Antalet dödskjutningar i Sverige når sin högsta nivå hittills med närmare 300 skjutningar under 2018, varav 44 med dödlig utgång. Samtidigt som olika åtgärder och politiska förslag för att stävja utvecklingen av den grova brottsligheten diskuteras kämpar Kriminalvården med överbeläggningar.

Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg menar att det är dags att se över vilka som sitter inlåsta och börja tänka nytt, samt att dra lärdom av andra länder som kommit längre med alternativa straff och botgörningstanken.

– Överbeläggningen beror på att vi inte har tillräckligt med kapacitet att ta emot de som döms till frihetsberövande straff, vilket i sin tur beror på att klientantalet ökar för första gången på väldigt många år. Efter en lång period av minskat inflöde till våra anstalter kom ett trendbrott i början av 2017 och sedan dess har det ökat. En annan förklaring är att vi har gamla häkten och anstalter som gör att vi inte alltid klarar av de ökade krav som ställs på att bedriva verksamhet, till exempel kräver brandskyddsreglerna idag åtgärder som inte är förenliga med befintliga byggnader.

– I Sverige är den straffrättsliga grundidén sådan att om man har begått ett brott som har ett straffvärde som överstiger 12 månader så kan det inte bli fråga om annat än fängelse. Men för kortare strafftider ska frivårdspåföljder kunna vara ett alternativ. Ändå har vi idag väldigt många i fängelse som är dömda för brott som ger straff på sex månader eller kortare, närmare 70 procent av de som döms till fängelsestraff har sex månaders straff eller kortare.

– Man kan ha olika straffrättsliga teoretiska resonemang om fängelsestraff och för- och nackdelar med anstalt respektive straff som avtjänas ute i samhället. Och det är ett faktum att det allmänna rättsmedvetandet är väldigt förtjust i fängelsestraff. Men frågan är: vad gör vi när platserna tar slut? Av det krassa skälet måste vi fundera över ifall det verkligen är rätt personer som sitter frihetsberövade. När platsbrist råder behöver vi vara lite mer noga hur vi använder platserna. 

– Man behöver inte heller stirra sig blind på hur systemet ser ut just nu. En diskussion skulle kunna utgå ifrån hur systemet skulle kunna se ut med fler straff utan inlåsning. Vi har i Sverige en outvecklad samhällstjänst jämfört med andra länder och det finns också större möjligheter rent tekniskt idag med ny gps-teknik att utveckla övervakningen och därmed avtjäna kortare straff i hemmet.  Man kan fundera över om man inte även ska tillåta personer som är dömda för straff mellan 6 och 12 mån att kunna avtjäna straff i hemmet. Idag går gränsen vid 6 månader. 

– Nya Zeeland har en intressant utformad samhällstjänst. Deras kriminalvård liknar vår men till skillnad från oss har de själva uppdraget att utforma samhällstjänsten. Medan vi förlitar oss på kyrkorna  och frivilligorganisationerna för att kunna erbjuda de här grabbarna, som det i huvudsak handlar om, en väg tillbaka till samhället organiserar kriminalvården i Nya Zeeland själv samarbeten med civilsamhället och kommunerna. Där anlägger man till exempel vandringsleder och jobbar med olika miljöinsatser inom ramen för samhällstjänsten, för att nämna konkreta exempel.

– Tanken med ”botgörning” bygger på att den som är dömd för ett brott bär på en skuld till samhället som samhället ska ha betalt för. Det är egentligen en ganska outvecklad tanke här i Sverige. Det kunde vara intressant att utveckla, inte minst för att minska stigmatiseringen kring de som dömts för ett brott. Om man utfört ett arbete som handlar om att reparera relationen till samhället och som dessutom syns så kan det hjälpa både individen själv och samhället. 

– Majoriteten av de som döms gör det för narkotikabrott och våldsbrott. Sedan är det klart att i den mån polisen griper och domstolarna dömer så hamnar de gängkriminella per definition hos oss, men samtidigt är uppklarningen av den typen av brott låg. Av rapporteringen kan man ibland få intrycket av att de kriminella som det handlar om bara går runt och skjuter på varandra. Dessa personer har i själva verket en bred kriminalitet.

– Det är inte min roll att uttala mig om hur politiker ska hantera samhällsproblem. Det jag vill peka på är att det finns flera frågor som behöver belysas samtidigt.

– De allra flesta som döms till fängelsestraff döms för helt andra av typer av brott och har korta vistelsetider. Hälften av de som lämnar Kriminalvården varje år har avtjänat straff som är kortare än ett halvår, varav 85 procent av dessa har en faktisk vistelsetid på under två månader. I ett läge där vår kapacitet håller på att ta slut behöver vi titta på hur verkligheten ser ut.

– Det måste vara möjligt, menar jag, att föra två kriminalpolitiska diskussioner samtidigt, både om vad som är kostnadseffektivt och vad som gör att vi utvecklar ett tryggare samhälle.