Fredrik Johansson: Från min horisont

Krönikör: Därför diskuteras hellre klyftor än samhällsproblem

Växande klyftor är enklare att prata om än verkliga samhällsproblem. Utjämna är mer attraktivt än tillväxt och reallöneökningar. Men dagens debatt om klyftorna bäddar för hur vi kommer att ligga senare, skriver krönikören Fredrik Johansson.

”Ökade klyftor” är en av de stora utmaningar som regeringen och dess stödpartier listar i inledningen av den så kallade Januariöverenskommelsen. Tillsammans med bland annat gängbrottslighet, rasism och demografi. Det är också ett av målen med den skattereform som aviseras i överenskommelsen. Att ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”.

Stämmer detta? Är klyftorna en stor utmaning för Sverige? Är ekonomisk ojämlikhet ett lika trängande samhällsproblem som gängbrottslighet?

1981 var Gini-koefficienten i Sverige 0,193. Gini mäter inkomstfördelning – där 0 är fullständig utjämning (att alla har lika mycket) och 1 betyder total ojämlikhet (att en person har alla tillgångar). 0,193 är den lägsta uppmätta Gini i Sverige (Källa: Ekonomifakta).

Sedan dess har Gini-koefficienten ökat. Vilket många debattörer är snabba att påpeka. Vissa med illa dold nostalgi kring det tidiga 1980-talets olika kvaliteter.

Tittar man mer noggrant på vad som hänt sedan 1981 är bilden inte lika entydig.

Inkomstfördelningen har legat still

Under det senaste decenniet har inkomstfördelningen tvärtom legat still. Om man rensar för kapitalinkomster. Den svenska lönestrukturen har efter 2005 till och med bidragit till ökad ekonomisk jämlikhet (enligt beräkningar från regeringen). En förklaring är rimligen utvecklingen på arbetsmarknaden och att fler kommit i arbete. Går man från försörjningsstöd till arbete så tjänar man mer.

I ett internationellt perspektiv förblir den svenska ekonomiska jämlikheten också mycket stor. När OECD listar 39 länders Gini så hamnar Sverige på plats 31 – vi ligger i ett sjok med våra nordiska grannländer. På Världsbankens – förvisso mer osäkra lista – så hamnar vi på plats 148 av 158.

Däremot har alltså kapitalinkomsterna ökat. Vilket också påpekas i debatten. Avkastningen på kapital sägs växa i relation till avkastningen på arbete – som en funktion av automatisering, digitalisering etc. Men också på grund av sänkta skatter.

Den trenden finns, inte minst internationellt, Men ser vi till ökade svenska kapitalinkomster så ligger förklaringen inte främst där, utan på bostadsmarknaden.

Nationalekonomen Andreas Bergh har visat hur en avgörande del av de ökade inkomstklyftorna på grund av kapitalinkomster beror på reavinster på bostadsmarknaden.

Ekonomisk ojämlikhet beror alltså i hög grad på att lågproduktiva personer inte kommer in på arbetsmarknaden och att en illa fungerande bostadsmarknad gör att de som tillhör den svenska medelklassen gör stora kapitalinkomster på pappret (och betalar mycket stora summor i skatt i verkligheten) det år de flyttar.

Så detta borde väl vara lätt avdiskat i samhällsdebatten? Klyftorna är inte problemet.

Det är enklare att prata om annat än om verkliga samhällsproblem

Så kommer det nog inte att bli. Debatten om de ekonomiska klyftorna kommer ta stort utrymme under kommande år. För att det är enklare att prata om annat än det som är verkliga samhällsproblem.  

Att utjämna är helt enkelt politiskt mer attraktivt än att skapa förutsättningar för tillväxt och reallöneökningar. ”Beskatta de rika!” är ett kraftfullare slagord än ”Ett näringsklimat för 2,5 procent reallöneökningar över tid!”

De politiska förslagen kan antingen rikta sig mot de lägsta eller de högsta inkomstskikten. Och när man börjar rota i den politiska verktygslådan erbjuder sig ett antal möjligheter.

Antingen kan man höja den ersättningarna till dem som idag lever på försörjningsstöd – vilket är kopplat till levnadsstandard och inte till inkomstnivå. Det skulle innebära att trösklarna för att ta sig in på arbetsmarknaden höjs och att utanförskapet permanentas ytterligare. Arbetslinjen skulle försvagas. Långsiktigt skulle de verkliga klyftorna fördjupas.

Eller så kan man höja skatterna på kapital och kapitalinkomster. Det vill säga på företagande, investeringar och risktagande. Och möjligen på bostäder.

Stigande kapitalinkomster drivkraft bakom krav på nya löntagarfondsförslag

Och det kan naturligtvis bli värre. Föreställningen om att stigande kapitalinkomster ökar den ekonomiska ojämlikheten är också den viktigaste drivkraften bakom krav på nya och kreativa löntagarfondsförslag – i Sverige, men även i exempelvis Storbritannien.

Det kommer skada näringslivet och de långsiktiga möjligheterna för stigande reallöner. I ett läge där behovet av investeringar och risktagande kommer att öka, inte minska.

Dagens debatt om klyftorna bäddar helt enkelt för hur vi kommer att ligga senare.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer