Medan Malmö har många svåra problem att hantera kostar staden på sig att ta fram ljud för nästan en halv miljon. Malmö behöver inte en dyr ”ljudidentitet”, skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN.

Bakgrunden är att Malmö stad betalat en kommunikationsbyrå för att dokumentera Malmös ljudbild. Ljudet ska framförallt användas för filmer som produceras av kommunen men också till annat. Kostnad: 485 000 kronor.

”Man skulle kunna tro att idén kom från ett barn på LSD. Men skrämmande nog är personerna bakom denna ”satsning” inte bara vuxna utan också – får man förmoda – alldeles nyktra. Staden har 159 (!) kommunikatörer, vilket verkar vara minst 158 för mycket”, skriver Lisa Magnusson som också menar att detta är något ett par drivna gymnasieelever hade kunnat slänga ihop på en dag.

”Malmö stad har åkt på en blåsning. Och det enda som är värre än att bli blåst är att vägra erkänna att man blivit blåst, att något alls skulle vara fel. För detta är själva garantin för att det kommer att ske igen”, skriver Lisa Magnusson i DN.

Malmö stad har betalat nästan en halv miljon för att dokumentera ljudet av staden. Kritiker menar att det är bortkastade pengar, skriver SVT.

En kommunikationsbyrå har spelat in ljud på olika platser, som skulle användas för att skapa ljudet av Malmö. Ljudet ska framförallt användas för filmer som produceras av kommunen men kan även komma att användas i andra sammanhang. En av dem som reagerat är Kalle Oldby, Malmöbo och före detta programledare på Sveriges Radio.

– Ansvarslöst av Malmö stad att ge pengar till en sådan här låtsas-hittepå-lekstuga där man ska spela in saker och bunta ihop dem när själva ljudupplevelsen av en stad är när man rör sig genom stan. Ansvarslöst, löjligt, onödigt, säger han.

Men Malmö stads kommunikationsstrateg Lucas Dietrichson menar att ljudarbetet kommer att innebära minskade kostnader för kommunen.

28 miljarder pumpas varje år in i ett system som skapar bidragsberoende. Marknadsekonomins misslyckande anses rättfärdiga stödet. Men det håller inte, menar krönikören Eva Cooper i Arbetsmarknadsnytt.

Kanske har bidragsentreprenörerna hittat en smart affär, men det är inte bra för skattebetalarna och det är inte heller där jobb eller välfärd skapas, anser hon.

”Det är inte så vi stärker innovationer och arbetsmarknaden. Innovationsstödssystemet behöver därför göras om från grunden, så att det faktiskt också fungerar för att få hållbara idéer att växa. Och då är det nog snarare en företagsvänlig skattepolitik, regelförenklingar och en bättre matchning på arbetsmarknaden som kan göra skillnad, än miljarder till stöd till några få med bra betalt”, skriver Eva Cooper.

40 miljarder kronor slösas bort varje år på statliga stöd till näringslivet, visar en ny rapport. Det är dags att staten slutar leka riskkapitalist, menar Christian Ekström, vd på Skattebetalarna. ”Man agerar destruktivt mot marknaden”, säger han till fPlus.

SvD har i en granskning gjort ett nedslag på Naturvårdsverkets många vidlyftiga finansieringar av klimatförbättrande åtgärder i samhället.

En av dem handlar om när myndighetens miljösatsning Klimatklivet finansierade förbundet Agenda 2030:s gycklarföreställningar, som skulle leda till kraftigt minskade utsläpp hos befolkningen i Västmanland. I utbyte mot myndighetens bidrag lovade förbundet att själva finansiera projektet med ideellt arbete för motsvarande 1,2 miljoner kronor.

Problemet var att de tillgodoräknade sig pengarna på ett godtyckligt sätt, bland annat genom att redovisa att publiken bidragit med totalt 264 000 kronor till projektet genom obetald arbetstid när de såg föreställningarna.

Flera personer som SvD har talat med beskyller Naturvårdsverket för att inte ha varit tillräckligt kritisk mot dessa glädjekalkyler.

– En motfinansiering måste ha ett riktigt ekonomiskt värde. Detta låter som något som gränsar till ren och skär idioti, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet.

Han får medhåll av Björn Carlén, miljöekonom på Konjunkturinstitutet.

– Som ekonom och skattebetalare blir man upprörd. Det här riskerar att ge miljö- och klimatpolitiken dåligt rykte, säger han.

I nuläget ska Naturvårdsverket har tagit bort möjligheten att finansiera projekt med påstådd ideell arbetstid, enligt Nanna Wikholm, projektledare på Klimatklivet.

Bråket mellan Slöseriombudsmannen och Miljöpartiet fortsätter. Tidigare i år utsågs den svenska klimatpolitiken till årets värsta slöseri efter en omröstning av Skattebetalarnas Slöseriombudsman. MP-språkröret Isabella Lövin ansåg att Slöseriombudsmannen, eller Johan Gustafsson som han egentligen heter, sysslar med fake news och alternativa fakta.

Lorentz Tovatt, klimatpolitisk talesperson för MP, skrev i måndagens Expressen att ”med dold agenda och rena lögner försöker lobbyorganisationen Skattebetalarna svartmåla den politik som den internationella miljörörelsen utnämnt till bäst i världen”.
”Riksrevisionen och konjunkturinstitutets granskningar används som slagträn i debatten om effektivitet men den åtgärd som de beskriver som mest effektiv – ett högre pris på utsläpp – det kampanjar samma borgerliga opinionsbildare emot”, skriver Tovatt i Expressen.

I en slutreplik kritiserar Johan Gustafsson MP-ledamotens svar:

”Lorentz Tovatt (MP) passerar i sin tur anständighetens gräns när han i stället för att bemöta kritiken inte gör någonting annat än häver ur sig anklagelser och insinuationer som han inte ens bemödar sig med att precisera och underbygga”, skriver han på Expressen Debatt.

Han fortsätter:

”Trots att regeringen satsar betydligt mer pengar får vi alltså klart mindre utsläppsminskningar än innan Miljöpartiet fick inflytande över hur pengarna ska användas”.

Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin reagerar starkt på att den svenska klimatpolitiken skulle vara ett slöseri. Alternativa fakta och lögner ligger bakom Slöseriombudsmannens utmärkelse ”Årets slöseri”, säger hon till fPlus. Poängen är att regeringens klimatpolitik har misslyckats, kontrar Slöseriombudsmannen.

Personlighetstester är ett vanligt hjälpmedel för arbetsgivare vid rekrytering, och svenska kommuner är inget undantag. Men en undersökning visar att en stor del av kommunerna lägger pengar på tester som inte är certifierade, rapporterar DN.

Totalt visade undersökningen från Jobmatch Sweden att de svarande kommunerna i enkäten lagt 15 miljoner kronor på tester som inte granskats. Enligt Sara Henrysson Eidvall, ordförande för nationella föreningen för arbets- och organisationspsykologer, kan icke-certifierade tester vara bra men många bygger på modeller som inte har något med psykologisk vetenskap att göra. Därmed kan de också vara irrelevanta för arbetsgivaren.

Hon drar paralleller till sjukvården, att om man måste opereras vill man också att det sker utefter beprövade metoder med god evidens. Samma krav ska man ställa på andra tjänster, inom hela den offentliga verksamheten.

– Det handlar ju om skattepengar. Ska man bedöma vanliga människor ska det ske på ett schyst sätt, säger Sara Henrysson Eidvall, till DN.

Svensk klimatpolitik är årets värsta slöseri 2019. I alla fall när svenska folket får bestämma. Regeringens klimatpolitik tilldelas därför utmärkelsen av Skattebetalarnas Slöseriombudsman. Men Isabella Lövin tänker inte ta emot utmärkelsen.

Tobias Samuelsson, skribent på tankesmedjan Timbro, ser en trend där svenska kommuner slösar skattepensar på förlustbringande marknadsföringskampanjer. Något som kan ske ostraffat så länge andra kommuner får så för notan via det kommunala utjämningsystemet, skriver han i en krönika.

Han belyser ett exempel där Malmö stad har lagt miljontals kronor på kampanjer där influerare ger en positiv bild av kommunen.

Ett annat exempel är att Hörby har satsat på en sju avsnitt lång Youtube-serie om stadens potatismarknad.

Båda är tecken på samma fenomen som kommit att benämnas som den entreprenöriella staden. Med andra ord viljan att sätta sin respektive kommun på kartan och få fart på den kommunal tillväxten.

Problemet är att tillväxten inte är garanterad. Däremot är riskerna för skatteslöseri överhängande. Ett slöseri som naggar på kommunens välfärdsåtaganden som äldreomsorgen.

Boven i dramat är utjämningsystemet som raderar ut skillnaden i skattintäkter mellan kommunerna. Även om det går att argumentera för att demografiska förändringar gör att kommunerna behöver mer pengar, behöver det också finnas incitament och skäl att ta eget ekonomiskt ansvar, skriver Samuelsson.