Krönika: Frihet är den bästa muren
Det samhälle som vill ha kvar sina invånare borde lära sig den simpla historiska läxan som kommunistiska stater vägrar göra: Det är inte murar, övervakning och hot om straff som gör att människor stannar kvar. Det är snarare något helt annat, skriver fPlus-reportern Ana Cristina Hernández.
Det kan ha varit det mest lyckosamma misstaget någonsin, när Günter Schabowski, Östtysklands politbyrås medieansvarig, på en presskonferens råkade säga att möjligheterna för invånarna i den östtyska sidan att besöka Västtyskland skulle börja gälla ”omedelbart”.
Egentligen var meningen, vilket Schabowski ännu inte hade hunnit läsa sig in på, att medborgarna skulle bli tvungna att söka om tillstånd. Men ödet var envist och natten slutade med ett yrande Berlin och gränsvakter som förvirrat såg på när folket klättrade över det som för bara några minuter sedan hade hindrat friheten från att tränga in till Öst.
Många minns natten i fråga – den 9 november 1989 – som nu fyller 30. Berlinmurens fall ingår i kategorin ”historiska event där alla vet vad de gjorde den dagen”. Men vem minns egentligen huvudanledningen till varför muren uppfördes? Att Östtyskland inte ville att dess invånare skulle fly till Väst är det rätta men kortfattade svaret. För att få en mer detaljerad bild krävs det dock en närmare titt på situationen i efterkrigstidens DDR.
Efter andra världskriget delades Europa, Tyskland och Berlin i en östlig kommunistisk del och en demokratisk i Väst. När det började gå upp för människorna bakom järnridån att deras framtid hotades av ytterligare en omgång despotiska regimer valde många att fly. Mellan åren 1949 och 1961, innan muren uppfördes, flydde runt tre miljoner östtyskar till den västra sidan. Sommaren 1961 lämnade ungefär 1 000 personer per dag. Landets exodus var så problematisk att ledningen i DDR redan år 1953 begärde att få bygga en mur men utan att få gehör från Sovjetunionen.
Men de länder som implementerar kommunism får förr eller senare hantera samma demografiska problem: de första som lämnar är de yngsta, de med störst frihetslängtan och störst förhoppning om framtiden. Så var det även i Östtyskland, Sovjetunionen och resten av de kommunistiska satellitstaterna. De flesta av de som flydde, även efter att muren uppfördes, var välutbildade personer i 25-årsåldern. Detta, tillsammans med den tidigare förlusten av unga förmågor under kriget, ledde till en ”brain drain” utan dess like. Situationen blev ohållbar för DDR och den 13 augusti 1961 var gränsen nådd – den fysiska separationen av Öst och Väst inleddes.
Utbildade personer i arbetsför ålder är den mest produktiva samhällsgruppen. Andra grupper spelade mindre roll för DDR. Faktum är att i början av 60-talet infördes det lättnader som innebar att bland annat pensionärer fick resa till Väst – något som inte andra fick göra utan synnerligen starka skäl. Därför är det paradoxalt att ett kommunistiskt system, som påstår sig vara arbetarens paradis, som skryter om sina solidariska, vitala, och hårt uppoffrande invånare, och vars syfte är att bevisa för världen att ideologisk renlärighet är ett större incitament än marknadsekonomi, förlorade den ena produktiva personen efter den andra.
Det är värt att notera att det inte var främst, eller åtminstone inte bara, ekonomisk misär som östtyskarna flydde ifrån. Intellektuell frihet, yttrandefrihet och friheten att förkovra sig i sin passion var viktiga dragningskrafter hos Väst. Alla de som har levt i ett kommunistiskt samhälle känner till tristessen av att inte finnas till för sin egen skull utan för statens, känslan av när ens personliga ambitioner betraktas som en samhällsfara snarare än en förmåga att ta tillvara. Känslor som leder till att det utforskande sinnet och den inre mänskliga kapaciteten tynar bort.
Men få hinder stoppar den som suktar efter frihet. Runt 150 personer dog när de försökte ta sig över, eller under, Berlinmuren. Men ofattbart nog lyckades runt 5 000 människor att fly. Detta trots att muren långtifrån bara var en mur, utan en hårt övervakad dubbelmur med minfält, vakttorn, vakthundar, diken och maskingevär. Det samhälle som vill ha kvar sina invånare borde därför lära sig den simpla historiska läxan som kommunistiska stater vägrar göra: Det är inte murar, övervakning och hot om straff som gör att människor stannar kvar. Det är rörelsefrihet, yttrandefrihet, ägandefrihet och möjligheten att utvecklas som gör att människor frivilligt stannar kvar. Då behövs ingen mur.
