmaste Systembolag.”

I GP skriver den tidigare S-riksdagsledamoten Nalin Pekgul om vad hon ser som faran med att försöka bygga ett samhälle på en separatistisk politik. Hon skriver att hon identifierar sig som sjuksköterska, socialdemokrat, svensk, muslim, Tenstabo, kurd och feminist. Att välja en identitet och sätta den framför alla andra blir löjligt. ”En konsekvent separatistisk politik leder till samhällets sönderfall.”