Bevaka
Decemberöverenskommelsen

TT
Ledarsvepet

”Den minst rödgröna budgeten någonsin”

Veckans ledarsvep samlar kommentarer kring vårbudgeten som presenterats i veckan.

”Två miljarder till solceller, laddstationer och grönt stöd till industrin ska finansieras med höjda klimatskatter och bibehållen flygskatt (…) så visst märks det att Socialdemokraterna fått sällskap av två partier med grön profil” skriver Johan Rudström på UNT:s ledarsida. Samtidigt poängterar han att vårbudgetens reformer på 4.5 miljarder knappt står för en halv procent av statsbudgeten. Även Håkan Boström på Göteborgs-Posten vittnar om en grön skatteväxling i budgeten. Dock efterfrågar han fler satsningar till välfärdens kärnuppgifter och menar att ”allt som märks med ”miljö” behöver inte vara väl använda pengar”.

Reidar Carlsson på Norrtelje Tidnings ledarsida pekar ut Centerpartiet som en stor vinnare i budgeten, inte minst genom reformer på miljöområdet. Även Liberalerna har fått igenom viktiga förslag så som införandet av lärarassistenter i skolan och insatser till hedersrelaterat våld, skriver han.

”Den minst rödgröna budgeten någonsin” anser Martin Tunström på Smålandsposten och pekar på de borgerliga partiernas inflytande. ”Liksom tidigare jobbskatteavdrag i efterhand har accepterats av Socialdemokraterna ser även det som trädde i kraft den första januari i år ut att bli en del av regeringens ekonomiska politik”.

Även David Lindén på Jönköpings-Postens ledarsida påvisar en diffus politisk riktning. En budget där flygskatten återinförs och värnskatten slopas karaktäriseras av att den ”ogillas av alla men avskys av ingen”, skriver han.

12 apr
Finn Bengtsson i samband med riksdagsdebatten om vårbudgeten år 2015. Foto: Fredrik Persson/ TT
Sveriges nya styre - analyser

”Vi hade kunnat ha Kinberg Batra som statsminister”

Moderaten Finn Bengtsson blev känd som decemberöverenskommelsens, DÖ, främsta kritiker. I dag jämför en del det så kallade januariavtalet, JA, mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet med DÖ.

För Finn Bengtsson finns det dock viktiga skillnader mellan DÖ och dagens överenskommelse.

– Det finns en distinkt skillnad och det var att DÖ gav bort all makt till de rödgröna utan att ställa några krav. Nu har man en lista på 73 punkter, berättar han.

Finn Bengtsson säger dock att JA liknar DÖ i det avseende att makten ges till S och MP med syftet att isolera Sverigedemokraterna.

– Vi vet med facit att varje gång vi isolerar SD ökar de mer. Den strategin borde vi överlämna.

Det var den 27 december år 2014 som Finn Bengtsson fick veta om den överenskommelse som hade slutits mellan Allianspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Överenskommelsen gick ut på att den regeringskoalition som var större än alla de andra tänkbara regeringskoalitioner skulle släppas fram. Därför fick S och Stefan Löfven bilda regering med MP och Allianspartierna röstade på respektive partis budget, i stället för Alliansens gemensamma.

– DÖ förhandlades bakom ryggen på M:s riksdagsgrupp. Överenskommelsen visades på TV klockan 9 och vi fick veta det klockan 10 via telefonkonferens. Partistyrelsen hade samlats dagen innan men vi fick inte veta i förväg för att det inte skulle läcka ut, berättar Finn Bengtsson.

– M visade att de inte litade på oss. Då insåg jag att jag var fri att hantera DÖ på samma sätt som M hade hanterat mig.

Efter det började Finn Bengtssons kamp mot DÖ. Bland annat röstade han för Alliansbudgeten.

– DÖ handlade främst om att inte röra S/MP-budgeten. Inte ens finanspolitiska frågor fick vi prata om i utskotten. Vi vet nu med facit i hand att DÖ är det dummaste vi har gjort. Under motionstiden i länsförbundsstämman motionerade jag för att kasta DÖ i papperskorgen. Det fick jag stöd för.

– ”Mina medlemmar har gett mig i uppdrag att göra mig av med DÖ” berättade jag för partiledningen och för detta fick jag utstå mycket spott och spe. Partiledningen hade även uppe frågan om jag hade brutit mot min kandidatförsäkran när jag gick emot partilinjen. Jag fick välja min lojalitet och valde väljarna framför partistyrelsen.

Finn Bengtsson säger att hans öppna motstånd mot DÖ gjorde att han fick ”lida i nästan tre år”. Av den anledningen valde han att inte kandidera till riksdagen igen och lämnade den i höstas.

I det stora hela anser han att M har hanterat den senaste valrörelsen och regeringssamtalen väl, men är kritisk mot några punkter.

– M kritiserar C och L men de kohandlade också i samband med DÖ. Vi hade kunnat få ett extra val och Anna Kinberg Batra som statsminister redan år 2015.

På senare tid har dock M och Kristdemokraterna varit tydliga med att säga att de har kämpat för en Alliansregering, enligt Finn Bengtsson.

– C och L riskerar att få en svekdebatt. Man kan inte äta kakan och ha den kvar, vara samarbetspartner och opposition, säger han.

– S är måna om att ha regeringsmakten och borgerligheten har som skyldighet att motarbeta det. Oavsett hur mycket S genomför av överenskommelsen är det inte trovärdigt i ett långsiktigt perspektiv att en S-regering kan driva en borgerlig politik.

Vad gäller sakpolitiken i januariavtalet är Finn Bengtsson skeptisk. Förutom avskaffandet av värnskatten ser han mest att avtalet riskerar att bli kostnadsdrivande.

– Nu expanderar utgiftssidan, inte bara för staten utan för hela samhället. Familjeveckan kan kosta 50 miljarder. 5,4 miljarder tas från statskassan men det blir också minskad produktion och minskad konkurrenskraft.

– Det är också mycket som ska utredas. Om det är något som S är skickliga på så är det att ta fram utredningar som är metodiska och tar tid. Vi vet inte hur regeringens direktiv till utredningarna kommer att se ut. Det gäller för C och L att vara på tårna. Det kan vara så att förslagen inte går i mål med hur de vill att de ska bli.

Att hålla SD från makten har varit ett av C och L:s drivkrafter under regeringsbildningen, något Finn Bengtsson anser vara dubbelmoral.

– När det gagnar dem tar man stöd av SD som man gjorde när man röstade bort Stefan Löfven.

– Uppenbarligen går det bra att ta stöd av Vänsterpartiet. Jag anser att man kan ta stöd av både SD och V. Vemsomhelst får rösta på våra förslag. Olika partier kan komma fram till samma resultat trots att man har olika bevekelsegrunder.

Vad anser du om klausulerna om att varken låta SD eller V få inflytande i politiken?

– Sådana klausuler är helt odemokratiska. Var femte person har röstat på SD och var tionde har röstat på V. Båda partiernas väljare har rätt att bli lyssnade på.

Har Alliansen lärt sig av förra mandatperioden och DÖ?

– Tyvärr inte. De lever i förvissningen om att man kan frysa ut SD. De har inte heller lärt sig att man inte ska ha ett omodernt ”top-down” partisystem.

– M borde ha reformerat sin partikultur. Den som säger som ledaren premieras, medan den som inte gör det straffas. Andra riksdagspartier har liknande problem.

Finns det ett konservativt block som Jimmie Åkesson säger?

– Nej, jag håller inte med om det. SD är stockkonservativa, det som man förr kallade för reaktionärt. De är nostalgiska och nationalistiska och kräver assimileringspolitik i stället för integrationspolitik.

– Det finns en annan typ av konservatism som har gift sig med liberalismen, som finns i M. Många filosofer som anses vara konservativa som Edmund Burke hade likheter med Adam Smith. Konservatismen skiljer sig från liberalismen i det att man vill se en stark stat som tar hand om kärnuppgifter samt garanterar yttre och inre säkerhet. Skillnaden där mot socialisterna är att de tror att stat och samhälle är detsamma.

Nuförtiden arbetar Finn Bengtsson som professor och överläkare i Linköpings universitet och i Region Östergötland. Han sitter också i regionfullmäktige. Trots att hans sista mandatperiod i riksdagen blev turbulent har politiken inte skadat hans framtidstro.

– Framtiden ser jag som ljus. Jag delar Rosling synpunkt om att det går bättre i världen.

18 jan
TT
Valet - regeringsbildningen

Wästberg till fPlus: ”Nyval rycker allt närmare”

Efter det att Stefan Löfvens sonderingsuppdrag är över utan att något regeringsförslag har kommit ur det så har talman Andreas Norlén under måndagen gett besked om att nästa steg blir gruppsamtal där fyra alternativa regeringskonstellationer står i fokus.

fPlus har pratat med en liberal veteran om hur vår tids parlamentariska situation skiljer sig från tidigare års låsta lägen och om de så kallade mittenpartiernas roll i regeringsbildningen.

Olle Wästberg var statssekreterare under Bildt-regeringen på 90-talet och har ingått i Folkpartiets (numera Liberalerna) partistyrelse under tre decennier.

Du har nyligen lyft 90-talets politiska uppgörelser. Har dagens partiledare något att tjäna på att blicka bakåt i historien för att komma framåt i den nuvarande regeringsbildningsprocessen?

– Ja, i hög grad. Det borde vara viktigt för Socialdemokraterna att dels se på hur de valde att gå in och förhandla och stödja ett mycket omfattande nedskärningsprogram 1992 - trots att det var en moderatledd regering de kom överens med. Socialdemokraterna har tidigare visat att de varit beredda till centrala överenskommelser.

– En parallell är också att Folkpartiet (numera Liberalerna) hotade att lämna regeringen ifall moderaterna drev igenom sin ursprungslinje - att genomföra programmet med stöd av Ny Demokrati.

– Några år senare samarbetade statsminister Göran Persson med Centerpartiet, vilka han lät följa budgetprocessen genom att representanter tilläts komma in i kanslihuset. Om Socialdemokraterna idag skulle lägga ned rösten för att en borgerlig regering utan inflytande från SD skulle kunna tillträda så skulle en sådan lösning – insyn i budgetprocessen – kunna vara en del av en uppgörelse.

Vad är mest angeläget för partierna att komma överens om i det fall att de söker blocköverskridande samarbeten? 

– Det finns en stor bredd på de frågor som måste lösas - försvar, polis, skatterna, bostadsfrågan och integration. Men där det brådskar är att skapa förberedelser för en ny finansiell kris. Lika lite som man den 14 september 2008 visst att världen dagen efter skulle falla in i den djupaste finansiella krisen sedan 1929 kan vi idag veta vad som kommer att utlösa nästa kris.

– Men när den kommer är risken att den bli ännu värre än 2008. Dels därför att den individuella belåningen är så stor. För att bankerna ska kunna klara sig kommer de att kräva ökade amorteringar och större säkerhet. Det kommer att dra ner efterfrågan och skapa massarbetslöshet. Dels därför att Donald Trump avreglerat den amerikanska finansmarknaden. Det gör att bankerna i USA är långt mindre skyddade.

– Just när det gäller krisåtgärder är internationell trovärdighet central. Det kräver breda och långsiktiga överenskommelser. 

På vilket sätt skiljer sig 90-talets politiska skeenden från dagens?

– Då hade vi ju en borgerlig regering. Socialdemokraterna valde att stödja den politiskt i krisläget. Men idag är polariseringen i diskussionen långt starkare. Och sociala medier med dagligt raseri från alla håll fanns inte. 

Är Ny Demokrati och de traditionella partiernas hållning gentemot dem jämförbara med Sverigedemokraternas roll i svensk politik idag? (Ny Demokrati tre år i riksdagen och 6,7 procent – SD åtta år i riksdagen och 17,5 procent i årets val).

– Ny Demokrati var också ett högerpopulistiskt parti, och blev allt mer invandrarfientligt. Huvudfrågor för dem var sänkta skatter och minskat u-landsbistånd. Det hade dock ingen nazistisk historia. NyD var också rörigt och splittrat; dess riksdagsledamöter voterade inte sällan olika. Några stora överenskommelser med Ny Demokrati skedde inte, dock samtalade Carl Bildt med Ian Wachtmeister och också i riksdagsutskotten fördes samtal. 

Vilken betydelse hade de överenskommelser som slöts mellan den moderatledda minoritetsregeringen 1992 och Socialdemokraterna för Sveriges utveckling i stort? 

– Överenskommelsen hösten 1992 fick stor betydelse. Socialdemokraterna vann ju valet 1994 och fortsatte den inslagna politiken, som grundade sig på överenskommelsen, med skillnaden att de ökade skatterna. Den stora överenskommelsen ledde till att vi återvände till ekonomisk tillväxt och att arbetslösheten sjönk.

Och hade det någon betydelse för partiet Ny Demokratis fortsatta utveckling?

– Hade den borgerliga regeringen valt att genomföra programmet med Ny Demokrati hade hela den politiska debatten sannolikt utvecklats till stor blockpolitisk aggressivitet. Men att Ny Demokrati hölls utanför betydde inte så mycket just för dem. 

Vad anser du om Liberalernas roll i dagens regeringssamtal. Hur viktiga är de mindre liberala partierna för regeringsbildningen?

– Centern är ju de centrala. De har vågmästarställning. Och både C och L har varit tydliga i vallöftet att de inte kommer att medverka till att ge SD inflytande. Sviker de det löftet kommer det att leda till intern splittring, men också sannolikt till opinionskatastrof. Att släppa fram en Löfvenledd regering strider också mot vad som sagts i valrörelsen och har knappast förankring bland partiernas väljare. Men om alternativen är att antingen släppa fram en SD-stödd regering, släppa fram Löfven eller låta det bli nyval har Centern och Liberalerna en nästan omöjlig situation.

C och L har kritiserats för att inte kunna bestämma sig för vad de vill, särskilt Annie Lööfs uttalanden om regeringskonstellationer har ifrågasatts. Att säga nej till att göra sig beroende av Sverigedemokraterna är dock något samtliga partiföreträdare sagt och fortsatt säger. Vad är det som gör att löften om SD-isolering betyder mer när de kommer från Lööf och Björklund?

– Lööf och Björklund var i valrörelsen långt mer tydliga än KD och M. I motsats till Moderaterna finns det heller ingen kamp om väljarna mellan mittenpartierna och SD. 

Det tycks, åtminstone hos det borgerliga blocket, finnas en samsyn kring att DÖ inte var den bästa lösningen 2014 för Sverige. Ändå framstår det som att man över parti- och blockgränser också vid detta val varit närmast överraskade över valutgången och det parlamentariska läget igen. Är partierna och nuvarande partiledare intresserade av att regera och vilka är mest angelägna, utifrån hur du läser situationen idag?

– DÖ drevs främst av Moderaterna och blev snabbt misslyckad opinionsmässigt. Dessutom sträckte sig DÖ över 2022 års val vilket framstår som helt orimligt; att man 2014 skulle bestämma hur riksdagsledamöter valda 2022 skulle rösta. Självfallet är alla partiledare intresserade av att regera och genomdriva sitt partis åsikter - samt att hålla vallöftena. Problemet är att det inte finns någon majoritet. Det gör att man måste komma överens över blockgränserna - eller lösa upp blocken. 

– När Fredrik Reinfeldt 2005 bjöd in de övriga icke-socialistiska partierna till att forma en allians innebar det en långt djupare gemenskap än det tidigare ”borgerliga samarbetet”. De olika partierna framstår ofta som fraktioner av ett övergripande parti. Det strider mot partiernas ideologier och är i en kris av dagens slag inte hållbart.

Vad betyder talmannens besked idag om att ta processen vidare i gruppsamtal utifrån de angivna konstellationerna ( S MP Alliansen, S MP C L, Alliansen MP samt M och Allianspartier)? Och vilken statsministerkandidat är det troligast att en omröstning kommer ske om?

– Samtliga de alternativ talmannen anger strider mot bestämda ställningstaganden från partierna och mot vad Centern och Liberalerna lovat sina väljare. Det som måste prövas är en liten regering med C+L+MP. Om S och V lägger ner rösten kan den tillträda. Men också den kommer sannolikt inte få igenom sin budget. Nyval rycker allt närmare.

29 okt 2018