Karin Svanborg-Sjövall: Från min horisont

Kejsaren är naken - det finns inga jobb i en död ekonomi

När pandemin nu går in i nästa fas, borde vi inte bara tala om en omstart av ekonomin utan också om en omställning av miljöpolitiken. Det menar Karin Svanborg-Sjövall som skriver att det finns mycket att lära av det globala samarbetet under coronakrisen.

Det finns inga jobb på en död planet. 

Så brukar delar av miljörörelsen argumentera när deras tillväxtkritiska målsättningar ställs mot dess sociala och ekonomiska konsekvenser. Nå, det finns nu inga jobb i en död ekonomi heller. Fråga de 71, eller möjligen 100, miljoner människor som Världsbanken befarar trycks in i extrem fattigdom som ett direkt resultat av den coronarelaterade, globala, recessionen. För första gången detta sekel kommer fattigdomen i världen inte att minska, i år. Hela, jag upprepar, hela den fattigdomsreduktion som den globala tillväxten åstadkommit sedan 2015 är bortsopad, med ökad svält, barnadödlighet och misär som följd. 

Nå, det finns nu inga jobb i en död ekonomi heller.

Men frågar man framträdande delar av den globala klimatrörelsen så verkar detta ändå vara en bisak. Medgrundaren till aktivistgruppen Extinction Rebellion, Clare Farrell, skrev i april att pandemin “visar vad som är möjligt”, även om hon varnade för att glädja sig åt de utsläppsminskningar som följt i krisen spår. “Sanningen är att de måste minska väsentligt mer om vi ska ha en chans att klara oss”. 

Liknande tongångar hördes från Greta Thunberg i hennes uppmärksammade sommarprat i P1. Visserligen beräknas de globala utsläppen minska med nästan 8 procent under 2020 enligt IEA, nästan exakt så mycket som UNEP hävdar krävs årligen för att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader ska nås. Men ett tillfälligt virus är en klen tröst när kapitalismen, och förhoppningarna om ny effektiv teknik, står i vägen för det rättvisa, hållbara och solidariska samhälle som Thunberg vill se istället för dagens ordning. 

“Helhet, moral, sanning och långsiktighet betyder ingenting längre. Våra kejsare är nakna, varenda en”, utbrast hon i sitt program. 

Frågan är: vilken kejsare? Om en global pandemi, med otaliga undantagstillstånd, krossad frihandel, exploderande extrem fattigdom, utraderat flyg och turism, stor social oro, grasserande psykisk ohälsa och massarbetslöshet gav oss 8 procent global reduktion i växthusgaser, hur mycket mer av samma vara tror Greta Thunberg och Clare Farrell att människor ska förmås stå ut med, om utsläppen ska minska “väsentligt” mer än nu? Till del har Farrell förstås rätt: de idéer som delar av miljörörelsen länge har flirtat med, ett system med upphävda demokratiska fri- och rättigheter, med centralplanerade kommandoekonomier i syfte att ransonera och begränsa konsumtion; allt detta var bevisligen möjligt. Nu har vi provat. Jag vågar påstå mig tala för folkflertalet när jag hävdar att det inte gav mersmak. 

Tänk om det unika globala samarbetet kring ett vaccin mot Covid19 skulle kunna bli en modell för utvecklingsarbetet med teknik som kan suga koldioxid ur atmosfären.

Och om det argumentet inte biter kvarstår faktum: det var inte heller nog, med miljörelsens egna mått. Med den lärdomen i ryggen borde vi nu, när pandemin går in i nästa fas, inte bara tala om en omstart av ekonomin utan också om en omställning av miljöpolitiken. Frågan är för viktig för att låta auktoritära, till och med revolutionära, idéer stå i vägen för en vettig och reell kraftsamling, som ger människan utlopp inte bara för hennes överlevnadsinstinkt utan också för hennes lika grundläggande drivkraft att fortlöpande förbättra sin livssituation. Då krävs förstås ökande, snarare än minskande, resurser, bland annat för att ta fram den livsviktiga teknik som kan hjälpa oss att få till stånd negativa nettoutsläpp, snarare än bara utsläppsminskningar. 

Betyder det då att det inte finns något att lära av de senaste månadernas minskade globala resursförbrukning? Tvärtom! Tänk om det unika globala samarbetet kring ett vaccin mot Covid19 skulle kunna bli en modell för utvecklingsarbetet med teknik som kan suga koldioxid ur atmosfären. Och när man nu har upptäckt att många åtminstone delvis kan arbeta hemma, kanske det stimulerar företag och deras anställda att minska arbetspendlingen - med stora miljövinster i minskad trafik -och goda besparingsmöjligheter för företag i lokalkostnader?

Det finns säkert ett oändligt antal lokala exempel på nya lösningar som kan skalas upp och som skulle göra verklig skillnad. För att det ska ske krävs dock inte bara ekonomiska incitament utan också grundläggande legitimitet; det vill säga kombinationen demokrati och marknad. Det spelar ingen roll hur arg Greta är på världsledare eller väljare: 100 miljoner extremt fattiga kan inte äta IPCC:s rapporter, och väljare i västvärlden accepterar inte dramatiskt sänkt levnadsstandard. Och ärligt talat: varför skulle de, när de åtgärder som nu vidtas ofta är så ineffektiva? 

Inom tio år ska Sverige ha minskat sina klimatutsläpp med 70 procent, enligt våra egna klimatmål. Genom EU har vi förbundit oss att tillsammans med andra medlemsländer få ner växthusgaserna med 80-95 procent till 2050. Som Expressenjournalisten Patrik Kronqvist nyligen konstaterade torpederar dock Miljöpartiet och regeringen det kanske viktigaste verktyget vi har just nu - den internationella utsläppshandeln - när de har försökt stoppa utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil, som ingår i EU:s system, för att idka egen klimatnationalism.

100 miljoner extremt fattiga kan inte äta IPCC:s rapporter, och väljare i västvärlden accepterar inte dramatiskt sänkt levnadsstandard.

Samtidigt stängs ren kärnkraft ner på politiska grunder och åtgärder som en feldesignad kemikalieskatt och den idiotiska plastpåseskatten införs - åtgärder som ökar det folkliga motståndet mot klimatåtgärder, utan att göra någon nytta.

Det är inte utan att jag förstår hur Greta kände, där hon stod i FN-skrapan:

– Hur vågar ni?

Karin Svanborg-Sjövall är avgående vd för tankesmedjan Timbro. I höst påbörjar hon ett nytt liv som som frilansskribent med ett bokprojekt kring ämnet ”populismen och staten” där hon ska resa runt i Europa - så snart hon blir insläppt, vill säga.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer