Johan Norberg, Från min horisont

En kapitalism i pausläge är som en barnförbjuden skräckfilm

Den globala kapitalismen är satt på paus. Människor slåss för sin överlevnad. Vem har då tid att dansa och sjunga, undrar krönikören Johan Norberg.

Ett oväntat viralt videoklipp under pandemin är Tomos Roberts filmatiserade dikt The Great Realisation. Det är formulerat som en tre minuter lång, sentimental godnattsaga, där en far berättar för sin son om hur viruset lärde oss hur vi egentligen borde ha levt, hela tiden.

Mindre kapitalism och materialism, och mer omtanke och eftertanke. Mindre bilar och flygplan och mer kärlek och leenden. När människorna drar sig undan får naturen äntligen plats: ”med himlen mindre full av resenärer, började jorden andas”.

Vackert tonsatt och ackompanjerat med idylliska naturbilder är den som gjord för att reta de (så här långt) 18 miljoner tittarnas tårkanaler, och ställa frågan hur det kunde krävas ett virus för att vi skulle börja leva som vi borde ha gjort hela tiden. ”Vissa började dansa, vissa sjöng, vissa började baka”

Det är det sötaste jag sett under pandemin, och det mest infantila. För vem har tid att dansa och sjunga när man slåss för sin överlevnad? 

Ytterligare 200 miljoner drabbas av extrem fattigdom

För det är vad människor måste göra när den globala kapitalismen sätts på paus. Världsbanken menar att arbetslöshet och lägre inkomster på grund av pandemin kommer att störta 50 miljoner människor i fattigdom. Om depressionen blir djupare och snittinkomsterna sjunker med en tiondel kommer nästan 200 miljoner ytterligare drabbas av extrem fattigdom. 

Och börja baka? Jo, flera av Tomos Roberts grannar i London har säkert utnyttjat pandemin till att låta ett surdegsbröd jäsa medan de zoomar in till eftermiddagsmötet, men för miljontals människor världen över innebär söndertrasade produktions- och distributionssystem tvärtom att spannmålet blir oöverkomligt dyrt. FN:s World Food Programme varnar för att antalet hungrande riskerar att fördubblas som ett resultat av pandemin.

En del tycker nog att det är ett acceptabelt pris att betala om det räddade planeten. Men är det verkligen vad som händer just nu? Vi stoppade allt. Flygen stod still, de löpande banden stannade och hälften av världens befolkning fick utegångsförbud. Hur mycket minskar det 2020 års globala koldioxidutsläpp?

Med ungefär 8 procent, enligt International Energy Agency.

Det är mer än någonsin, men inget som får ”jorden att börja andas”. Om vi ska klara Parisavtalet till år 2030 genom att göra och resa mindre, behöver vi drabbas en sån här pandemi varje år det kommande decenniet.

Utan att vi tillåts ha någon som helst ekonomisk återhämtning mellan pandemierna. Det skulle nämligen förstöra kalkylerna fullständigt.

De stora utsläppen finns inbyggda i samhällsinfrastrukturen och energisystemen

Bara 8 procent, 92 procent av koldioxidutsläppen är alltså kvar. Det visar att svaret aldrig var att sluta flyga och konsumera. De stora utsläppen finns inbyggda i samhällsinfrastrukturen och energisystemen.

Vi kan förstås få bort dem också, med grön teknik, men det kommer kosta ett par hundra biljoner dollar. Och vet ni vad som inte får människor som slåss för sina jobb och för mat på bordet att sjunga och dansa? Jo, ytterligare utgifter på ett par hundra biljoner dollar. Det är skälet till att de stora miljöinsatserna brukar göras av rika länder i högkonjunktur.

Ett forskarteam vid Johns Hopkins University beräknar att 1,2 miljoner barn kommer att dö det närmaste halvåret som ett resultat av pandemiorsakad fattigdom och hunger.

Fattigdom och död, och betydligt sämre förutsättningar för att klara de stora miljöproblemen. En värld med kapitalism på paus är inte en sötsliskig godnattsaga, det är en barnförbjuden skräckfilm.

Johan Norberg, författare, liberal debattör. Skriver bland annat om globaliseringen.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer