USA i fokus med Jakob Stenberg

Demokratins kräftgång startade långt före Trump

Statskupper är så 1900-tal. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps ökade antalet demokratier i världen kraftigt, men på senare tid har utvecklingen stannat av betänkligt. Slutet på historien var bara början på något annat. Glöm däremot stridsvagnar som rullar in eller ledare som skjuter sig själva i huvudet, 2000-talets demokratiförfall sker inom själva systemet. Studera utvecklingen i Hugo Chavez Venezuela istället för Augusto Pinochets Chile.

Så lyder tesen i en av årets mest omtalade böcker – How Democracies Die av Harvardstatsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Hösten har varit en påminnelse om hur auktoritära krafter agerar, från avrättningen av den saudiske journalisten till Kinas tillfångatagande av en Interpol-chef.
Författarna tvingas göra något de aldrig trodde skulle ske: inkludera USA över länder där demokratin är hotad.


Min ryggradsreflex när någon kritiserar den amerikanska demokratin är att försvara USA. Landet var en demokrati när de flesta styrdes av despoter och ofta är ansvarsutkrävningen bättre där än här. Om man väl ska tala om de problem som finns tenderar diskussionerna domineras av svepande omdömen om amerikaners intelligens, snarare än de verkliga utmaningar som finns.

Normerna har redan brutits

Levitsky och Ziblatts bok ger emellertid även den eviga optimisten en tankeställare. Att USA lyckats undvika auktoritära ledare genom historien beror dels på partiernas sätt att nominera kandidater, dels på osynliga normer. Den typ av normer som inte står att finna i någon lagbok eller konstitution, utan genom tysta överenskommelser. Enligt forskarna inleddes uppluckringen under 1970-talet och exploderade under Newt Gingrichs republikanska revolution för ett drygt kvartssekel sedan. Två exempel på normer som brutits: 2016 blockerade kongressens republikaner president Obamas kandidat till Högsta Domstolen, men Obama bröt i sin tur mot normer genom att använda sitt presidentveto betydligt oftare än sina företrädare. Även normer om hur sittande och tidigare presidenter agerar gentemot varandra har satts ur spel, från båda partierna.
Tänk, du har läst en text om amerikansk politik och Donald Trump har inte ens nämnts! Det ska vi ändra på nu, för visst vore det märkligt att skriva om auktoritära och populistiska krafter i USA utan att prata om den främsta företrädaren för dessa?

Normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld

Inget parti och ingen enskild politiker kan beskyllas för att sätta den amerikanska demokratin ur spel, men normbrytaren Trump är den person som bör tillskrivas störst skuld om vi trots allt ska fokusera på en person. Till skillnad från Henry Ford, Charles Lindbergh eller George Wallace, lyckades Trump bli president och inte nog med det – han fick partiet att foga sig efter honom.

Statsvetarna presenterar ett lackmustest för varningssignaler på att en ledare är auktoritär: dåligt försvar för demokratin, förnekelse av motståndarens legitimitet, tolerans eller uppmuntran av våld, och uppvisat hat mot medborgerliga friheter. Trump kryssade i alla fyra boxar redan under sin presidentvalskampanj och under årets mellanårsval fortsatte utvecklingen i form av substanslösa utspel om valfusk och påståenden om att motståndare var illegitima. Den som jublar över Demokraternas framsteg i representanthuset kan få sätta jublet i halsen – presidenten har nu fått en tydlig mot-ståndare som kan beskyllas för allt som inte går Trumps väg fram till nästa val.

En skarp kontrast till dagens Washington

Det har inte alltid varit så här. 1980 sköljde en konservativ våg genom USA och Ronald Reagan blev president. Talmannen i representanthuset, demokraten Tip O’Neill, ärade normerna genom att försöka forma presidentens agenda, istället för att blockera den. Reagan å sin sida respekterade talmannen och det osannolika samarbetet utgör en skarp kontrast till dagens Washington. Båda parter insåg att om den ena sätter normer ur spel, kan den andre också göra det.

I en kontext där inte ens republikanska företrädare visat något nämnvärt motstånd mot Trumps övertagande av partiet, är det lätt att bli uppgiven. En gång i tiden delade topprepublikanen Paul Ryan ut den libertarianska ikonen Ayn Rands skrifter till sina medarbetare, nu är han knäpptyst när presidenten hyllar tullar och protektionism. I en polariserad tid står mer på spel både för det parti som har makten och för oppositionspartiet.

Låt oss istället försöka vara konstruktiva, hur kan demokratin vändas på rätt köl igen? Robusta institutioner som domstolarna och medierna sköter i stort sina uppgifter, konstaterar författarna men presenterar i övrigt luddiga lösningar om att mittenkrafter behöver närma sig varandra och att fler måste gå och rösta, något som förvisso är viktigt efter ett val där 49 procents valdeltagande betraktas som en framgång. Låt mig få lyfta fram några aspekter som de förbiser. Demografin talar sitt tydliga språk och det talar emot Trump och hans väljarbas på längre sikt. USA förändras och inte minst gruppen hispanics kommer att växa under kommande decennier, oavsett hur höga murar som byggs eller hur många militärer som ska skickas för att stoppa ”karavaner”.

Det är även lätt att glömma bort att det faktiskt finns vuxna i rummet, även i det ovala. ”Våra motståndare är inte onda, de är bara våra motståndare”, sade FN-sändebudet Nikki Haley i höstas. Uttalandet skedde förvisso i samband med hennes avgång, men många spår att just hon är en framtida presidentkandidat. Fler exempel på resonerande personer finns i Trumps närhet.

Mer folkbildning och insatser för att minska polariseringen lär också vara avgörande. Amerikanerna är inte så delade som politikerna vill göra gällande, som en ung senator från Illinois en gång slog fast.

Populisternas åsikt är däremot den motsatta. Så länge som deras retorik tillåts få brett genomslag riskerar dystopiska – och ofta felaktiga - påståenden att bli självuppfyllande profetior.

Kanske vinner man numera val med alternativ fakta. I så fall är Trump bara den första auktoritära presidenten av många.

Toppnyheter

Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
undefined

Exportindustrin lånar febrilt för att överleva

Svensk Exportkredit, SEK, ökar nyutlåningen i skuggan av en mörk prognos om det exportberoende näringslivet, skriver DI.

Enligt Exportbaromoetern räknar sex av tio företag med en minskad orderingång närmaste året. Samtidigt planerar tre av tio att minska sin personalstyrka kommande halvår.

”Det ser riktigt illa ut, givet att 1,5 miljoner människor jobbar i exportsektorn. Slår prognoserna in får det stora konsekvenser för svensk tillväxt. Risken finns dessutom att utfallet blir ännu värre än prognoserna med tanke på att ekonomin utvecklas sämre än väntat”, säger Catharina Henriksson,  ansvarig för Exportkreditbarometern på SEK.

Under första kvartalet ökade nyutlåningen med 20 miljarder kronor, från 13,3 miljarder under under samma period i fjol, till rekordsumman 33,3 miljarder kronor i år.

Den största delen av nyutlåningen handlar om rörelsefinansiering så att bolagetn kan stärka sin likviditetsberedskap.

20 maj
Läs mer om Svenska exporten

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer