Liberalernas framtid

Dahl: L:s val av regering handlade enbart om profilering

Svend Dahl är fil.dr i statsvetenskap och chefredaktör för Liberala Nyhetsbyrån. I ett samtal om Liberalernas kris(er) pekar han ut vägvalen som partiet står inför. Som det ser ut nu kan partiet varken ta riksdagen eller EU-parlamentet för givet, men vägen framåt handlar mindre om personer och mer om att sätta ned foten en gång för alla. Dahl spår dessutom att det inte bara kommer vara Kristdemokraterna som slår in på en ny bana när det gäller Sverigedemokraterna.

Vad handlar Liberalernas kris om?

– Liberalerna har hamnat i en situation där man blivit betydligt mindre attraktiv för sin traditionella väljarbas. Man har länge varit helt beroende av samma väljare som Moderaterna. På valdagen har det alltid varit stora flöden mellan de två partierna, förklarar Dahl.

Liberalernas kris är mångbottnad, menar Svend Dahl. Och orsakerna till krisen går att finna både i de längre och kortare perspektiven, där den kortsiktiga krisen triggades av januariöverenskommelsen.

– Det var en stor risk man tog när man släppte fram en socialdemokratisk statsminister. Det syns på de senaste tre månadernas opinionssiffror. Enligt Valu definierar 7 av 10 av L-väljarna sig som ”höger”.

Dahl pekar på att det Liberalerna behöver göra nu är framförallt att bestämma sig.

– Just nu är partiet extremt otydligt för många. Liberalerna har intagit samma position som Centerpartiet, både i sakfrågor och vad gäller den parlamentariska strategin. Både C och L ser sitt existensberättigande i att vara emot populism.

– Centerpartiet är starkare både organisatoriskt och ekonomiskt än Liberalerna, därför måste L försöka hitta en annan nisch än vad C har. Det går inte att bara prata om att försöka hitta väljare från centerpartiet utan man måste bestämma sig för vilket parti man vill vara.

Konflikterna och splittringen inom Liberalerna kan spåras tillbaka till Lars Leijonborgs tid och det tidiga 2000-talet, där den profil som Leijonborg lanserade förvisso omfamnades av en del av partiet men andra blev starka kritiker. Invandringsfrågan spelade både då, liksom nu, en central roll. Dahl har dock svårt att se att de olika lägren i partiet skulle vara oöverbryggbara och pekar på att konflikterna stundom ligger mestadels på ytan.

– Sakpolitiskt finns det egentligen inte ett motsatspar. Jag kan snarare tänka att om man ska kunna ha en  liberal invandringspolitik då måste du kanske också ha väldigt tydliga försörjningskrav.

– Det är framförallt kommunikativt som det finns stora skillnader mellan de här grupperna, säger Dahl.

För stunden gapar den framtida partiledarkostymen tom. Efter att Björklund, som haft uppdraget sedan 2007 aviserat sin avgång senare i år, har kandidatförslag dryftats i media men kring två av de namn som tydligast lyfts fram som möjliga efterträdare: Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag är mycket, inte minst det egna intresset för partiledarposten och hur de ser på partiets inriktning är än så länge höljt i dunkel. Dahl menar att det finns en risk att ingen av de två kandidaterna förmår ena partiet kring en tydlig inriktning, och att den konflikt som präglat partiet de senaste åren därför kommer att leva vidare oavsett vem man väljer:

– Frågan om vilket parti man ska vara i framtiden är för Liberalerna mycket mer grundläggande än regeringsfrågan.

Problemet som förföljt Björklund under hela hans partiledarskap är just partiets oförmåga att bestämma sig för vad man ska vara, förklarar Dahl.

– Att hantera dessa spänningar har präglat Björklunds partiledarskap och han har ägnat det mesta av sin gärning åt att försöka hålla ihop partiet och har därför också tvingats gå mellan olika positioner.

Är det en indirekt kritik mot Björklunds partiledarskap, att han inte lyckats få partiet att välja fot och enas om vad man vill? Borde han lämnat partiet tidigare?

– Det är svårt att säga. Men det är ett faktum att hans partiledarskap primärt har varit internt, där han försökt hålla ihop partiet och inte haft möjlighet att konsekvent driva någon fråga utåt egentligen, förutom skolfrågan. Det här är viktigt för partiet att ta med sig i frågan om nästa partiledare.

Dahl anser att partiet istället för att först finna en partiledare bör landa i den politiska riktningen.

– Det finns ett problem med att börja med personer. Det värsta som kan hända är att man väljer en person utan att ge ett mandat att tydligt peka ut en riktning. Då finns en överhängande risk att partiledaren bliri kringskuren och otydligheten i budskap består, vilket i sin tur gör att man löper en mycket stor risk att åka ur riksdagen.

Två alternativ som som Dahl ser som möjliga för partiet är att välja mellan är att ta rollen som ett genuint ekonomiskt liberalt parti, som betonar marknaden och närliggande frågeställningar, eller att öppet deklarera sig som ett vänsteralternativ och betona samhörigheten med Socialdemokraterna.

Hur ser du på januariöverenskommelsen och Liberalernas roll i den?

– Jag menar att att man borde ha bildat en borgerlig fyrpartiregering. När man inte kunde göra det så borde man släppt fram den M-KD-regering Ulf Kristersson föreslog. Nu valde man att inte göra det och jag tycker det finns skäl att vara lite avvaktande. Det kanske kan komma något bra ur det här men det vet vi inte förrän om 1,5 år. Det finns uppenbart liberala segrar i överenskommelsen, men en seger är först en riktig seger när den är levererad.

Januariöverenskommelsen skrevs slutligen under av forna allianspartierna C och L för att de, som de själva uttryckte det, inte kunde lita på det andra alternativet. Samtidigt presenterade Moderaterna under processens gång ett förslag där C och L skulle kunna ”hoppa av” efter ett års utvärdering av ett stöd till en M-ledd regering.

Varför tog man från L och C:s sida inte chansen att bedriva intern opposition mot en Alliansledd-regering istället?

– Det handlade enbart om att man ville profilera sig som motståndare till Sverigedemokraterna. Både C och L har byggt så mycket av sin valrörelse kring att vara emot SD, så det blev omöjligt att acceptera en sådan lösning.

Dahl beskriver det som att Moderaterna försökte ge Centerpartiet och Liberalerna väldigt mycket inklusive att hitta just lösningar som gjorde att de inte skulle behöva säga att de var beroende av SD:s stöd.

– Man ville göra det möjligt för dem att trots sina vallöften i SD-frågan, som för båda partierna har stor symbolisk betydelse, ändå kunna medverka till att bilda en borgerlig regering.

– Den svåra frågan som ingen egentligen ställer är vad kostar SD:s stöd? Den som blir först ut med att ställa den frågan kommer sannolikt att kunna utöva betydande inflytande i svensk politik.

– Att SD sakpolitiskt kommer allt närmare de borgerliga partierna är en tydlig utveckling som kommer att fortsätta. Den sprängkraften kring SD som finns inom L och andra partier, där man upplever ett djupt obehag måste man dock också ha fortsatt respekt för. Men på sikt kommer den symboliska laddningen i SD-frågan att avta, och det troliga är att riksdagens alla partier kommer att inta samma hållning som KD nu gått ut med.

Du är ledarskribent och i ditt uppdrag ingår att bilda opinion för liberala idéer. Vilken roll spelar ledarsidorna i relation till de liberala partierna?

– Det finns väldigt olika uppfattningar om detta. Min uppfattning är att jag är en opinionsbildare i en liberal-borgerlig tradition. Även om ledarsidorna inte hör ihop med partierna så verkar vi i samma anda och har många gemensamma intressen. Men jag vet att andra uppfattar och ser sig själva snarare som granskare av makten och som mer närstående den traditionella journalistrollen.

När partier krisar kan man säga att ledarskribenterna blir en del av krisen?

– Att en ledarsida som Dagens Nyheters fördömde tankarna på att bilda en borgerlig regering var psykologiskt väldigt viktigt internt i liberalerna. Inom Liberalerna lyssnar man på de liberala ledarsidorna, särskilt DN. Det utspelade sig en väldigt hård konflikt mellan de liberala ledasidorna om januariöverenskommelsen, med DN och DI på varsin sida.

Slutligen, det är drygt två månader kvar till EU-valet och Liberalerna är efter turbulensen kring Cecilia Wikström inte klara över vem som ska toppa deras kandidatlista. Kan det mest profilerade Europapartiet bli utan mandat i EU?

– Det finns absolut en risk att man inte klarar sig. Partiet har en väldigt svår valrörelse framför sig. Det finns dock en förhoppning internt att valdeltagandet ser ut på ett sådant sätt så att Liberalerna kommer att gynnas av det. Men man ska inte underskatta Marit Paulsen-effekten, hon har varit ett stort dragplåster tidigare år och nu går man i in i valrörelsen utan det. Det riskerar att leda till obehagliga överraskningar på valnatten.

Toppnyheter

Välj organisation

Få nyheter från den organisation du väljer