Bevaka
De politiska partierna

Markus Uvell.
I flödet

Småpartierna överlever (nog) valet, men klokt att stödrösta

Höstens val är unikt på flera sätt, bland annat för att ovanligt många partier enligt mätningarna ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Inte bara KD utan i detta val även MP och L har så lågt stöd att det är tänkbart att de åker ur riksdagen.

Jag har efter mycket funderande kommit fram till att jag tror alla tre partierna sannolikt kommer klara spärren i år. Jag är inte helt säker, men det framstår som det mest realistiska. Skälen skiljer sig mellan de tre partierna.

För KD finns en lång historia av stödröster från framförallt konservativt lagda M-sympatisörer. Som opinionsmätningarna ser ut just nu kommer KD förvisso att behöva ännu fler stödröster än vanligt. Mätningar från både Inizio och Ipsos visar att andelen väljare som kan tänka sig att stödrösta har ökat, och att KD är det mest populära partiet att stödrösta på.

Till detta kan läggas att uppsvinget för konservativa idéer i opinionen nog har ökat M-sympatisörers insikt i att KD behövs. Den största osäkerhetsfaktorn är hur M:s eget opinionsstöd utvecklas: om M ser ut att vara på väg mot ett dåligt resultat kommer färre ”våga” stödrösta på KD. Men jag tror stödrösterna sannolikt blir tillräckligt många.

För L finns ingen motsvarande tradition av att stödrösta, så på det sättet är utgångsläget sämre. Samtidigt är L:s situation mindre akut. I senaste sammanställningen Svensk Väljaropinion ligger L på 5,3 procent – mer än dubbelt så stort stöd som KD.

L har dessutom en ganska populär och framförallt rutinerad partiledare, samt lojala kärnväljare. Om L skulle åka ur vore det en stor skräll, partiet har spelat en central roll i svensk politik mycket länge. Men jag tror inte det kommer att ske detta val.

MP är av allt att döma mest illa ute av de tre partierna. Det finns ingen vana att stödrösta på MP, partiet har inte ”ägarskapet” i någon viktig sakfråga och dess båda språkrör är de partiledare för vilka störst andel väljare helt saknar förtroende. Historiskt vet vi också att MP brukar tappa stöd i valrörelsen, motsatsen till det mönster till exempel KD brukar uppvisa.

Skälet att MP ändå kan klara sig kvar i riksdagen har att göra med det faktum att de ändå vänder sig till en mycket bred väljargrupp – de klimatengagerade livsstilsväljarna. Även om MP har tappat mark till C i miljöfrågan finns det av allt att döma en inte försumbar grupp väljare som ser fördelar med att ett renodlat miljöparti finns i riksdagen. Så jag lutar åt att även MP klarar sig.

Spelar det någon roll, kan man förstås fråga sig? Om nu så få sympatiserar med dessa partier kommer det väl inte att vara så allvarligt om de åker ur riksdagen? Men i höstens ytterst jämna val kan det tvärtom få ganska dramatiska konsekvenser.

M skulle ha stor nytta av KD för maktbalansens skull – dels gentemot C och L, dels gentemot SD. För S är det viktigt att både L och MP klarar spärren – annars framstår det redan krystade resonemanget om ”blocköverskridande regering” som helt verklighetsfrämmande.

Så nej, jag tror inget av de tre småpartierna kommer att åka ur riksdagen. Och ja, den som kan tänka sig att stödrösta bör särskilt noga överväga den möjligheten i höstens val. Stödrösterna kan visa sig viktigare än vanligt.

25 jul
Markus Uvell.
I flödet

Inga nya riksdagspartier i höst

Inför höstens riksdagsval är det framför allt två nya partier som gör anspråk på att bli invalda: Medborgerlig Samling (MED) och Alternativ för Sverige (AfS).

MED är ett allmänborgerligt parti med bland annat restriktiv invandring som en profilfråga. AfS är ett parti på rasideologisk grund som startats av före detta SD-medlemmar som uteslöts sedan de vägrat acceptera att svenskhet är en fråga om kultur och inte genetik.

Har de då någon chans att komma in i riksdagen? Nej, knappast. Detta främst av tre skäl.

För det första föds nya partier erfarenhetsmässigt ur protest mot samhällsutvecklingen, MED och AfS har inte burits fram av någon sådan protest.

Dåvarande KDS bildades 1964 i protest mot bland annat minskningen av kristendomsundervisningen, Miljöpartiet bildades 1981 i protest mot miljöförstöringen, SD bildades 1988 som en protest mot det mångkulturella samhället.

För MED och AfS saknas sådan logik. Det är snarare tvärtom: först har ett gäng bestämt sig för att starta ett parti, sen försöker man piska upp ett missnöje som ska ge röster. Det har hittills aldrig fungerat i Sverige. Missnöjet måste komma först.

Saknar profil

För det andra saknar partierna en unik politisk profil, en ”egen” fråga som är relevant för den grupp de vill nå. MEDs program är ett axplock av frågor som redan drivs av andra borgerliga partier, och ingen unik egen profilfråga går att hitta.

AfS program är också ganska allmänt hållet, med ”återvandring” (det vill säga påtvingad utvisning även av utlandsfödda med uppehållstillstånd) som undantag. Däremot är det uppenbart att partiets rasideologiska grund inte lockar mer än en ytterst liten grupp. Ingenting i attitydmätningar ger stöd för att det skulle finnas utrymme för ett parti ”bortom” SD.

För det tredje saknar de starka företrädare. I dagens mediala miljö finns förvisso fler mediala plattformar än när till exempel KDS bildades, men i gengäld är konkurrensen om utrymmet stenhård. Och varken MED eller AfS har företrädare som är sedan tidigare kända eller har några särskilt framträdande retoriska eller mediala förmågor.

Feministiskt Initiativs till synes fruktlösa kamp visar hur svårt det är. FI hade ”allt” – bas i utbrett missnöje, ett program med egna profilfrågor, en ytterst skicklig företrädare i Gudrun Schyman – och ändå bar det inte in i riksdagen.

Även opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. I sammanvägningen Svensk Väljaropinion samlar gruppen ”övriga” nu 3,2 procent. Detta inkluderar FI, MED, AfS samt en rad riktigt små partier. Och då vet vi dessutom att nya partier ofta överskattas i mätningarna.

Vi kommer säkert få se fler nya partibildningar framöver. Men när den nya riksdagen samlas efter valet lär vi inte få se några nya partier i kammaren.

11 jul