Bevaka
Ibrahim Baylan

Inrikes

S-rösten om SD: ”Man krigar om samma väljare”

Widar Andersson är chefredaktör för tidningen Folkbladet. Under 90-talet satt Andersson i riksdagen för Socialdemokraterna. I en intervju med fPlus om beröringsskräck och beröringspunkter i politiken lyfter han migrationen som en naturlig startpunkt för kommande samtal och förklarar varför ett maktparti inte mår så bra i opposition.

Du har följt Socialdemokraterna under många år, dels som riksdagsledamot och senare som S-märkt ledarskribent och redaktör. Var befinner sig partiet idag och vad spår du för resultat för partiet när sonderingarna är över? 

–Resultatet ligger i borgerlighetens händer med tanke på majoriteten i riksdagen. Vi har haft två voteringar vilket gett en stor majoritet för dels en moderat talman och sedan att avsätta en socialdemokratisk statsminister. Makten i parlamentet ligger inte i den socialdemokratiska handen just nu. Antingen så lyckas man med det från de borgerligas sida och om man misslyckas med det så blir det någon DÖ-variant eller en S-ledd regering där man regerar med passivt stöd av ganska många. Slutresultatet är det dock ganska långt kvar till. Det här kommer att hålla på ett tag är min bedömning.

–Socialdemokraterna är också inne i en strukturell nedgång som har att göra med ett förändrat samhälle. Även om det inte är på någon syd- eller centraleuropeisk nivå än, där det inte verkar finnas någon botten alls. Förmodligen har det att göra med att klassröstningen fortfarande är påfallande stark i Sverige, det var trots allt uppemot en halv miljon LO-väljare som röstade på Socialdemokraterna i valet.

I Halmstad valde SD nyligen att i sista stund stötta S i en omröstning om en nyckelpost och i Karlskoga uppstod en liknande situation. Vad betyder det som sker ute i landet nu för Socialdemokraterna på en övergripande nivå?

–Steg för steg så innebär det att den ”aldrig-retoriken” som de flesta ägnat sig åt sedan 2006 när det gäller SD börjar bli väldigt daterad. Att säga att man inte ska ha med partiet att göra överhuvudtaget, vilket gäller alla partierna, det kommer att hoppa upp och bita en i rumpan.

–Sedan finns det ju en möjlighet att man snart inser att den här vägen vi följt fram tills nu håller inte längre, vi behöver vända på kuttingen och göra det på ett annat sätt. Inte minst för att på sikt kunna ha ett underlag i riksdagen. Det finns en sådan gen också inom S, man är ett maktparti.

–Treklövern i Landskrona är ju ett exempel på hur man i flera mandatperioder hyfsat och anständigt kunnat styra en kommun delvis med stöd av SD utan någon dramatik. Fortfarande är det lite svårt att nå fram i S med denna insikt. Men Moderaterna har börjat gnugga på opinionen lite och man måste ändra sig, både på sikt men också för den kommande regeringen, så till vida det inte blir någon ny DÖ.

–Om man tittar på Norrköping, som jag följer noga, så ser man hur mycket som förändrats i kommunerna under de senaste mandatperioderna. Efter valet 2006 hade SD två mandat här, det fanns inget riktigt parti här då och var jättestökigt. Idag har de 14 mandat och i måndagskväll valde de ett oppositionsråd som är tjänsteman på ICA. Det är en helt vanlig person. Och det här pågår ju runtom i många kommuner nu och kommer förstås skynda på att man överger den här ”aldrig-retoriken”. Man kommer kunna göra upp om skolor, vägar och budgetfrågor lokalt utan att man behöver regera ihop. 

Hur olika respektive lika är dessa partier?  

–Likheten med SD är att man på riksplanet utgör den absolut största utmanaren. Socialdemokraterna är inte så rädda för Moderaterna. Det finns enstaka överlappningar förstås men i grunden har man helt olika valkretsar. Medan SD och S har både LO-väljarna och de äldre som är jätteviktiga för båda partierna. SD utmanar i de fackliga leden och bland de äldsta. Det faktum att man krigar om samma väljare gör hela relationen mellan SD och S extra spänd. 

SD gjorde i detta val också stora inbrytningar hos LO-väljarna (24 procent röstar i år på SD) och samtidigt är det tio procentenheter färre som röstar på Socialdemokraterna. Hur kommer Socialdemokraterna hantera detta nya läge? 

–SD försöker nu äta sig in i LO-basen och hos de äldre och utmanar därmed S på hemmaplan. De socialdemokrater som håller liv i att Sverigedemokraterna framförallt är ett fascistiskt och nazistiskt parti försöker försvåra för de egna väljarna att ta steget till SD. Personligen tror jag att sådana kampanjer fungerar i begränsad omfattning. I det långa loppet biter det inte eftersom folk tänker själva. SD utmanar ju S på ett allvarligare sätt än Vänsterpartiet, som inte är ett parti som vill växa, man har legat runt fem procent i hundra år. Men SD slåss ju om makten rentav.

–Om man ser vad som händer ute i landet i kommunerna så måste man också börja samtala med SD och göra upp om det där partierna redan ligger nära varandra.

Vad är det man skulle kunna göra upp om?

–Migrationspolitiken. Att migrationspolitiken ska vara restriktiv kan det inte vara några som helst problem kring. Det är små skillnader som det handlar om här mellan S, M och SD. Som ingångsvärden i förhandlingar, vill säga.

Man skulle ju kunna tänka sig att just migrationspolitiken annars skulle vara särskilt svårt att göra upp med SD om.

–Det finns en lång historia av samsyn mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i migrationspolitiken. Det är mer att man misskött den under de senaste tio åren.

–SD sitter till exempel redan med i försvarsberedningen. Vad jag förstått det som så fungerar arbetet väl och då är vi verkligen inne på statens kärnuppgifter.

Socialdemokraterna har de senaste åren frontat och fokuserat mycket kring den sociala pelaren, som slutligen röstades ned i riksdagen tidigare i år. Vad kommer fokuset vara framåt när det gäller EU?

–De sociala frågorna och arbetsmarknaden kommer fortsätta att stå i centrum. Det är det som man mest är intresserad av och känner sig hemma med.

Arbetskraftsinvandring är något man från S-ledningen lovat att ta tag i och beskära, bland annat genom införande av statliga kontroller som ska avgöra om det finns ett behov av arbetskraft utomlands ifrån. Tror du man kommer att gå vidare med denna linje?

–Arbetskraftsinvandringen har egentligen utgjort grunden för svensk invandringspolitik i många hundra år, fram till 1972-73 när tillväxten började knacka av och sedan ersatte asylinvandringen arbetskraftsinvandringen. Den borgerliga regeringen öppnade upp för den moderna arbetskraftsinvandringen, men det blev ju sedan mest ett politiskt slagträ. Regelverken tycks inte fungera, dugliga slängs ut och samtidigt finns det de som inte skulle ha tillstånd. Jag tror det finns ett stöd för reformer här.

Och om vi lämnar sakpolitiken hur ser det ut på personnivå hos Socialdemokraterna inför nästa mandatperiod, oaktat vilken regering vi får? Vilka är nyckelpersonerna som överlever den här regeringsbildningsprocessen?

–Socialdemokraterna är ett regeringsparti, det är så man förnyar och förändrar sig, det har varit ganska fruktansvärda år i opposition. Det var nödvändigt med de senaste regeringsåren.

–Nationellt sett finns det nu en generation som fått öva sig lite i regeringstid och som har längre erfarenheter för att kunna gå vidare. Där finns Ibrahim Baylan, Anna Ekström, Magdalena Andersson, Mikael Damberg och Lena Hallengren, för att nämna några. Det ser ganska välförsörjt ut på den fronten inför framtiden.

23 okt 2018