Svensk klimatpolitik är meningslös, ett slöseri med skattemedel. Svåra frågor hanterar man med allvar och effektivitet. Det begränsar utrymmet för gycklare, skriver krönikören Fredrik Johansson.

I januari kunde Svenska Dagbladet berätta att en gycklargrupp i Västmanland fått pengar från Naturvårdsverket för att inspirera länets invånare att minska sina klimatutsläpp. Ambitionen var att en tredjedel av alla boende i länet skulle minska sina utsläpp med tjugo procent. Huvuduppmaningen för projektet ”Svett och watt” var att idrottsföreningar skulle ”spara på el”.

Totalt – det ingick inte bara gycklare, utan man hade även spelat in filmer, delat ut planscher och träffat ”nyckelpersoner” – uppgick finansieringen till 2,8 miljoner. Ett villkor för att Förbundet Agenda 2030 – som var Naturvårdsverkets motpart – skulle få dessa pengar var en egenfinansiering på 1,2 miljoner.

Kreativiteten för att klara denna motprestation var imponerande. Bland annat räknade man in den publik som hade sett gycklarnas föreställning som ideell arbetskraft.

En professor i förvaltningsrätt konstaterar att en motfinansiering måste ”ett riktigt ekonomiskt värde. Detta låter som något som gränsar till ren och skär idioti.”

Svenska Dagbladet kunde också berätta att kursen ”CO2-banta med klimatterapi” fått totalt 3,2 miljoner kronor från Naturvårdsverket.

”Insatsen gick ut på att motverka så kallad klimatångest och hjälpa ett antal deltagare att minska sina utsläpp. När SvD granskar handlingarna i ärendena framgår det bland annat att arrangören haft svårt att locka tillräckligt många deltagare.”

Istället för femtio deltagare på det första kurstillfället dök 21 upp.

Det här riskerar att ge miljö- och klimatpolitiken dåligt rykte.

Gycklandet och ångestterapin har naturligen blivit robust hånade i sociala medier och andra sammanhang. Men också en del ilska.

En miljöekonom på Konjunkturinstitutet säger till SvD: ” Som ekonom och skattebetalare blir man upprörd. Det här riskerar att ge miljö- och klimatpolitiken dåligt rykte.”

Det sista är en mycket underdiskuterad diskussion av svensk klimatpolitik. Vilket rykte vill vi att den ska ha och vad betyder det? Vad betyder det att vi lägger skattemedel på något som tämligen milt och sakligt kan beskrivas gränsa till ”ren och skär idioti”?

Gycklarna och ångestterapeuterna är dessutom toppen på isberget. När Riksrevisionen för ett drygt år sedan utvärderade det så kallade Klimatklivet så sammanfattade man: ” Riksrevisionens granskning visar att stödet inte är kostnadseffektivt, och att regeringens rapportering till riksdagen varit alltför positiv.”

Konjunkturinstitutet har i sina analyser haft likartad kritik och konstaterar också att stora subventioner gått till investeringar och åtgärder som sannolikt hade inträffat ändå. Skattemedel slösas bort. Kostnaderna per sparat ton varierar kraftigt och är i många fall mycket höga.

Den blandade träffsäkerheten och effektiviteten i svensk klimatpolitik har även kritiserats av andra, nu senast av SNS konjunkturråd. Där man också drar den bredare politiska slutsatsen av denna effektivitet.

”Visserligen kan man hävda att Sverige är ett rikt land och att klimatfrågan är alltför viktig för att man ska bråka om kronor och ören. Men vår bedömning är att Sveriges möjlighet att påverka omvärlden i betydande grad ökar om Sverige visar att omställningen till klimatneutralitet kan göras till en rimlig kostnad och med rimliga uppoffringar. Vi är övertygade om att det är möjligt, men det fordrar ett större fokus på en kostnadseffektiv klimatpolitik än vad vi hittills sett.”

Det råder bred politisk enighet i Sverige om att Sverige ska ligga i framkant i klimatpolitiken. Vi ska visa ledarskap och världen vad klok klimatpolitik kan åstadkomma.

Ska man göra uppoffringar så ska de spela roll.

Men vilket perspektiv ska vi ha på detta ledarskap? Vem ska bli ledd och på vilka grunder?

I många av de länder som har stora utsläpp och som står inför växande utsläpp hänger frågan intimt samman med ekonomisk utveckling. Befolkningen efterfrågar – i många fall med stor otålighet – stigande levnadsstandard. Kostnader och uppoffringar blir påtagliga för såväl befolkningen som politiken.

Det gäller internationellt. Men det gäller också i Sverige. Ska man göra uppoffringar så ska de spela roll.

De symbolinriktade och meningslösa klimatpolitiken är därför inte bara ett hån mot ekonomer och skattebetalare eller ”idioti”, det är dålig politik och dåligt ledarskap. Den har därmed en kostnad som vida överstiger några miljoner till gycklare eller klimatångestbantare.

Klimatfrågan förtjänas att ta på det politiska allvar dess tyngd motiverar. Mänskligheten står inför betydande risker och problem. Svåra frågor hanterar man med allvar och effektivitet.

Det begränsar utrymmet för gycklare. Både i Västmanland och i politiken.

Fredrik Johansson, senior director på kommunikationsbyrån Hallvarsson&Halvarsson. Skriver bland annat om samhällsutvecklingen.