Vad baserar myndigheterna och regeringen sina beslut på? Den frågan vill allt fler ha svar på idag. Joakim Wernberg är forskningsledare vid Entreprenörskapsforum och specialiserad inom ekonomisk politik, digitalisering och teknikutveckling. I en intervju med fPlus efterlyser han mer transparens från regeringen och expertmyndigheterna när det gäller hur Sverige hanterar coronakrisen.

Hur ser du på coronakrishanteringen i Sverige?

– Det är alldeles för tidigt att utvärdera krisen idag, men det är tydligt att den ställer delvis nya krav på hur vi samlar in och delar information i samhällsdebatten. Pandemin präglas av osäkerhet och informationsbrist på ett sätt vi inte är vana vid, och därför blir det desto viktigare för regering och myndigheter att vara tydliga med vad man grundar sina beslut på.

Vilken typ av data hade man kunnat dela med sig av?

– Det handlar om vilken data och vilka modeller man baserar sina beslut på och varför de skiljer sig från andra länders strategier. Inte minst måste vi bli bättre på att prata om hur vi hanterar osäkerhet och ett sätt att göra det är att använda flera olika modeller som kompletterar varandra för att beskriva och förstå utvecklingen. Alla modeller har fel, men om de har olika fel kan de komplettera varandra.

– Det kanske tydligaste behovet av sådant flermodellstänkande i Sverige handlar om att balansera smittspridningsproblemet mot det ekonomiska problem som följer av att allt större delar av ekonomin stängs ned.

Wernberg menar att det vore mer gynnsamt för hela samhället om krisen hanterades genom att flera modeller och prognoser kunde balanseras emot varandra.

– Utifrån kommunikationen från regering och Folkhälsomyndigheten verkar Sverige sikta på att först lösa smittspridningsproblemet. Därmed blir alla beslut för att lösa det ekonomiska problemet reaktiva och fördröjda och det är inte alls bra. Så ser inte verkligheten ut. Ur ett politiskt perspektiv är en pandemi inte enbart ett epidemiologiskt problem utan även ett ekonomiskt problem.

Vilken instans i samhället skulle idag kunna hantera det här flermodellstänkandet?

– Rimligtvis så måste det komma från regeringskansliet. Regeringen skulle kunna använda flermodellstänkande för att koordinera underlag från olika expertmyndigheter istället för att, som ofta är fallet, låta olika myndigheter eller departement arbeta i stuprör.

– Våra ekonomier och samhällen har blivit allt mer komplexa, det vill säga andelen ömsesidiga beroenden mellan företag, marknader och länder har ökat. En följd av detta är att graden av osäkerhet ökar. Det blir helt enkelt svårare att kvantifiera osäkerhet i risker som vi kan räkna på och därför försämras också möjligheten att göra långsiktiga prognoser. Jag tror inte att vi kan lösa det problemet genom att bara göra mer avancerade prognoser. Vi måste bli bättre på att anpassa oss till förändringar på kort och medellång sikt. Flermodellstänkande är ett led i att bli bättre på att förhålla sig till osäkerhet.

Har andra länder gjort detta? Analyserat flera slags modeller, inte bara smittspridningsmodeller?

– Jag har inte sett att något land använt flermodellstänkandet. Storbritannien ändrade exempelvis hela sin strategi för att hantera pandemin baserat på en enda modell. Jag tror att det kommer att finnas viktiga läxor att dra av den typen av exempel efter krisen.

Kerstin Hessius, vd Tredje AP-fonden, har framfört ett krav på ett slutdatum för de nuvarande åtgärderna och pekat på att konsekvenserna för världsekonomin av en total nedstängning kan bli okontrollerbara.

Wernberg menar att Hessius krav om ett slutdatum för krisen är ett sätt att hantera den osäkerhet som präglar näringslivet nu.

– När Hessius säger att vi behöver ett slutdatum tolkar jag det som att hon inte pratar om smittspridningsproblemet utan om det ekonomiska depressionsproblemet. Ur det perspektivet är tidshorisonten en oerhört viktig variabel för att avgöra vilka stöd som behövs samt för att företag ska kunna planera så gott det nu går. Ett slutdatum skulle då kunna vara ett hårt bivillkor till hur man hanterar smittspridningen så att man minimerar sannolikheten att nedstängningsåtgärder behövs efter ett visst datum.

– Vare sig vi vill eller inte så tänker vi och fattar beslut med antingen explicita eller implicita modeller i åtanke och vi måste kunna sätta dessa olika problemformuleringar i förhållande till varandra. Sanningen är att det räcker faktiskt inte att bara lösa det till synes viktiga problemet just nu, smittspridningen, för då kommer de ekonomiska konsekvenserna troligtvis att bli för stora.

– Med den svenska offentlighetsprincipen så har vi alla förutsättningar för att vara ledande med öppna data både för att främja innovation och angreppsätt i krisen. Det är inte oproblematiskt att dela med sig av data och vara transparent med beslutsunderlag under en kris och det är förstås svårt att ställa om arbetssättet just nu, men det torde vara en uppenbar läxa för framtiden. I bästa fall skulle det kunna bidra till ett bredare kunskapsbygge under krisens gång istället för en allt mer polariserad debatt som bitvis handlar om olika problem och modeller.