Efter pandemin behövs en politik för ett nytt ekonomiskt läge. Loket som drar oss ur krisen är näringslivet, av det enkla skälet att det inte finns någon annan som kan göra det, skriver krönikören Fredrik Johansson.

Världen befinner sig mitt uppe i en pandemi av en magnitud som ännu är svår att överblicka. Till ett mänskligt lidande med – hittills – tiotusentals döda och än fler sjuk  a, läggs den massivaste ekonomiska chock som vi har upplevt på global nivå sedan andra världskriget.

I ekonomkåren råder det tämligen bred enighet om att pandemin närmast är att betrakta som en naturkatastrof. Företagen behöver hjälp att övervintra och normala ekonomiska mekanismer för omstrukturering är i hög grad satta ur spel.

Görs inget kommer vi inte – för att tala med den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter - att få kreativ förstörelse, vi kommer helt enkelt att bara få förstörelse.

Staten behöver agera för att se till att företag kan övervintra och strukturer för produktion och distribution förbli någorlunda intakta. Vad som görs nu kommer att bestämma om de kommande åren ska ägnas åt att bygga upp det som raserats, eller om ekonomi och samhälle kan göra en nystart. Detta är vad starka statsfinanser ska användas till.

Men det kommer – även om det just nu kan kännas svårt att tro det – en tid efter COVID-19. En ny normalitet.

Världen, Europa och Sverige behöver en ekonomisk politik för den nya ekonomiska situation som vi då går in i.

Det behövs en agenda som handlar om hur näringslivet kan utgöra loket för att dra Sverige efter att vi lämnar den akuta krisen bakom oss. Av det enkla skälet att ingen annan långsiktigt kan göra det.

Ett sådant program bör ha fem distinkta delar.

1. Företagslinjen – Öka konkurrenstrycket

Konkurrenstrycket i ekonomin behöver återställas och stärkas efter krisen. Dagens kris får inte bli en förevändning för avskärmning från internationell konkurrens eller för långvariga understödssystem. Problemet under COVID-19 är inte att svenska företag inte klarar tuff konkurrens eller svåra tider, utan att den akuta krisen i viktiga delar omöjliggör rationellt ekonomiskt agerande och normalt företagande.

Men utgångspunkten måste vara att det som gäller nu inte gäller i normalläget. Vi lever i ett ekonomiskpolitiskt undantagstillstånd.

Såväl Sverige som andra länder har dålig erfarenhet av hur tillfälliga kris- och krigsregleringar blir permanenta långt efter att freden har utbrutit eller krisen hävts. Den svenska hyresregleringen infördes som bekant under andra världskriget och har sedan dess aldrig på allvar kunnat avskaffas.

Sverige bör driva en hård linje i EU för att inskärpa att den inre marknaden fungerar och det regelverk som kringgärdar den verkligen upprätthålls. Vi ska lyfta våra undantagsregler och vi ska kräva att andra gör det. Och det måste ske skyndsamt, för det kommer inte att bli enklare senare.

2. Strukturpolitik

Efterkrispolitiken kommer nödvändigtvis innehålla stora efterfrågestimulanser. Men det kommer inte att räcka. Näringslivet måste vara dragloket ut ur krisen och ska det vara det så krävs åtgärder som stärker konkurrenskraften och ekonomins funktionssätt. Billiga och enkla pengar tar förr eller senare slut. 

I Sverige har det varit tydligt hur finansminister Magdalena Andersson har agerat och argumenterat i dessa delar. De åtgärder som hittills presenterats under den akuta krisen har varit mindre än i flera av våra konkurrentländer och regeringen har fått återkomma med mer ambitiösa program. Det förklaras sannolikt till del av att man – av ekonomiska och politiska skäl – vill ha torrt finanspolitiskt krut till efter krisen. Finansministern säger sig vilja ”kickstarta” ekonomin. Valet 2022 spelar naturligen också en roll. Politikens konjunkturella vanor är starka.

Det finns en uppenbar risk att efterkrispolitiken får ett närmast ensidigt finanspolitiskt fokus – företrädesvis med höjda statsbidrag till kommunerna och andra stimulansåtgärder.

Det kommer att vara otillräckligt. Dels mot bakgrund av att Sverige efter ett strukturpolitiskt förlorat 2010-tal redan har försvagad konkurrenskraft, dels då en del av våra konkurrentländer kan förväntas genomföra strukturpolitiska reformer som ett svar på krisen.

Om Sverige inte har en stark strukturpolitisk komponent i Efterkrisprogrammet så kommer pandemins långsiktiga ekonomiska effekt vara att vår relativa konkurrenskraft försämrades ytterligare.

3. Utbudsstärkande efterfrågepolitik

De stimulanspaket som läggs efter krisen bör ha en stark utbudsstimulerande profil och bidra till att stärka incitamenten för arbete, företagande och investeringar. Sänkta skatter på arbete och utbildning bör vara en del av den politiken, men också företagsbeskattningen bör ses över för att stärka konkurrenskraften.

Kommunsektorn var pressad redan före pandemin och det kommer att behövas ökade resurser, men i möjligaste mån bör andra efterfrågestimulanser stärka utbudssidan i ekonomin. Sänkta skatter istället för höjda bidrag, bör vara ledstjärnan.

4. Arbetslinjen

De åtgärder som görs för att hjälpa människor som blir av med jobbet på grund av COVID-19 måste ses som de tillfälliga krisåtgärder de är. På samma sätt som företagslinjen skyndsamt ska återupprättas när krisen är över, så måste det också gälla arbetslinjen. Att exempelvis permanenta nu genomförda tillfälliga förändringar i a-kassan skulle leda till minskat arbetskraftsutbud, svagare sysselsättning, försämrade offentliga finanser och långsiktigt ökat utanförskap.

Efter pandemin behöver arbetslinjen stärkas – inte försvagas.

5. Förvara de europeiska och globala strukturerna

Den fria handeln och den internationella öppenheten kommer stå inför svåra utmaningar efter COVID-19. Det gäller också inom EU. Sverige bör vara en ledande kraft i arbetet med att försvara den globala ekonomins institutioner och inte minst den fria handeln. Här behövs nya och gamla allianser.

Hur svensk ekonomi klarar pandemin bestäms av vad vi gör nu. Det avgör om det finns något för Magdalena Andersson att ”kickstarta” när krisen lägger sig. Men Efterkrisprogrammet kommer att avgöra det kommande decenniets ekonomiska och ekonomiskpolitiska utveckling.

Efter krisen kan vi i bästa fall stå inför ett nytt 1990-tal. I värsta fall inför ett nytt 1970-tal.

Gör vi rätt kan Sverige gå starkare ur detta. Gör vi fel riskerar vi åratal – i värsta fall decennier – av kronisk ekonomisk kris.

Fredrik Johansson, senior director på kommunikationsbyrån Hallvarsson&Halvarsson. Skriver bland annat om samhällsutvecklingen.