Jan-Erik Andelin

I svenska och finska vatten simmar samma politiska idéer

Samma lösningar om skatter, boende och konsumtion går igen i de olika länderna i Norden, skriver Jan-Erik Andelin, utrikeskorrespondent i Stockholm i sin senaste krönika för fPlus.

Innan det blev klart att Sverige skulle få en regering på Andreas Norléns tredje av fyra försök, rös vi en morgon till på telefonlinjen, min nyhetschef i Helsingfors och jag i Stockholm.

Ett extraval i Sverige verkade oundvikligt. Och det kunde bli en redaktionell utmaning för oss ifall det drog ihop sig till riksdagsval i både Sverige och Finland samma söndag i april.

Lyckligtvis blev det inte så. Finland går nu ensamt till val den 14 april. Det blir också slutet på mandatperioden för den konservativa ”Åkesson-koalition” som Finland, steget före Sverige, redan har prövat i fyra år.

Statsminister Juha Sipilä har regerat på en bas som i Sverige motsvaras av M, SD och ett C som i Finland är betydligt värdekonservativare (och större) än Annie Lööfs skogsgröna liberaler.

I Finland och Sverige tycks samma politiska idéer under ytan simma ut och in i tystnaden bland politikens bryggpålar.

Finland har också en värnskatt – som av militärhistoriska skäl tycks heta så i Sverige. I Finland kallas den ”solidaritetsskatt” sedan den i vår brokiga regeringspraxis 2013 infördes av en S-finansminister under en högerstatsminister. I Finland slår den till först vid årsinkomster på över 740 000 kronor och är till skillnad från Sveriges fem procent bara två procent.

Svensk skattebild är rätt lik dagens finländska. Vi är vardera i Europas topp-fem. Finland beskattar medellöntagare och förmögenhet lite hårdare; Sverige tar ut lite mera av rika privatpersoner samt av företagen, i både skatt och arbetsgivaravgifter.

I Finland införde företagsledaren Juha Sipilä – som tog steget att bli politiker, centerledare och statsminister – år 2016 tre kiky-dagar, extra arbetsdagar för alla finländare. I en överenskommelse med arbetsmarknadens parter sänkte hans regering i utbyte mot det löneskatten för arbetstagarna, och socialavgifterna för arbetsgivarna. Kiky kommer från en finsk förkortning av ordet för konkurrenskraft.

När Stefan Löfven nu tar itu med Januariavtalets skrivningar om arbetsrätten och de svenska uppsägningsreglerna kan det vara bra att minnas vad Sverige ur finländskt perspektiv för stunden har. Det är en relativ fred på arbetsmarknaden.

Finland har tio gånger fler arbetskonflikter och strejker än Sverige. Inte sällan har de kulminerat i en förödande sympatistrejk av det finska transportfacket som framför allt har stoppat exporthamnarna.

Finland kan också ha stora politiska strejker som till exempel då FFC, Finlands LO, gick ut mot den finländska regeringens nya flexicurity-modell för arbetslösa, modellerad på Danmark.

En finländsk arbetssökande mister flera procent av sina stödpengar om hen inte under en viss tid tar emot småjobb, är minst mikroföretagare eller går på fortbildande kurser. Större klipp i stödet blir det om man inte under två månader enligt plan söker minst ett jobb i veckan.

När stora delar av Sverige oroar sig för att SD en dag ska vandra in i regering och departement, är det kanske tänkvärt att den finländska ”aktiverande flexicurityn” infördes av en idébroder och sannfinländare som arbetsminister. Jari Lindström är en före detta lokal fackpamp från en nedlagd pappersindustri i sydöstra Finland. Utan större stöd från ett rutinerat parti var han också snabbt sjukskriven för att ministerjobbet var för brett och svårt.

Att komma till makten som populist innebär inte bara att man kan orera än mera om invandringen och motorsporten, fast nu med ministerbil och Säpovakt. Man tvingas också ta itu med rikets stora löpande frågor och utmaningar, och det med risken att bli impopulär.

I det avtal Stefan Löfven gjorde med mittenpartierna ska hyrorna släppas fria. Det har också betydelse i Sverige där tre av fem av er bor på hyra. I Finland har bara hälften så många hyresbostad och tvingas i stället skuldsätta sig och äga sin bostad. Finländsk snitthyra är också högre, kring 130 kronor per kvadrat mot den svenska siffran, drygt 90 kronor.

Finland avreglerade sin hyresmarknad 1995 och saknar också den mäktiga organisation som Hyresgästföreningen i lag är i Sverige. Den finländska avregleringen skapade gott om hyresbostäder långt in på 2000-talet. Först nu har hyrorna skenat iväg särskilt i Helsingforsregionen så att allt flera behöver bostadsbidrag. Det blir dyrt för kommunerna och driver många låginkomsttagare längre ut i storstädernas periferi.

I Sverige klagar många på att S, med Margot Wallström och Peter Hultqvist, har tagit monopol på utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. Fast i den svenska valrörelsen var det inte så många som anmälde sig för att utmana dem heller.

Sverige har samma konsensus om världen utanför landets gränser som vi i Finland har om skolan. Medan varje ny regering i Sverige vill införa nya grepp på pedagogiken – den här gången om betyg och mobiltelefoner – så är skolan i det finländska samhället en stombalk som det råder stort politiskt samförstånd kring, årtionde efter årtionde.

Därmed inte sagt att inte skolan skulle ha tagit stryk i Finland under de gångna fyra åren. Den har det långt knepigare än sitt segt goda Pisarykte i världen.

Den avgående nationalkonservativa regeringen i Helsingfors har inte heller varit särskilt vänlig mot bildning. Helsingfors universitet tvingades säga upp närmare 400 personer – utöver dem som lämnade skeppet, inte minst professorer, och sökte sig andra jobb i huvudsak utomlands.

Regeringen har också skurit hårt i Finlands ”yrkesskolor” som motsvaras av Sveriges yrkesinriktade gymnasier. I Finland håller en väldig bulk av utbildningsansvar på att skyfflas i famnen på finländska arbetsgivare och företag.

Jan-Erik Andelin är Nordenkorrespondent för Hufvudstadsbladet i Helsingfors.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer