Statliga verksamheter ligger i en helt egen klass när det gäller förseningsavgifter. Minst tio gånger den lagstadgade summan som företag kan ta ut. Ingen kan egentligen förklara varför det är så, men det är ett system som till och med Skatteverket protesterar mot.

Den som missar att betala en faktura får i de flesta fall en påminnelse och med den en påminnelse- förseningsavgift på ett par tior. Det är sällan som den avgiften överstiger de 60 kronor som är lagstadgat i inkassolagen.

Men om påminnelsen kommer från en statlig myndighet, då är summorna helt annorlunda. Bland andra Skatteverket har en varierad avgiftsskala för uteblivna deklarationer som börjar på en 650 kronor och snabbt avancerar upp till tusenlappar, Transportstyrelsen tar direkt ut 500 kronor från de som är sena med att betala trängselavgiften och Centrala Studiestödsnämnden, CSN, kräver minst 450 kronor för den som slarvar med avbetalningarna på studielånen.

– Vi har alltid tyckt att det är en märklig ordning och som också ger stora konsekvenser. Systemet med förseningsavgifter ska ju i första hand stimulera betalningsmoralen, frågan är ju om den blir bättre gentemot staten bara för att avgiften är så mycket högre, säger Fredrik Engström, ordförande i branschorganisationen Svensk Inkasso.

Myndigheter svär sig fria

Han är heller inte ensam om att ställa sig frågande till varför just staten, kommuner och landsting får hålla sig till de lagstadgade 60 kronorna, kan slå till med tio gånger det beloppet eller mer. Men när frågan ställs till CSN, Transportstyrelsen och Skatteverket visar det sig att de är oskyldiga till nivån på avgifterna.

– Vi på CSN äger inte frågan, säger Klas Elfving på CSN.

– Det är regeringen som sätter nivån, vi har ingen möjlighet att påverka, säger Sara Eriksson på Transportstyrelsen.

– Beloppen sätts av det parlamentariska systemet, inte av oss, säger Johan Schauman på Skatteverket.

Ingen av de myndigheter som har de högsta avgifterna kan alltså inte själva påverka nivåerna, är ofta inte ens tillfrågade innan nivåerna sätts. Istället blir de måltavla för de klagomål som alltid följer på de ibland svindlande avgifterna.

”Trubbigt instrument”

Just Skatteverket har reagerat på de tusenlappar som ska krävas in när deklarationer från privatpersoner och företag har blivit försenade. Detta motverkar ambitionen att ändra bilden av en otillgänglig myndighet, till att istället vara en servicefunktion och en stödjande del av företagens vardag.

– Vi har påtalat att det är ett mycket trubbigt instrument att använda. Vi vill ha in deklarationerna, inte hålla på att bötfälla människor. Bättre med enkla transparenta system som alla kan ta till sig, fortsätter Johan Schauman, deklarationsexpert på Skatteverket.

fPlus har varit i kontakt med regeringskansliet som inte heller de kan ge en förklaring till varför förseningsavgifterna är så höga. I ett mejlsvar heter det: ”Sammanfattningsvis kan sägas att i den mån en förseningsavgift, påminnelseavgift eller liknande påförs av en beskattningsmyndighet, så är den lagreglerad och har alltså beslutats av riksdagen efter en proposition från regeringen.”

Hur nivån sätts och varför de skiljer sig från det privata näringslivet ges dock inget svar på.

Det ger i sin tur fritt spelrum för misstanken att avgifterna, som i många fall samlar till enorma belopp, helt enkelt är en budgetregulator, en intäktskälla, för respektive departement som de olika myndigheterna lyder under, enligt kritikerna. Det är ju där avgifterna landar och inte hos dem som haft jobbet att kräva in dem.

Anklagas för ocker

Det finns ytterligare en allvarlig sida av att vara sen med betalningar till statliga myndigheter: De behöver inte gå den vanliga, långsammare vägen via upprepade betalningsanmaningar och inkasso, utan ärendet går efter en påminnelse direkt till Kronofogden. Fredrik Engström igen:

– Många människor får sina första betalningsanmärkningar just via ett mellanhavande med staten. Därför har vi länge påtalat att också de statliga kraven borde gå via inkasso-systemet, vilket idag alltså inte är tillåtet.

– Över huvud taget ser vi gärna en översyn av hela systemet med statliga förseningsavgifter.

Christian Ekström, Skattebetalarna, håller med. Han anser att förfarandet gränsar till ocker:

– Det blir ett skevt förhållande mellan medborgare och stat. Ett privat företag skulle aldrig kunna komma undan med denna typ av avgifter. När det händer så är media snabba att rapportera om blufföretagande, säger han.

Tillspetsat kan 31 § i Avtalslagen, den så kallade ockerparagrafen, vara intressant läsning i sammanhanget eftersom den behandlar situationen där en avtalspart utnyttjar sin motparts trängda situation på ett otillbörligt sätt…

Avtalslagen kräver att det finns ett avtal upprättat mellan två parter och det gör det inte i det här fallet. Istället är det av regeringen lagstadgade kostnader och de omfattas inte av Avtalslagen.

– Det är en intressant jämförelse och jag skulle nog säga att det gränsar till ocker, särskilt som vi, till exempel när det gäller trängselavgifterna har en monopolsituation. Det finns ju ingen annan som har rätt att ta ut de avgifterna, säger Christian Ekström.

Heléne Lilja, kommunikationschef på Motormännens Riksförbund, skriver i en krönika att det handlar om just ocker.

”Såväl Skatteverket som Transportstyrelsen har påpekat det olämpliga i en tilläggsavgift som i alla andra sammanhang skulle bedömas som ocker, men varken sittande eller föregående regering har tagit till sig av kritiken”, skriver hon.

Läs mer