Åkesson hade inte haft en chans i Finland
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Det kan ha varit för att hösten var här och det hade börjat väsa i värmeelementen i min nya Stockholmsbostad.
Jimmie Åkesson hade av regeringssonderaren uppmanats att åka hem över helgen. Spika lite på villan. Prata med Louise. Tänk över saken.
Jimmie hade blivit erbjuden utrikesministerposten. Sverige var inne på det fjärde försöket att bilda regering och alla stenar hade vänts. En del Sverigedemokraters bruna tid var glömd och förlåten. Goda råd var dyra.
Den blivande statsministern hade inte velat ge Jimmie makten över svensk integration. Men däremot en chans att visa därute hur Sverige stävjar migrantflödet till Europa. Och ”hjälper dom där dom är”.
Jag vänder mig på madrassen. Morgonplanen från Bromma mullrar över mitt hus. Nu tackar Jimmie Åkesson ja. Den nya regeringen tillträder. Det blir jul i Sverige.
Utrikesminister Åkesson börjar uppträda i helmörk kostym. UD-protokollet ornamenterar ceremonierna åt honom. Han är mycket utomlands, borta över 200 dagar per år.
SD-styret börjar svaja. Jimmie är kvar som partiledare. Men när stora frågor ska avgöras, då är han i New York, Nigeria, Saudiarabien eller Japan. Är han på plats är hans repliker jetlaggade och symboliska.
Medan Jimmie är borta dansar tasslet från valrörelsen på bordet. Om hans jag-attityd och slarvet med siffrorna. Vid nästa SD-kongress utmanas han som ordförande. Någon som i drömmen är förvillande lik Mattias Karlsson, tar över. AfS:are som har spöats i valet 2018 återvänder till SD. Partiet blir radikalare.
Statsministern bryter med det nya SD och det blir regeringskris. Den sidsteppade Jimmie Åkesson, statsråden Jomshof, Bieler och någon till bildar då den nya grupperingen i riksdagen – Sverigevännerna, som sitter kvar i regeringen! De sitter där ända till valet 2022, men faller därefter ohjälpligt för röstspärren. Sedan är Jimmie Åkesson är borta från löpsedlarna.
Så vaknade jag och reste mig och sa: Precis så gick det i Finland.
I Finlands riksdagsval 2015 fick Sannfinländarna nästan på decimalen samma 17-plus procents resultat som SD i Sverige i år.
Den bullriga marknadsmånglaren och partiledaren Timo Soini skickades ut i Brunnsparken i Helsingfors och havets dån en stund för att tänka över sitt livs anbud. Så gick han in och tackade ja till att bli utrikesminister.
Hans föregångare, finlandssvensken Alexander Stubb var en triathlonist. Det kan man inte säga om Soini. Resorna i världen har tärt hårt på honom fysiskt. I helgen var han intagen på sjukhus.
Populistpartiet i Finland sprack. Sannfinländarna i opposition fick en radikalare, vithyad agenda under den kallt intellektuelle Jussi Halla-aho. Ex-ordförande Soini och hans kumpaner som hade bildat konstruktionen Blå framtid satt kvar i sina ministerbilar.
Någon politik har ”de blå” inte att föra. Utom att de då och då klankar på det ofosterländska i att finska skolelever måste läsa lite svenska i veckan från klass 6. Till val i april 2019 går de nu på ett stöd om mellan två procent och noll. De ursprungliga Sannfinländarna har nio procent i mätningarna.
Jag borstar mina tänder för en ny dag i Sverige. Demokrati, tänker jag, är inte bara att segra och härska. Det är också att ta ansvar. Precis som Ulf Kristersson just nu får förtydliga vad kakel betyder.
Den svenska negativa parlamentarismen understryker just detta. Tryck på gult och lägg armarna i kors. Låt den värderade riksdagsledamoten för fan visa hur han har tänkt sig. Om det som sades i valrörelsen funkar. Makten är svår.
En liten slummer med mentolsmak i munnen ännu. Det susar som på ett höstligt hav. Efter åren i politiken har Jimmie Åkesson för att döva tristessen åkt på kryssning på en Finlandsbåt. Vid bardisken i skybaren möter han Timo Soini, som är ute och åker Sverigebåt.
Timo Soini bjuder.
Jan-Erik Andelin är Nordenkorrespondent för Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
