Foto: Zandra Erikshed
Kulturskillnader i Sverige

Forskare varnar för att trycka undan religionen i samhället

Världens mest sekulära land. Så beskrivs Sverige allt som oftast. Hur väl stämmer den beskrivningen egentligen? fPlus har pratat med teologen Joel Halldorf som menar att det är för enkelt att säga att religionen är på väg att minska sitt inflytande i samhället, snarare menar han att vi borde prata mer om hur man praktiskt kan hantera den nya mångfalden i Sverige.

Två grupper som har svårt att förstå varandra

Halldorf menar att man kan tala om två parallella trender i det svenska samhället som delvis är på kollisionskurs med varandra. Dels en tilltagande sekularisering – även om också svenskar som betraktar sig som sekulära har en del andliga föreställningar och går till kyrkan vid högtider. Dels en ”robust minoritet” av aktiva religiösa som inte visar några tecken på att förvinna. Där ingår bland annat frikyrkor och muslimska församlingar.

– De här grupperna har svårt att förstå varandra, förklarar Halldorf.

– Majoritetssamhället har svårt att förstå vad religion är. Religionsfrihet betraktas som en tankefrihet, i stil med att man får tänka och göra vad man vill hemma. Men religion är en social och praktiserad sak som tar sig ut i det offentliga rummet: i form av aktiviteter och politisk aktivism, firandet av helgdagar, genom kläder och matföreskrifter liksom barnuppfostran.

Det finns också en viss förvirring i debatten när det gäller begreppet ”sekulärt samhälle”.

– Ofta hör man politiker och andra säga att vi ska ha ett sekulärt samhälle, men det stämmer inte. Vi har en sekulär stat, men samhället präglas av mångfald. Så länge vi har religiösa i Sverige kommer religion att synas, ja det ska synas i samhället, hävdar Halldorf.

Jämfört med övriga Europa och världen, hur skiljer vi oss åt när det gäller religion?

– Sverige och svenskarna sticker ut i de stora värderingsmätningarna som World Values Survey. Vi har en hög grad individualism och har svårt att förstå kulturella kollektiva uttryck. Det gör att vi uppfattar kulturella gemenskaper som förtryckande eller hotfulla. Vi är rädda att gemenskaper ska hota vår individuella frihet. 

Halldorf beskriver det som att vi är ”blinda inför vår egen kultur”.

– Vi tror att vi är objektiva och vetenskapliga men det finns en distinkt svensk kultur – och det är inte självklart att alla människor omfamnar allt i den.  

Större acceptans på kontinenten

På kontinenten har man större förståelse för andra uppfattningar, där är man heller inte lika mycket präglad av den ”sociala ingenjörskonsten” som här, menar Halldorf som också lyfter USA som har en helt annan tradition av att bejaka mångfald.

Du hävdar att ”post-sekulär” är bättre beskrivning av Sverige än sekulär. Vad menar du med det?

– Även om en sekulariserad identitet dominerar kan man inte utgå från att religionen är på väg bort i Sverige. Därför borde vi prata mer om det som håller på att bli det nya normala. Hur kan vi hantera inslaget av praktiserande muslimer, judar, kristna av olika slag i samhället på ett konstruktivt sätt? 

Är det svårt att vara troende i det svenska samhället?

– Det finns en stor förföljelse av kristna i världen, vilket vi inte har i Sverige, här har troende ganska långt gående rättigheter. Men det finns ibland en mer subtil diskriminering av religiösa, där det sägs saker som att det inte är modernt eller att religion inte är förenligt med vetenskap. En del troende tonar därför ned och döljer sin trosuppfattning på arbetsplatser och svenska skolelever döljer sin religiösa identitet, säger Halldorf. 

Det finns företag som inrättar särskilda bönerum på arbetsplatserna och på flygplatser, sjukhus och universitet finns idag ofta också sådana rum. Kan man inte se detta som exempel på hur arbetsgivare och samhälle ändå anpassar sig efter troende?

– Jo, företag, organisationer och olika institutioner försöker ta hänsyn till den här dimensionen och synliggör att det finns människor som har det här behovet.

– Men det röjer ibland även en viss osäkerhet och tafflighet. Många diskussioner kring detta tenderar att handla om huruvida det ska möbleras eller om det ska vara kala rum, ifall folk ska få sätta upp sina egna saker och så vidare.

Halldorf menar att det här beror på att man tänker att mänskligheten kan delas i endast två kategorier: de sekulära och de religiösa. Men också de religiösa är mycket olika varandra sinsemellan.  

Religiöst engagemang – en tillgång för samhället

Religiöst engagemang kan ses som en tillgång för samhället, poängterar Halldorf, men pekar på att vi allt som oftast tenderar att tänka i termer av problem.

Hur hanterar svenska politiker dessa frågeställningar?

– Det finns en utbredd okunskap, bland politiker och man märker också att många är tondöva. På en nationell nivå ser man till exempel nästan aldrig några politiker som skickar en hälsning till svenska praktiserande muslimer.

– Kyrkorna är en kompetent kraft i civilsamhället, man skulle behöva utveckla relationen till staten och övriga samhället mer för att få del av den kraften – och också för att undvika att religionen trängs undan i ett hörn. Om man trycker undan och ignorerar den så riskerar man att marginalisera och skapa sekteristiska miljöer.

Påverkas det sekulära Sverige av att fler nyinvandrade har en religiös tro? Till exempel arbetsliv, samhällsliv och politik?

– Det behövs en kulturell kompetens hos arbetsgivare och allmänhet hur man hanterar mångfald. Ibland är det en tillgång med medarbetare som till exempel kan jobba klassiska kristna högtider. Men jag tror att man i arbetslivet tjänar att tänka på det som en praktisk fråga. Det vill säga, det är inte säkert att man kommer framåt om man tänker att man ska diskutera sig fram till enighet. Istället ska man försöka hantera de praktiska problem som uppstår på ett konstruktivt sätt, fortsätter Halldorf.

Det går att klara en ganska stor mångfald om man arbetar mot ett gemensamt mål, argumenterar han. I de fall det dyker upp svårigheter så bör man hantera det praktiskt, men inte abstrakt eller teoretiskt.

– Den amerikanska armén är ett intressant exempel på en organisation som rymmer mångfald, religion, klass och etnicitet men ändå har en god förmåga att samarbeta.

Medan en del beskriver religionens återkomst som ett hot mot demokratin skildrar du det ofta tvärtom, som vitaliserande. Kan du berätta mer?

– Demokratin består inte bara av att vi har vissa demokratiska lagar utan också ett ekosystem. Vi har ett aktivt civilsamhälle och rent sociologiskt är det detta som religionen bidrar till; föreningar på gräsrotsnivå som är demokratiskt fostrande. Det finns såklart undantag, en jihadistklubb är inte bra för demokratin, men de flesta religiösa gemenskaper är positiva bidrag.  

”Det muslimska civilsamhället saknar tydliga representanter”

Halldorf beskriver relationerna mellan olika religiösa samfund i Sverige som i huvudsak god. Samverkan mellan kristna kyrkor på lokal och nationell nivå är till och med ”väldigt god”. På nationell nivå finns det även en dialog som är positiv där man känner igen varandras behov och har en respekt för varandra vilket manifesteras i solidaritetshandlingar mellan kristna och judar som kippavandring i Malmö.

– Där relationen och utbytet kan vara svår är på lokal nivå mellan kyrkor och muslimer. Det muslimska civilsamhället är så svagt och saknar tydliga representanter, man vet nästan inte ens var de möts. I många svenska städer vill präster ha en dialog men vet inte hur de ska etablera kontakt med grupper där representanterna inte pratar svenska eller har en fast adress. Det är ett bekymmer.

Finns det någon lösning på osynligheten?

– Man behöver arbeta med att bygga upp relationer. Polisen behöver bygga upp närpolissystem i bostadsområden och föra dialog med religiösa auktoriteter. Samma sak med skolor och kuratorer. Politiker och tjänstemän behöver arbeta relationellt och långsiktigt. Det går inte att tro att man kan lösa saker bara genom att lagstifta nya saker. Den lokala dialogen är väldigt viktig.

Den svenska eller rent av europeiska demokratin vilar på en civilisationstanke som knyts nära kristendomens framväxt. Vilken betydelse har det när Sverige har en större andel invånare som är muslimer?

– I den kristna europeiska tanken har samvetsfriheten kommit i centrum, man värnar människans rätt att söka och finna sanningen vilket gör att man är principiellt öppen för mångfald. För islams räkning så har det funnits en helt annan koppling mellan politiken och religionen än den som utvecklats i Västeuropa, beskriver Halldorf.

– Det är upp till de muslimer som är i Europa att hitta ett sätt att fungera som en minoritet, och finns exempel där det fungerat: delar av Indien, England och USA, till exempel. Men det kan vara svårt om man kommer hit direkt från en majoritetskultur.

Kunskapsluckor om islam i Sverige 

Halldorf menar att det finns väldigt lite kunskap om islam i Sverige idag vilket bland annat beror på att de svenska universiteten har tappat sina starka forskare till utländska universitet och det görs för lite arbete på marken. 

– Islam är väldigt böjlig och har en flexibel identitet. Vi ser den ofta skildrad mest i sin starka och fanatiska form. Vad vi inte ser lika ofta är det uppskattade kommunalrådet i Linköping som är muslim och som går till moskén en eller par gånger om året.

Halldorf tror inte att Sverige kommer att påverkas rättsligt av att andra religioner och idétraditioner har en bredare representation.

– Det är svårt att sia om framtiden, men vi har ändå byggt upp en så pass stabil rättstradition som utvecklats under lång tid i väst som bygger på principer, förarbeten och grundlagar som både är svåra att ändra och som det finns lite stöd för att ändra. Många muslimer som kommer hit är inte heller praktiserande muslimer och har inget intresse av att förändra samhället på det sättet. En hel del har flytt från politiskt förtryck och har inget intresse av att upprätta det igen.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer