Det är inte de privata försäkringarna som är felaktiga. Om det är något som ska reformeras så är det den allmänna sjukförsäkringen. Idag tvingas svenskarna betala dubbelt för vården.

Plötsligt for min frisörs hand ner till knät. Det var uppenbart att det smärtade, och när jag frågade hur det var fatt brast han ut i ett stort leende. 

“ Först trodde jag att Coronan skulle slå ihjäl min verksamhet och sedan pajade min menisk. Men som egenföretagare har jag ju privat försäkring, annars hade jag inte haft någon verksamhet att återvända till. Nu tror jag att det kommer lösa sig”. Därefter återgick han till att gräla på mig för att jag inte använder balsam.

Samtidigt som vårdskulden antar allt mer bibliska proportioner går socialminister Lena Hallengren ut och meddelar att de privata sjukförsäkringarna ska bort.

Rättvisans kvarnar mal långsamt brukar det heta, och tillämpad på svensk vårdorganisation får det betraktas som bokstavligt sant. Och än trögare ska det bli, om regeringen får som den vill. Samtidigt som den pandemirelaterade vårdskulden antar allt mer bibliska proportioner går socialminister Lena Hallengren ut och meddelar att de privata sjukförsäkringarna, de som min frisör och i runda slängar 660 000 andra svenskar tecknat, de ska bort.

Sak samma, att svenska patienter ändå skulle kunna söka och få ersättning för privat utförd vård- utomlands. Sak samma, att de som har riktigt mycket pengar kan köpa helprivat vård ändå - här hemma. Sak samma, om ett förbud för privata vårdgivare att ta emot både offentligt och privat finansierade patienter, i sin tur, innebär färre läkarhänder som kan hjälpa till att beta av den offentliga vårdskulden. 

De privata sjukförsäkringarna, de ska alltså bort, meddelade Hallengren samtidigt som hon tillsatte en utredning som nu har fått i uppdrag att ta fram argument för denna bakvända politik. 

En rapport på temat privata sjukförsäkringar som gavs ut så sent som i mars av Vårdanalys gav förvisso Hallengren rätt i två av hennes huvudinvändningar mot den nuvarande ordningen:  försäkringspatienter får onekligen vård snabbare än de som fastnat i de offentliga vårdköerna. Och de som tar del av vården har ofta mindre akuta behov. Det hade å andra sidan varit tämligen sensationellt om den hade kommit fram till något annat. Den vård som erbjuds försäkringstagare får enligt lag inte vara akut, och erbjuder i stor utsträckning förebyggande vård och rehabilitering, vid sidan av enklare operationer. Att även dessa insatser genererar stora samhällsvinster i minskat lidande, uteblivna sjukdagar och sjukhusbesök är möjligen också, sak samma i statsrådets ögon.

Faktum är att den största inkomstgruppen bland försäkringstagarna tjänar under 37 000 i månaden.

Men vilka som faktiskt tecknar försäkringen borde inte vara det. Särskilt inte om ett förbud ska motiveras med klass, rättvisa och legitimitet. 

Av de tre branscher som har flest tecknade privata sjukförsäkringar är bygg och anläggning störst, vid sidan av finans. Krävande branscher med gott om arbetarjobb som förutsätter fysisk arbetsförmåga, och där en privat sjukförsäkring kan vara skillnaden mellan att få en trasig menisk opererad på en vecka eller sjukskrivning i ett halvår. Det är även mot dem som Hallengrens klasskamp riktar udden. De, och mängder med småföretagare. Faktum är att den största inkomstgruppen bland försäkringstagarna tjänar under 37 000 i månaden. Majoriteten av alla svenska fackförbund erbjuder idag sina medlemmar privata sjukförsäkringar. 

Förr eller senare tröttnar människor på att betala dubbelt, och jag undrar om det inte är där, i den brytpunkten, vi befinner oss nu.

Idag betalar den som köper en privat sjukvårdsförsäkring två gånger för sin vård, både genom skatten och genom den privata försäkringen. Hur blir det med legitimiteten för den svenska modellen då, viljan att betala skatt? Ja, den vilar sannolikt främst på att utställda löften om välfärdsleverans faktiskt hålls, innan man börjar gaffla om nya familjeveckor. Kanske är det snarare så att dessa nödlösningar på välfärdsstatens planmisslyckanden har förlängt livslängden på den svenska modellen, än dess motsats. 

För det tredje kan skatteviljan antas minska hos den som köper en privat sjukvårdsförsäkring och därmed betalar två gånger för sin sjukvård, dels via skatten, dels via (den förvisso subventionerade) försäkringen

Men förr eller senare tröttnar människor på att betala dubbelt, och jag undrar om det inte är där, i den brytpunkten, vi befinner oss nu. Förra året föreslog organisationen Företagarna att man skulle utreda om inte Sverige behövde ett alternativt, privat trygghetssystem som möjliggjorde för entreprenörer att helt enkelt göra exit. Över hälften av deras medlemmar svarade i en undersökning att de hellre tar ett större eget ansvar för sin sociala trygghet i utbyte mot lägre sociala avgifter. Då skulle de också kunna använda ett system designat för att de faktiskt ska kunna nyttja de tjänster de idag betalar för. 

Den utredningen skulle behöva sjösättas nu. Och när man ändå håller på, borde man samtidigt titta seriöst på frågan om vi inte bara borde ha kompletterande sjukförsäkringar som plåster på såren, utan ett helt försäkringsbaserat vårdsystem av det slag som finns i Schweiz eller i Holland: välfungerande, högkvalitativa, heltäckande och köfria. 

Så här kan det faktiskt inte få fortsätta. 

Karin Svanborg-Sjövall är avgående vd för tankesmedjan Timbro. I höst påbörjar hon ett nytt liv som som frilansskribent med ett bokprojekt kring ämnet ”populismen och staten” där hon ska resa runt i Europa - så snart hon blir insläppt, vill säga.