Inrikes

Forskare: Historielöst att fokusera på vilket land som är värst

Säkerhetspolisen varnar för utvecklingen av den våldsbejakande högerextremismen. Historikern Helene Lööw säger i en intervju med fPlus att dagens debatt är skrattretande historielös. Tidigare var kampen mot extremismen en nordisk angelägenhet. ”Nu handlar allt om vilket land som är värst”, säger Helene Lööw.

Helene Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet och en av Sveriges ledande experter på det som ofta benämns som högerextremism. Själv anser hon att termen är direkt missvisande.

– Jag benämner dem inte högerextremister, det är media som beskriver fenomenet så.

Varför inte?

– Därför att de inte är det. Den här världen är mycket mer komplicerad än så, säger Lööw och utvecklar:

– Högerextremism är inte en bra term, det handlar snarare om centrumextremister som är vare sig höger eller vänster. De nationalsocialistiska rörelserna har alltid presenterat sig som det tredje alternativet, det som ligger bortom höger- vänster skalan.

– Sedan finns det inom det här paraplyet olika ultranationalistiska och radikalnationalistiska angränsande världar. Det är olika sfärer som bakas ihop.

Frågan om utbredningen av dessa extremismrörelser tycker Lööw inte heller ger så mycket vägledning för förståelsen av deras påverkan på samhället.

– Ofta är storleken inte avgörande, utan det handlar om kapaciteten. I vilken utsträckning klarar rörelsen att hålla verksamheten igång, hålla kvar aktivisterna. Det är det som är avgörande.

– För vissa av de här grupperna så är gatunivån en grund. NMR (Nordiska motståndsrörelsen) har till exempel en kraftig övervikt av gatuaktivism och är väldigt synliga i det offentliga rummet och genomför aktioner. Där är det viktigt och centralt att de klarar av att behålla aktivismen, förklarar Lööw.

Lööw pekar på att man historiskt sett haft en uppdelning mellan gatuaktivism och intellektuella aktörer och att det framförallt är de grupper som syns i offentliga miljöer som uppmärksammas.

– Media är väldigt händelsestyrda, det blir därför ofta gatuaktivismen som får definiera rörelserna. Man kan räkna dem, var de fler nu än förra veckan och så vidare. Den andra delen, den glider ofta under radarn. Där finns det mängder av olika initiativ, enligt Lööw och beskriver tankesmedjeliknande verksamheter både i Sverige och Europa.

Det uppstod nyligen en rätt hätsk ordväxling i offentligheten mellan svenska och norska politiker som handlade om huruvida Sverige är att betrakta som en bas för de här rörelserna i norden.

Är Sverige en bas för extremismen? Hur kommer det sig?

– Vi har varit en bas sedan 1945. Och förklaringen är väldigt enkel, Sverige var aldrig ockuperat av tyskarna.

Lööw kallar den uppkomna debatten ”skrattretande”.

– Den visar på den fullkomligt bottenlösa historielöshet som präglar de här frågorna. Det är tröttsamt, vi har trots allt fört en ganska omfattande diskussion under många år, säger Lööw.

På den tiden så gjorde man insatser för att stoppa aktiviteterna. Idag handlar allt om vilket land som är värst.

Lööw pekar på att i slutet av kriget flyr en massa nationalsocialister till Sverige både från Danmark och Norge. När det gäller Finland så får de en hårdare lagstiftning, vilket leder till att många finska nationalsocialister under 50-60-talen utvandrar till Sverige.

– Det var inte lika stigmatiserande att vara nationalsocialist i Sverige, därför kom verksamheten att ha sin bas i Sverige. Folk bosatte sig och kunde driva sina projekt från Sverige.

Lööw beskriver det som att det under 80- och 90-talet närmast var en självklarhet att man betraktade det som ett nordiskt fenomen.

– 30:e novemberkravallerna under denna tid var en nordisk angelägenhet. Det kraftsamlades gemensamt för att stoppa både demonstranterna, nationalisterna, och motdemonstranterna, den autonoma vänstern, vid gränserna.

– På den tiden så gjorde man insatser för att stoppa aktiviteterna. Idag handlar allt om vilket land som är värst.

Någonting som ofta förbises i sammanhanget är att det sedan 30-talet funnits just en nordisk variant av nationalsocialism, fortsätter Lööw.

– Det Nordiska rikspartiet var ett parti som hade egna avdelningar i andra länder med gemensamma idéer. Nordiska motståndsrörelsen är också ett exempel på detta, det ligger i själva namnet.

I mångt och mycket bör man betrakta nationalsocialismen utifrån ett nordiskt perspektiv. Det betyder också att det är ett gemensamt nordiskt problem, menar Lööw.

Vilket hot mot samhället utgör ”centrumextremismen” idag?  

– Det är inte nödvändigtvis så att själva organisationerna utgör ett hot. Men retoriken, propagandan och den stämning som skapas utgör ett hot. Det är där vi hittar ”lone wolf”- aktivisterna och andra som agerar på det budskap som förs fram.

– Det är en medveten taktisk form för att få igång vissa typer av individer, förtydligar Lööw.

Hotet från dessa grupper varierar i högsta grad med vem du är, fortsätter Lööw.

– Eftersom de har specifika mål och grupper får de också ofta en lägre klassning vad gäller hotbildsanalys.

Malmö pekas allt oftare ut som en stad där judar inte känner sig välkomna och att antisemitismen fått fäste. Vad är det som har hänt?

– I Malmö har man alla former av antisemitism synlig. Den judiska gruppen kan utsättas från många håll samtidigt. Dels finns det finns en vardagsantisemitism som är blixtsnabb att aktiveras. Sedan finns det antisemitism från nationalistgrupperna och även en antisemitism som kommer från muslimska grupper, liksom även från andra europeiska grupper. I Malmö har vi en situation där det här kommer från alla håll och ibland samlat. Utsattheten blir väldigt stor.

– Det antar också en karaktär av vardaglighet, det är just det BRÅ presenterade i en stor undersökning i maj. Judar börjar till slut leva i en verklighet där det inte går att förutsäga vem ska du undvika.

Ser du något som politiken kan göra åt detta?

– Det finns väldigt mycket de kunde gjort. Men allt sitter fast i ett ”nu ska vi ta krafttag”, det har sagts i 30 år. I praktiken händer inte jättemycket, menar Lööw.

Antisemitism har också förvandlats till något som politiska företrädare kastar emellan sig, enligt Lööw.

– Det slutar med att det till slut är ingens problem, till nästa gång det händer någonting som aktualiserar problemet.

Det finns inte heller någon ”quick fix” för att komma tillrätta med antisemitismen.

– Det krävs uthållighet och långsiktighet i vad som görs och en insikt om att det kommer att ta lång tid att göra något åt saken, sammanfattar Lööw. 

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer