Natos framtid

Forskare: Regeringskonstellationen hinder för svenskt Natomedlemskap

Charly Salonius-Pasternak är forskare vid Finlands Utrikespolitiska institut FIIA. I en intervju med fPlus inför Natos 70-årsdag beskriver Pasternak hur militäralliansen utvecklats över tid och vilka skillnader det finns mellan Sverige och Finland när det gäller det folkliga och politiska intresset för medlemskap. ”I Sverige beror det på regeringskonstellationen”.

Nato fyller 70 år. Vad har militäralliansen betytt för Europa och världen?

– Till att börja med betydde Washington Treaty, överenskommelsen om ett gemensamt försvar som låg till grund för Natos bildande, att den politiska dialogen kom på plats. Fransmän, tyskar och britter som krigat fram och tillbaka kunde börja prata med varandra igen.

– När Nato blev en organisation möjliggjorde det att europeiska länder som varit sönderbombade, mist både en generation unga arbetare och socialt kapital, på nytt kunde ägna sig åt att bygga upp sina samhällen och ekonomier. Länderna behövde inte själva satsa på militär upprustning det första de gjorde. Små länder fick på så sätt bättre möjligheter att bli starkare snabbare. Det var så Tyskland kom upp på fötterna igen och britterna återhämtade sig ekonomiskt.

Pasternak menar att Natos inkludering av länder som Polen, Tjeckien och baltstaterna var långt ifrån självklara på sin tid, men nu med facit i hand så skulle det vara svårt för Östersjön att vara lika stabil om dessa länder stod för sig själva.

– En annan aspekt som ofta förbises är betydelsen Nato haft på utvecklingen av militärens roll i samhället, i det att militären måste följa demokratiskt valda regeringar. Här har samarbetsländer som Finland och Sverige bidragit och utvecklat värderingarnas betydelse och människorättens roll.

– Det har alltså funnits flera stora nyttor med Nato, sammanfattar Pasternak.

Vad är det största som har hänt inom Nato under dessa 70 år?

– Om man förenklar det något så har Nato två gånger omfokuserat sig. Det ena var under det kalla-krigetperioden då försvaret av västra Europa var praktisk taget allt man fokuserade på, även om man var involverade i andra saker på ett hörn. Efter kalla kriget var det en period då man funderade på vad man skulle ägna sig åt. Sedan började man ta sig an krishanteringsuppdrag där FN inte räckte till, som Kosovo. Det här fortsatte med Afghanistan och sedan blev det, ja, lite svårare.

– I motsats till hur finska ministrar och politiker skulle vilja beskriva det så anser jag att Finland uppenbarligen var en del av ett krig i Afghanistan.

Pasternak beskriver det som att Nato sedan ganska snabbt bytte skepnad i och med Rysslands Krim-annektering 2014.

– Då kom en häpnadsväckande snabb omorientering till försvar av medlemsländer på nytt.

Även om en del operationer i Mellanöstern och Medelhavet även Afghanistan fortsätter så är organisationens fokus nu helt uppenbart närmare det kalla krigets motto ”vi försvarar våra medlemmar” och möjligtvis ”våra närmaste kompanjoner” i norra Europa det som arbetet utgår från idag, fortsätter Pasternak.

Nato ökar sin närvaro i Europa, bland annat i Polen med ett militärlager liksom med bombplan i Storbritannien. Varför det och varför nu?

– Det finns de som menar att vi har sett allt detta förr – den så kallade kalla kriget-retoriken. Det är, skulle jag säga, både rätt men samtidigt att göra det för enkelt för sig. Väldigt mycket har nämligen hänt mellan den tiden och nu.

– Geografiskt råder en annan situation idag, också sett till styrkeförhållandena. Norden är en större ekonomi än Ryssland. Men å andra sidan, Ryssland tycks idag vara lite svårare att förutspå och är villigt att göra saker som destabiliserar runt Östersjön. Det är något nytt.

Pasternak menar att vi i stort hann börja vänja oss vid tanken på ett fredligt Europa, om än i lite olika utsträckning.

– Jag är ypperligt glad att Finland inte gick i fällan att tänka att evig fred har kommit till Europa.

Han pekar även på hur skillnader i teknik och kommunikation påverkar hur vi uppfattar kränkningar.

– Tidigare så rapporterades inte olika övningsstörningar via sociala medier eller följdes med någon flight radar på det sättet, så på ett sätt så ser människor mer av det idag som de inte såg tidigare.

Både för Sverige och Finland verkar det idag osannolikt med Natomedlemskap, förklarar Pasternak och poängterar att det beror på helt olika skäl.

– I Sverige beror det på regeringskonstellationen. I Finland har man hittat en ny konsensus, där även de partier och kandidater som tycker att landet ska söka efter Natomedlemskap menar att ” jo i princip bör vi göra det, men just nu är det fel tid”.

– Det är en jätteskillnad när det gäller folkopinionen i frågan. Den svenska opinionen har varit mer polariserad än den finska. Medan det knappt har skett någon förändring över tid bland finnarna: 60-70 procent har varit emot och 20 procent för så länge man har ställt frågan, så har Natomotståndet i Sverige sedan slutet av 90-talet gått från att vara ett 61-procentigt motstånd åren 1997–2006 till att under de senaste tio åren ligga på 39 procent. 2017 var 43 procent av svenskarna för ett Natomedlemskap.

Pasternak beskriver det som ”strukturellt möjligt” i Sverige att fatta ett snabbare beslut med tanke också på det politiska systemet:

– I Finland har man bundit fast sig både vid en folkomröstning och utifrån opinionssiffrorna.

Trots motståndet mot Natomedlemskapet så har Finlands förhållande till Nato ändrat sig markant under de sista fem åren bara, menar Pasternak. Att acceptera en gemensam försvarsövning med en skarp situation där man försvarar ett Natoland, som övningen Trident Juncture 18 förra året gick ut på, liksom att man tydligt uttalat sig kring att man är beredd att samarbeta vid en kris, är något nytt.

Om två veckor är det riksdagsval i Finland. Har Natofrågan tagit någon plats i den pågående finska valrörelsen?

– Det som är intressant är hur lite säkerhetspolitik överlag har diskuterats inför valet. Den regering som väljs nu kommer behöva fatta stora säkerhetspolitiska beslut, bland annat om ett köp av ett nytt finskt jaktplan. Det blir den största enskilda försvarsinvesteringen någonsin med en prislapp om 7–10 miljarder euro.

Pasternak beskriver det som att de stora partierna i Finland är ganska eniga om de stora linjerna i försvarsfrågorna.

– Att man självklart måste rusta upp och modernisera, det är något som till och med vänsterförbundet säger. Man är alltså genuint sams om de stora frågorna, vilket skiljer sig mot hur det är i Sverige.

Hur kommer det sig att det idag är så stora skillnader mellan grannländerna?

– Det har sina förklaringar både i nationell historia och politisk kultur. I Sverige valde man att tro på den eviga freden i Europa och satsade därefter på insatsförsvar och i Finland trodde man inte på det. En stor andel av finnarna anser att försvar är allas angelägenhet, därför behöver man inte heller förklara sig som politiker varför man är intresserad av försvar eller om man för den sakens skull har ett militärt engagemang på fritiden.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer
undefined