Bevaka
Ekonomikrönikan, Fredrik Carlgren

Ekonomikrönikan, Fredrik Carlgren

En hård brexit kan bli en dyr skilsmässa

Jag vill gärna tro att Theresa May har rätt när hon framhärdar att Storbritanniens bästa dagar ligger framför dem. Så är det förstås också. I alla fall på lite sikt. Det är bara det att just nu framstår inte läget som speciellt ljust. Tillväxten är klen. Produktiviteten står och stampar. Och så närmar sig det där datumet – den 29 mars 2019 – tidpunkten då landet kommer gå igenom sin mest omvälvande politiska förändring på över 40 år. Brexit.

En aspekt av denna historiska händelse, som till och med borde oroa de mest stoiska av britter, är att så mycket fortfarande är oklart trots att tiden blivit så knapp. Vi vet inte ens hur skilsmässan kommer att se ut. Visserligen finns ett avtal klart som på pappret skulle innebära att Storbritannien lämnar under ordnade former, men i skrivande stund verkar det osannolikt att det brittiska parlamentet kommer att godkänna det.

Om parlamentet ger tummen ner i omröstningen vandrar hela processen åter ut i ökänt territorium. Ingen vet exakt vad som kommer att hända därefter, annat än att sannolikheten för en så kallad hård brexit ökar. I ett sådant scenario skulle Storbritannien mer eller mindre krascha ut ur unionen utan säkerhetsbälte eller avåkningszon. Ingen övergångsperiod skulle ta vid som tillåter existerande avtal att löpa vidare till dess att nya finns på plats. För handelspolitiken skulle en sådan händelseutveckling naturligtvis få stora konsekvenser.

Dels skulle Storbritannien, från en timme till en annan, gå från att kunna handla tullfritt med övriga EU, till att plötsligt befinna sig utanför den inre marknaden utan någon som helst privilegierad status. Det betyder att brittiska exportprodukter både skulle tullbeläggas samt i princip också behöva godkännas så att de möter EU:s produktstandarder och säkerhetsföreskrifter. Med tanke på att nästan hälften av landets varuexport går till EU vore en sådan utveckling naturligtvis en mardröm för brittiska exportföretag.

Vad som skulle hända med importen från EU beror på vilka tullar britterna själva väljer att införa. Enligt världshandelsorganisationens (WTO) regelverk om mest-gynnad-nation kan man dock inte avskaffa sina tullar unilateralt gentemot EU utan att göra detsamma mot samtliga av WTO:s medlemsländer. Hur modigt och banbrytande ett sådant vägval än hade varit är det politiskt sett förmodligen helt uteslutet. Den bistra verkligheten är därför att en hård brexit skulle det leda till högre priser för brittiska konsumenter och dyrare insatsvaror för brittisk industri.

Huvudvärken som handelspolitiken vållar vid en hård brexit förvärras dessutom ytterligare av att man i ett slag skulle gå miste om EU:s alla frihandelsavtal. Enligt den brittiska regeringen handlar det om ett 40-tal sådana avtal som sammanlagt omfattar handeln med fler än 70 länder. Även detta vore givetvis djupt problematiskt eftersom det lär ta tid att omförhandla dem på egen hand.

På nästan alla plan, både i relationerna med den inre marknaden och med övriga världen, skulle alltså en hård brexit kasta grus i handelsmaskineriet. Detta är särskilt allvarligt eftersom produktionen idag ofta är väldigt geografiskt fragmenterad. Brittiska exportprodukter är beroende av insatsvaror från resten av världen och vice versa. Allt hänger ihop i internationella värdekedjor och effekten av handelshinder kommer därför inte bara drabba brittiska exportföretag utan även underleverantörer till dessa, både inhemska och utländska. Likaså kommer det bli ekonomiskt kännbart även för övriga EU. IMF uppskattar att en hård brexit kan sänka Storbritanniens BNP med så mycket som 6 procent och EU:s med uppemot 1,5 procent.

Nu är vi förvisso inte där ännu, men om de skulle få rätt i sina bedömningar hade nog både britterna och resten av oss dumpade EU-grannar önskat att vi hade haft ett mer detaljerat äktenskapsförord på plats innan allt det här startade. Vi får se hur det går.

10 dec 2018
Ekonomikrönikan, Fredrik Carlgren

Länge sedan Sverige var en blandekonomi på riktigt

När jag gick i skolan för sisådär 25 år sedan fick jag lära mig att Sverige var en blandekonomi – ett slags mellanting av plan- och marknadsekonomi. Det här var under 1990-talet och egentligen hade nog min samhällskunskapsbok passerat bäst-före-datumet. Beskrivningen som gavs stämde bättre in med hur det hade sett ut under föregående decennier.

På den tiden var staten inne och styrde i ekonomin på ett betydligt mer aktivt sätt än idag. Det fanns en stark tilltro till keynesiansk stabiliseringspolitik och, får man nog konstatera, en övertro på politikers förmåga att styra över konjunkturen.

Vi hade också mängder av regleringar. Kredit- och valutaregleringar till exempel. Det sistnämnda innebar att det inte gick att föra ut kontanter hur som helst ur landet. Som en del säkert kommer ihåg var valutasmuggling i ett knäckebrödspaket ett centralt tema i 80-talsklassikern Sällskapsresan. Vid den tiden funkade en sådan intrig, men dagens yngre generation har säkert svårt att se det brottsliga i att ta med sig sina egna pengar på flygresan. Dessutom hade vi en massa produktmarknader som inte var fria: telemarknaden, TV, posten, energimarknaden och så vidare.

Att Sverige hade långt till det marknadsekonomiska idealet kan också uttryckas i siffror. Den kanadensiska tankesmedjan, Fraser Institute, mäter varje år graden av ekonomisk frihet bland världens länder. Bedömningen sammanfattas, från låg till hög, på en tiogradig skala. 1975 fick Sverige värdet 5,3 medan USA fick 7,9.

Som bekant var dock den låga graden av marknadsekonomi inte hållbar i längden. Perioden 1970-1995 var fylld med svårigheter som i stor utsträckning hade sin rot i den förda politiken. Resultatet blev att BNP-tillväxten gick ned och att vi blev omkörda av en rad länder. Mellan 1970 och 1994 backade vi från att ha varit OECD:s fjärde rikaste land till en trettonde plats.

1990-talskrisen som blev kulmen på alla dessa problem innebar tre år av krympande BNP och över en halv miljon förlorade jobb. Å andra sidan gjorde krisen att det reformarbete som hade inletts redan i slutet av 1980-talet fortsatte och ganska snabbt började svensk ekonomi att ändra skepnad. Mycket av det gamla regleringstänket försvann. Riksbanken fick ett inflationsmål och blev mer självständig. Skattesystemet förändrades så att drivkrafterna till arbete stärktes. Lönebildningen började fungera bättre. Förvånansvärt fort förvandlades Sverige till ett land som återigen börjande inse vikten av såväl inhemsk som internationell konkurrens. Vi rörde oss snabbt uppåt på Frasers frihetsskala. Man kan säga att vi delvis återgick till de rättesnören som hade gjort Sverige så framgångsrikt under de föregående hundra åren, 1870–1970.

Jag påstår inte att vi idag är lika marknadsliberala som USA, men väl att vi ligger väsentligt närmare dem. 2016 fick vi 7,4 på frihetsindexet vilket bara är 0,6 enheter under USA. Denna omvandling av svensk ekonomi, som många gånger genomfördes i samförstånd över blockgränsen, är viktig att påminna oss själva om för att undvika att se alltför nostalgiskt på vår nära dåtid och undvika att göra om samma misstag igen. Blandekonomin som den såg ut under 1970- och 80-talen fungerade inte och bör därför inte heller upphöjas till ideal.

Denna lärdom gäller för övrigt inte bara Sverige. Häromdagen läste jag en rapport från den amerikanska presidentens ekonomiska råd, CEA, som var inne på samma spår. Rapporten var egentligen en uppgörelse med socialismen, eller i alla fall en redogörelse för dess kostnader. Som rapportförfattarna noterade framhålls ibland Sverige och våra nordiska grannar fortfarande som föredömen av amerikanska vänsterdebattörer. Frågan är bara vilket Sverige dessa debattörer har i åtanke. Är det dåtidens hårt reglerade blandekonomi eller nutidens relativt väl fungerande marknadsekonomi? Enligt rapportförfattarna tycks det ofta röra sig om den gamla modellen. Om så verkligen är fallet finns det anledning för fler amerikaner att uppdatera sin Sverigebild. Det var nämligen väldigt längesen vi drog slutsatsen att den typen av blandekonomi blev alltför kostsam. Sisådär 25 år sedan.

För övrigt…

CEA uppskattar att om USA skulle införa en politik likt den som bedrevs i Norden under 70-talet skulle BNP minska med åtminstone 19 procent långsiktigt. Räknar man om det enligt dagens växelkurs motsvarar det cirka 34 000 miljarder kronor. Det skulle krävas ganska många knäckebrödspaket för att föra ut så mycket rikedom ur landet…

8 nov 2018