Bevaka
George W Bush

I flödet

Analys: När artisteliten tar ton lyssnar Washington

Att Bruce Springsteens mästerverk ”Born in the USA” är en kritisk uppgörelse med såväl amerikansk nationalism som Vietnamkriget, kommer nog inte som en nyhet för de allra flesta. Det krävs ingen avhandling i hermeneutik för att tolka textraderna Got in a little hometown jam/ So they put a rifle in my hand/ Sent me off to a foreign land/ To go and kill the yellow man.

Budskapet verkade däremot inte ha nått fram till Ronald Reagan. Under sin valkampanj 1984 valde den sittande republikanske presidenten under ett möte i New Jersey att referera till både artisten och låten i positiva ordalag. Springsteens musik hade ett budskap om hopp och att förverkliga sina drömmar, resonerade presidenten och tillade: ”att hjälpa er att se till att dessa drömmar blir till verklighet är vad mitt jobb handlar om”.
Reagan med sin bakgrund inom både Demokraterna och nöjesindustrin lär knappast ha brytt sig nämnvärt om att en artist med vänstersympatier kritiserade honom. Dessutom är han långt ifrån ensam om att använda musik av artister som avskyr en. Tom Petty vägrade låta George W Bush använda ”I won’t back down” och för bara några veckor sedan kritiserade Aerosmith-sångaren Steven Tyler president Donald Trump för att denne spelade bandets 90-talsdänga ”Livin’ on the Edge” under ett möte i Virginia.
Drabbar detta enbart högerpolitiker? Det korta svaret är: ja. Såväl i USA som i Sverige tenderar åtminstone ansedda musiker att stödja vänstern (Tänk: Robyn vs Mange Schmidt).

Det längre svaret är att det visst finns musiker som stöder republikanska kandidater. Och nej, inte bara countryartister. Att Kid Rock uppskattar den förment libertarianske senatorn Rand Paul eller att Twisted Sisters-sångaren Dee Snider backade upp Arnold Schwarzenegger i guvernörsvalet, fick kanske en och annan att höja på pudelögonbrynen. Kaosgeniet Kanye Wests flört med Trump överraskade alla.
Men trots allt är övervikten till Demokraternas fördel. I Washington blir det inte tydligare än vid presidentens installationsceremoni. All respekt till patriotpoparen Lee Greenwood och kvasigrungarna Three Doors Downs, som framträdde när Trump svor eden. De platsar inte på samma scen som Beyoncé och Aretha Franklin som tog sig ton när Obama blev president. Eller 1993 när Bob Dylan och Michael Jackson sjöng för den nytillträdde överbefälhavaren Bill Clinton.

Att musiker och andra kända personer tar politisk ställning är varken nytt eller ovanligt i USA. Fenomenet ”endorsement”, att ge sitt officiella stöd, är en gammal tradition. På ledarplats uttrycker gamla medier sina sympatier för en kandidat, i nya medier tävlar kändisar om att visa sin ställning i en fråga eller för en politiker. Forskare har spårat det första ”kändisstödet” i USA till 1920-talet när skådespelerskan Lilian Russell uppmuntrade folk att rösta på republikanen Warren Harding.

Kändisars engagemang är betydligt vanligare i presidentval än under mellanårsval. Om du undrar varför – fråga dig själv hur bra koll du har på höstens amerikanska val jämfört med valet mellan Trump och Clinton för två år sedan. Exakt. Vänta dig således inga framträdanden av världsstjärnor under höstens kampanjade.
Årets mellanårsval kan ändå bli ett undantag. Genomslaget för vänsterkandidater inom det demokratiska partiet, som Alexandria Ocasio-Cortez och Sex and the City-skådisen Cynthia Nixon (som under en debatt kallade sin mer moderate partikamrat för korrupt), har börjat ge avtryck. Washington Post har rapporterat om att Demokraterna lutar sig mot Hollywood för att vinna representanthuset. Delar av nöjesindustrin pumpar bakom kulisserna in pengar i flera lokala val, skrev tidningen Variety i somras.

Andra celebriteter är mer öppna med sitt engagemang: Barbara Streisand har donerat tiotusentals dollar till partiet, liksom Leonardo di Caprio, Ben Affleck och Jennifer Garner. Ta den bubblande demokratiska vänstersvängen, addera en historiskt impopulär republikansk president och det faktum att oppositionspartiet tenderar att gå fram i mellanårsval - voilá; du har en rörelse som attraherar musiker och skådisar. Om du låter brygden stå i ytterligare två år kan du räkna med att den är ännu starkare lagom till presidentvalet.

Men kom ihåg: Trump vann trots att den samlade artisteliten vände honom ryggen, Bush likaså, och två månader efter Reagans Springsteen-tal i New Jersey vann han 49 av 50 delstater.

Kanske gör man bäst i att inte lita blint på Hollywood, vare sig det gäller fiktionen eller verkligheten.

4 sep 2018