Lars Anders Johansson: Från min horisont

Därför äventyrar kulturradikaler den konstnärliga friheten

När radikaler vill använda kulturpolitiken för förment välmenande syften blir resultatet auktoritärt och styrande. Om kulturministern menar allvar med orden om konstens frihet borde hon bekymra sig över det egna partiets linje, skriver krönikör Lars Anders Johansson.

– Den auktoritära rörelsen, den ser inte kulturens värde som en fristående kraft, utan istället, ska kulturen ställas i maktens tjänst.

Orden är kulturminister Amanda Linds (MP) från invigningstalet på kulturkonferensen Folk och Kultur i Eskilstuna i början av åren. Den underförstådda udden var riktad mot de auktoritära regeringarna i Ungern och Polen, och de svenska Sverigedemokraterna som Lind kritiserat med liknande argument. Det finns dock skäl för det miljöpartistiska statsrådet att vara självkritisk. I det svenska sammanhanget är det på senare år hennes eget parti som stått för den auktoritära linjen.

”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”, löd budskapet på det konstverk Linds företrädare på kultur- och demokratiministerposten Alice Bah Kuhnke (MP) låtit sätta upp på sitt tjänsterum på kulturdepartementet. Konstverket signerat Anders A. var ett naturligt val. Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet har varit något av en revolutionär tid, om än mindre blodig än den kinesiska förlagan.

Vi var många som förvånades när Socialdemokraterna efter valet 2014 gav Kulturdepartementet till sitt gröna stödparti. Den svenska kulturpolitiken är i huvudsak en socialdemokratisk produkt och en prestigefråga för partiet.

Miljöpartiet har knappast utmärkt sig på det kulturpolitiska området

Miljöpartiet hade tidigare knappast utmärkt sig på det kulturpolitiska området. När jag intervjuade samtliga riksdagspartiers kulturpolitiska talespersoner inför valet 2014 blev Miljöpartiets representant ofta svaret skyldig. Antingen hade partiet ingen uppfattning på de områden intervjun omfattade, eller så hade den kulturpolitiska talespersonen inte koll på vad partiet tyckte. Stämningen blev allt mer ansträngd under den dryga timme som intervjun pågick.

För att råda bot på bristen på egen kulturpolitik tillsatte partiet efter valet en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram en kulturpolitisk plattform. Resultatet i form av rapporten Kulturen: det fjärde välfärdsområdet lanserades våren 2015 och gav en fingervisning om vad som komma skulle. Den identitetspolitiska agendan skulle implementeras med full kraft vid de statliga kulturinstitutionerna, och de myndigheter som inte följde direktiven skulle drabbas av sanktioner i form av indraget stöd. Genom hot och påtryckningar skulle den intersektionella agendan genomdrivas.

Rapporten sågades från höger till vänster. “Bevare oss för Miljöpartiets kulturpolitik”, skrev Expressens kulturchef Karin Olsson, och hennes kollega på Aftonbladet Åsa Linderborg varnade för att MP ville förvandla kulturen till “statliga uppfostringsanstalter”.

Rapportens auktoritära och identitetspolitiska inriktning skulle komma att prägla den förda politiken. Ett tidigt tecken var Kulturdepartementets samarbete med Rättviseförmedlingen, en märklig hybrid mellan lobbygrupp, kompisgäng och konsultbyrå, som tjänade stora pengar på att upprätta listor över sina kompisar som de tyckte skulle få glassiga positioner i kulturlivet i kraft av kön eller etnicitet.

I Boken Det sista museet (Timbro, 2016) beskriver litteraturvetaren Johan Lundberg hur identitetspolitiska uppfattningar om representativitet utifrån egenskaper som hudfärg, kön och sexuell läggning kom att tillämpas på bred front vid de statliga kulturinstitutionerna. Fackkunskapen fick stiga tillbaka för kommunikatörer och politiska aktivister.

Radikal agenda på område efter område

På område efter område skulle den radikala agendan komma att tillämpas. Inom filmpolitiken skulle representativiteten uppnås genom ”genuscertifiering”, och generaldirektören talade om att man kunde komma att strypa stödet helt till manliga filmskapare under en period, fram till att ”jämställdhet” hade uppnåtts.

Impulserna från politiken hörsammades villigt från tjänstemännen. Dessa hade inte sällan tillsatts av just de politiker som när politiken kritiserades skyndade sig att gömma sig bakom principen om armslängds avstånd. Detta avstånd tycks aldrig ha varit kortare än under Miljöpartiets styre.

– De auktoritära krafterna är på frammarsch och de ser kulturen som sitt viktigaste verktyg. Runtom i världen ser vi hur kulturarbetare förväntas att vara lojala mot den regim som de lever under, sade Amanda Lind i talet på Folk och Kultur, och orden hade kunnat syfta på hennes eget parti.

Önskan om ett politiskt lojalt kulturliv som implementerar de styrandes agenda har funnits i hela den svenska kulturpolitikens historia. När ecklesiastikminister Arthur Engberg (S) utformade den svenska konstnärspolitiken på 30-talet, var förlagan Joseph Goebbles Reichskulturkammer, där kulturlivet organiserades i yrkesorganisationer utifrån konstarterna och de statliga medlen fördelades av partitrogna tjänstemän i toppen. Det var en modell som passade de svenska socialdemokraternas korporativistiska samhällsbygge väl.

När en ny kulturpolitik skulle formuleras i mitten av 60-talet, gjordes skisserna i Kulturarbetarnas Socialdemokratiska förening, som tillkommit för att knyta kulturlivet närmare partiet. Den utredning som skulle leda fram till 1974 års kulturpolitiska reform kom att domineras av föreningens medlemmar. Resultatet blev en ideologiskt motiverad omdaning av det svenska kulturlivets förutsättningar. Trots att omläggningen av kulturpolitiken präglades av samma radikala idéer som mynnade ut i löntagarfonder och förstatligade apotek, uteblev de borgerliga protesterna nästan helt.

Kulturpolitiken används för att uppnå jämställdhet och mångfald

Miljöpartiets auktoritära kulturradikalism är således det senaste tillskottet i en lång tradition av försök att anpassa kulturlivet efter den dagspolitiska agendan. De som bidragit till utvecklingen har inte sällan haft ett välmenande uppsåt när de försökt använda kulturpolitiken för att uppnå jämställdhet och mångfald. Men det auktoritära ligger i radikalismens natur. Det radikala är något som påtvingas andra mot deras vilja, annars hade det inte varit radikalt.

Kulturpolitiken har blivit det område där visionära radikaler försökt uppnå de ideal de misslyckats med på andra politikområden. I den goda sakens namn har de offrat konstens frihet och integritet, på samma vis som de anklagar sina meningsmotståndare för att vilja göra. Det sägs att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, men ett mer passande talesätt är nog att när man bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Lars Anders Johansson, författare och journalist. Skriver bland annat om kultur- och kulturpolitik, utbildning och mediefrågor. 

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer